allteanna

Mitt liv består av idel härliga luncher. Kanske inte helt sant, men de senaste dagarna har varit väldigt bra i det hänseendet. Idag åt jag en perfekt lunch med pojkvän och svärmor på ett kafé i hörnan Skeppargatan/Storgatan. Vet tyvärr inte vad det heter, men bra var det. Och man behövde inte trängas, så är du i trakterna kring Östermalmstorg vid lunchtid så kan jag rekommendera att gå dit.

Det var allt jag ville säga. Vi hörs senare.

Dom dummaste var grymma, men det syns väl på bilden? Nu är jag dödstrött, så rapport från kvällen kommer imorgon (ja, eller senare idag för att vara korrekt).

Av B fick min mamma en heldag på Moderna Museet i 60-årspresent. Så vi åt supergod lunch i museets restaurang och gick sedan på visningen av Dalí-utställningen. Går det att spendera en söndag på bättre sätt? Tror inte det. För er som inte redan har sett utställningen så rekommenderar jag starkt att gå nästa söndag (visning klockan tre och fyra).

Nu har jag verkligen negligerat den här bloggen, jag vet. Det är absolut inte bra. Jag har varit för slapp helt enkelt. Jag hoppas ni förlåter mig, för nu är jag här i alla fall. Det som har håll mig upptagen sedan jag skrev sist är följande;

Direkt efter jobbet i fredags åkte jag och min pojkvän till IKEA. Jag var sjukt stressad eftersom vi ville ha två likadana byråer, som det enligt IKEAs hemsida bara fanns tre kvar av. Stress, stress. Men vi fick våra byråer, ett litet sidobord, påslakan och lite smågrejer. När vi sent om sider kom hem från IKEA, trötta och griniga, startade vi någon slags vansinnig monteringsverkstad hemma. När jag hade monterat en halv byrå bröt jag ihop och min pojkvän fick ta över. Men efter lite tv och choklad fick jag nya krafter och monterade sidobordet. Och nu är vi stolta ägare till två babyrosa byråer och ett knallgult sidobord... Ja, jag hör era nervösa skratt. Vardagsrummet är helt förändrat, det fick en helt annan karaktär. Det blev väldigt mycket... färg.

IKEA-inköpen ledde såklart till nya. För vi var ju tvunga att byta ut de rosa plädarna (det blev alldelses för mycket rosa) och köpa en ny grå pläd. Och den rosa liljan som stod i fönstret funkade inte heller längre. Men jag tror faktiskt det blev rätt bra. Har inte riktigt bestämt mig ännu, det är ovant att bo i ett så färgglatt rum, men jag tror jag gillar det. Så igår morse gick jag och O och köpte pläd och en sittdyna innan vi gick till Vurma för lunchdejt med B och S. Det var längesedan jag träffade dem och vi hade supertrevligt så jag gick därifrån med en härlig känsla i magen. Så ska det kännas när man träffat vänner.

Sen bar det hem för lite dammsugning o s v innan våra middagsgäster M och K kom. Det var vår första uppstyrda middag sedan vi flyttade hit och eftersom ingen blev matförgiftad eller liknande så hoppas jag det blir fler. Efter en väldigt trevlig middag kom E förbi, musiken höjdes och helt plötsligt var det hög tid att åka till festen hemma hos K och I. Mycket initialer, jag vet. Förlåt. Jag tycker det är lika störigt som ni, men jag vet inte om alla dessa personer vill figurera med namn i en blogg. Jag förstår dem, men jag förstår också att det blir lite irriterande som läsare. Men, men. Var var jag? Jo, vi tog en taxi till festen men jag blev tyvärr inte särskilt långvarig där.

Och nu sitter jag i soffan, har ont i nacken, magen och huvudet och tröstar mig själv med bloggen och gårdagens gino. Ja, det var väl det.

Kollade in på Style by Kling och såg att hon precis hade lagt upp ett inlägg om hennes senaste köp. Så här skriver hon bland annat "Har varit lite sugen på en hatt ett längre tag och igår slog jag till på en inne på Beyond Retro för 240 kronor". Spooky eller hur? Min hatt kanske har lite längre bretten, men i övrigt är de slående lika. Och båda alltså från Beyond Retro. Vill bara poängtera att mitt inlägg publicerades i lördags. Och min hatt köptes i lördags inte i söndags. Så det så. Rätt ska vara rätt och man är hellre först än sist och så vidare och så vidare.

Nu är vi på Glenn Miller och lyssnar på Je suis, men tyvärr blir det inga bilder medan bandet spelar för SR spelar in och mobiler stör. Slarvig som jag är glömde jag såklart kameran (det hade i och för sig varit okey om det inte vore för att min mobilkamera tar urusla bilder när det är lite mörkt). Man känner sig som överkörd av en ångvält av att lyssna på Je suis jazz, både på gott och på ont. Mest på gott. Och det var gott (nu pratar jag om maten). Trött och lite förvirrad är jag.

Vet inte om det syns att det snöar på den här bilden jag just tog med mobilkameran, men det gör det!



Det kanske syns bättre på denna bild, tagen med min pojkväns kamera.

Min kära kusin bad mig om restaurangtips här i Stockholm. Och eftersom jag ändå bemödade mig om att skriva ihop mina sex bästa tips så kan jag lika gärna dela med mig av dem till er också.

 

Linguini på Frejgatan (om man vill äta på en enkel och mysig italiensk kvarterskrog och inte ruinera sig)

Sjögräs på Timmermansgatn (extremt god mat i opretentiös och trevlig lokal, dyrare än Linguini men en riktig smakupplevelse)

Den gamle och havet på Tulegatan (om man gillarfisk och skaldjur på italienskt vis. Dyr, fin restaurang som är perfekt om man vill fira något)

Il tempo på Högbergsgatan (om man vill äta på en pålitlig italiensk krog på söder. Carpaccion är grym)

Carl Michael på Djurgården (härlig lokal och läge samt intressanta, nyskapande rätter. Proffsig service)

Döden i grytan på Norrtullsgatan (ännu en italiensk restaurang med supergod pasta, rejäla portioner och trevlig personal)

Listan skulle kunna göra mycket längre, men just den här listan fokuserar på prisvärda restauranger som jag gärna går till igen. Känns dock som jag glömt någon...

Blir man inte helt förälskad när man ser bilderna från Tim Burtons version av Alice i Underlandet? Filmen ska ha premär 2010, men jag önskar att jag kunde se den nu, nu, nu. Jag älskar ju både Tim Burton och Johnny Depp så ytterligare ett samarbete dem emellan kan bara inte bli fel, eller hur?

Jo tack, efter jobbet så körde jag ut min pojkvän ur lägenheten för promenad i Hagaparken. Det var otroligt vackert, men jag längtar fortfarande efter att alla träden ska anta valfri nyans mellan rött och gult. Fortfarande är det alldeles för mycket grönt. Vi hann precis hem innan det blev mörkt och åt rökt makrill. Nu sitter jag i soffan och pratar med er (bloggar alltså), min pojkvän sitter framför sin examensuppsats (fast just för tillfället pratar han med sin mamma i telefon). Det går inte ett endaste bra program på tv, jag var egentligen sugen på att titta på tv för en gångs skull, men det ger mig desto större anledning att riktigt försjunka i senaste Elle som damp ner i brevlådan idag. Gillar verkligen deras specialomslag för prenumeranter, snyggare än de plottriga omslagen i affären i alla fall. Har ni tänkt på att jag skriver 'i alla fall' i så gott som alla blogginlägg. Välkomen att göra analys och statistik över detta.

Det är inget att sticka under stol med; att få en goodiebag är härligt. I torsdagens goodiebag fick man en vodoo-docka, en Amelia, Anton Berg-choklad, sensitive gel, en necessär och en cd-skiva. Chokladen är redan uppäten.

Vill skillnad från Chloés vårkollektion så blev jag otroligt positivt överraskad av RM by Roland Mouret. ALLT var underbart. Det händer inte ofta, eller hur? Ge mig, ge mig.

Gillar verkligen min nya gigantiska tröja och har börjat inse att Acne-stövletterna är magiska. Men att de är obekväma trots låg klack är ett mysterium. Men vi kommer överens igen, Acne-stövletterna och jag.

Det är inte alltid lätt för en kontrollälskande tjej som jag att vara i ett förhållande. Jag menar hur irriterande är det inte att inte kunna boka upp sin pojkvän för resten av livet? Jag vet ju att jag vill vara tillsammans med honom för alltid men det går ju inte att bestämma vad han vill eller kommer vilja i framtiden. Men vore det inte perfekt om man kunde boka sin pojkvän? Man skulle slippa en massa skrämmande tankar. För mig finns det ingen tjusning i oro.

Idag efter jobbet följde jag med min pojkvän och tränade för första gången på jag vet inte hur många månader. Och det var riktigt härligt! Känner mig som en ny människa, hur klyschigt det än låter. Hela kroppen känns använd men ändå pigg. Underbart. Träna kanske man borde börja göra mer en ett par gånger om året...

Imorgon blir en lång dag, men roligt och lite spännande. Först och främst ska jag jobba såklart och jag ska luncha med min pojkvän och B (roligt). Sen måste jag gå lite tidigare från jobbet för att åka till polisförhöret som jag berätta om för er för några dagar sedan (spännande). Efter polisförhöret ska jag till Golden Hits (!?) av alla ställen och äta middag och titta på showen (spännande). Kvällen på Golden Hits är lönen för den där modevisningen jag gick för några månader sedan (jag minns fortfarande hur jag skakade i hela kroppen).  



Nu väntar jag på säsongspremiären av Kobra. Ska ni kolla?

Direkt efter frukosten tog jag och min pojkvän en långpromenad i Hagaparken. Frisk luft och lite te på fiket i Koppartälten gjorde susen. Strålade humör var jag på. Direkt efter promenade tog vi bussen för att möta M och K och äta lunch på Vurma på Birger Jarlsgatan. Mycket trevligt. Sen började det regna, jag köpte ett par byxor och vi åkte hem och jag satte mig med varm choklad framför datorn. Surfade, somnade, läste lite. Och nu sitter jag som ni märker framför datorn igen.

Och jag har bestämt mig, en promenad i Hagaparken varje helg är ett måste. Det finns nog inget bättre, särskilt inte om man får sällskap av världens bästa pojkvän som man kan passa på att prata sönder.

Förresten, har jag berättat att jag har blivit kallad till förhör hos polisen? Det har jag i alla fall. Jag ska dit på onsdag. Mitt första polisförhör, spännande. Jag berättade väl om misshandeln som jag och min pojkvän blev vittnen till på Hornsgatan (inte att förväxlas med de två tjejerna som vi träffade på Birger Jarlsgatan som blivit misshandlade)? En ynge och en äldre man med varsin aggresiv hund kom i luven på varandra och den yngre sparkade den äldre (hårt). För att göra en lång historia kort. Men det här inträffade för över tre månader sedan så jag kan villigt erkänna att jag inte kommer ihåg alla detaljer glasklart. Det skrämmande med detta är (förrutom aggressionen och våldet mellan två människor) att inse hur trögrodd polisorganisationen verkar vara. De kallar liksom till förhör över tre månader efter brottet inträffade. Tre månader. Hur värdefulla är vittnesmål som ges så lång tid efter händelsen? Vad kan man egentligen komma ihåg? Och hur länge ska brottsmisstänkta och brottsoffer behöva vänta på att polisutredning och eventuell rättegång är över? Jag tror jag är en skandal på spåren.