allteanna

Idag är jag mest nervös. Jag menar jag behöver inte träffa min familj varje dag, men känslan att de finns fem minuter bort är så skön. I Kairo kommer de snarare vara fem timmar och en kostsam flygbiljett bort. Jag känner liksom INGEN där. Hjälp. Innebörden av uttrycket skräckblandad förtjusning börjar gå upp för mig. Att bo fyra månader i Kairo blir antagligen det mest spännande och lärorika jag har gjort, men också det läskigaste. Tur att jag har en resvan pojkvän som kan hålla mig i handen.

Mamma och pappa tog det med någolunda ro att jag skulle åka. Jag hoppas verkligen att de kommer och hälsar på (mamma, pappa I dissown you om ni inte kommer). Om jag får som jag vill hittar vi en relativt stor lägenhet att hyra så att man kan erbjuda gratis boende till familj och vänner som vill hälsa på.

Tänk er, om ca tre månader kommer denna blogg att skrivas från Kairo! Den nyfunna exotismen kanske lockar fler läsare, vem vet. Med tanke på det, nu vet jag vad vi måste inhandla innan flytten -en bra digitalkamera. Min är från stenåldern och lika stor som ett mjölkpaket. Dessutom är skärmen så liten att hela vitsen med en digitalkamera går förlorad. För en blogg från Kairo utan några bilder är väl inget att hänga i julgranen. Och med tanke på julgran (hjälp nu kommer en sån där konstig övergång som används flitigt av nyhetsankaret när denna ska lämna över till vädermannen eller kvinnan), som inbiten traditionalist kunde jag i alla fall putsa ut när jag märkte att vi kommer hem lagom till jul. Oj, oj, vad jag kommer fira jul, jag ska fira jul som om det inte fanns någon morgondag.