allteanna

Jag är nog en sån där vanlig tjej. Jag ser svensk ut. Jag är inte lång och jag är inte kort. Jag är inte blond och jag är inte mörkhårig. Och jag har ingen framstående talang att skryta med på fester. Jag har inget spännande värstings-förflutna men har skolkat. Jag saknar stora visioner för framtiden och är inte medlem i något parti eller förening (bostadsrättsförening räknas inte va?). Ingen livavgörande händelse i min barndom eller i vuxen ålder. Jag har inget handikapp och är inte ett s k kändisbarn. Jag har aldrig varit med på TV. Jag har inte växt upp i ett lesbiskt kollektiv utan med en mamma, pappa och syster. Jag är bra på att klaga men inte så missnöjd egentligen. Jag skulle kunna skriva hur längt som helst om varför jag är vanlig, men vi förstår nog poängen nu. Det finns många som jag.


Vanlig.

Men så här utmärker jag mig:

Jag äter min frukostgröt utan en massa mjölk och sylt.

Jag tror att det inte är miljöskadligt att spola i kranarna, vattnet blir ju lättare att rena då...

Jag ställer omedvetet ena foten på min pojkväns fot när vi kramas.

Jag ogillar när dörrar står på glänt, öppna eller stängda ska de vara.

Jag har utvecklat ett enastående luktsinne vad gäller mögel och amoniak.

Jag gillar att snedda över gator så mycket att det blivit en livsstil.

Jag byter min Facebook-status lika ofta som andra går på toaletten.

Jag kan inte rimma och inte säga bomull utan att anstränga mig.

Jag tar mig aldrig i kragen.


Finns det något mer självcentrerat än att blogga?