allteanna

Jag har aldrig gillat matematik, inte som den är utformad i skolan i alla fall. Anledningen är ganska enkel. Matematiktimmarna i ettan bestod till största delen av att klassen delades upp i två led och längst fram stod fröken. Paret närmast fröken fick ett tal att lösa och den som svarade rätt fick ställa sig längst bak i sitt led. Den som svarade fel var ute ur leken. Men för mig var det ingen lek. Jag ville så gärna svara rätt, göra fröken stolt. Men jag blev så nervös av pressen jag la på mig själv och att alla klasskamraters uppmärksamhet riktades mot de som skulle besvara mattetalet. Denna nervositet gjorde att jag sällan svarade först på talet och om jag gjorde det var det ibland fel. Jag hoppades alltid att jag skulle slippa ett tal med multiplikation eller division, addition eller subtration var att föredra. Då hade jag en chans att svara rätt först och göra mig själv och fröken nöjda.

Under hela lågstadiet bestod ofta matematiken av olika tävlingar. Och vartefter tiden gick gjorde jag allt för att slippa vara med. Jag skämdes så när jag inte klarade ett tal tillräckligt snabbt. Och jag tror att detta har påverkat min syn på matematik sedan dess. Jag har alltid försökt slippa. Har lagt ner minsta möjliga tid på detta ämne som ändå bara gör mig generad och får mig att känna mig korkad. Varför engagera sig i något som bara alstrar negativa tankar måste jag ha resonerat omedvetet. Lusten till ämnet var helt borta och inget i världen har sedan dess fått mig att känna tillfredställelse när jag löst ett tal (något jag förstått att andra kan känna).

Jag har alltså aldrig varit en matematikmänniska. Efter åren som ekonomiassistent har jag visserligen blivit lite av en siffermänniska, har ganska lätt för att memorera sifferkombinationer. Det är ju alltid något. Men vad jag framför allt gör är att göra mina egna "förklaringar" till sifferkombinationer. Hur då kanske ni tänker? Jo, ta till exempel sifferkombinationen 3656-6 (som står på en kartong jag just nu ser). Då fungerar min hjärna så att den automatiskt försöker hitta en anledning till varför det blivit just denna sifferkombination (för visst kan det inte bara handla om ett slumpmässigt serienummer?). Jag börjar alltså analysera talet (på mitt lilla sätt) och associera detta till mer begripliga saker än bara siffror.

Så här skulle en sådan analys gå till på sifferkombinationen 3656-6:
Sexan har en uppenbart framträdande roll. Tre sexor som i 666, djävulen. Sexorna är placerade symmetriskt i talet. Att ena sexan är placerad efter sträcket visar på den centrala rollen och att siffrorna bör läsas bakifrån. Förrutom sexorna består talet av en femma och en trea. Självklart är de ojämna tal, dessa är mer oharmoniska och passar alltså bättre med associationerna som framkallas av de tre sexorna, djävulen. Eftersom man uppenbarligen ska läsa talet bakifrån kommer femman före trean, vilket man i detta fall kan tolka som att djävulen har gjort att fem små snälla barn nu bara är tre. Alltså är talet 3656-6, helt naturligt och begripligt.

Ungefär så funkar min hjärna.