allteanna

Som jag skrev igår så var jag på kalas. Första anhalten var B:s lägenhet på Kungsholmen där vi drack vin, åt kladdkaka och framförallt firade att B fyller 25 år idag. Mycket trevligt (och gott) såklart.


B hade bakat en fantastiskt god kladdkaka,



Sedan åkte jag till en annan födelsedagsfest, nämligen C och L:s 26-årsfest. Mycket folk och hög stämmning. Det var alldeles för trevligt och det blev följdaktligen alldeles för sent.

 
Dansgolvet var i full gång på C och L:s födelsedagsfest.

Jag hade alltså kul igår. Förrutom en liten incident på väg från B:s fest till fest nummer två. Det hela började med att en äldre man kommer och ställer sig konstigt nära på busshållplatsen. Jag försöker ignorera honom, men ser att även det äldre paret på min vänstra sida har uppmärksammat hans konstiga beteende. Väl på bussen ser jag att han tänker sätta sig brevid mig (fast att det fanns massa tomma säten) och sätter i sista stund ut min handväska på stolen brevid mig. För en kort sekund ser han lite handfallen ut men väljer att ställa sig brevid mitt säte med armen på mitt nackstöd. Det äldre paret från busshållplatsen sitter framför mig men har nu vänt sig om och håller ett vakande öga över mannen som beter sig så konstigt. Han stirrar på mig och jag känner mig extremt obekväm. Efter några stationer går det äldre paret av och den knäppa mannen sätter sig då på sätet framför mig. Men istället för att sitta med ryggen vänd mot mig så sätter han sig med ryggen mot fönstret och börjar återigen att stirra på mig. Och så börjar han prata. Han får korta 'ja' och 'nej' som svar för jag klarar inte av att helt ignorera en människa. Och han babblar på. Om snön, om att han är pianist, om hans fina lägenhet, om hans doktorsexamen, om hans kompis, om hans förkärlek för sovmornar. Han frågar om jag ska hem, jag svarar "nej", han svarar att "ja, natten är fortfarande ung". Och hela tiden känner jag på mig att han kommer fråga om jag vill följa med honom hem. Och mycket riktigt, någon minut innan han kliver av frågar han med ett leende "Ska du inte följa med hem till mig på privatkonsert?". Som ni förstår finns det inget som kändes mindre aktuellt. Vid det här laget skakade jag i hela kroppen och var gråtfärdig.

Men till den stora frågan som alltid kommer upp när liknande saker händer (och tyvärr händer det oftare än vad man tror); Trodde han att det fanns en chans i helvetet att jag skulle tacka ja? All logik pekar i motsatt riktning. Och om han förstod att chansen att jag skulle svara ja var extremt liten, varför ställa frågan överhuvudtaget? Har han någonsin fått ett 'ja' eller lever han endast på hoppet?