allteanna

Har precis fikat med min barndomsvän K. Vi ses inte ofta. Sist vi satt ner och pratade på riktigt var flera, flera år sedan. Kanske på gymnasitet någon gång... sex-sju år sedan kanske (ja, jag är gammal). Tiden går fort, men vissa saker består. Som ett ansikte som känns bekant, en person som man egentligen inte känner men som man tror sig känna. Med vissa så spelar det inte så stor roll vad man gjort de senaste åren, vad man har för intressen, vänner osv. Man VET ändå hur personen är. Som K. Det känns ändå som jag känner henne. Jag vet inte riktigt vad hon gör nuförtiden (eller jo, nu vet jag lite), men jag vet att hon var min bästa kompis på dagis och att hon är en bra tjej på alla sätt. Jag vet att jag gillar henne. Då spelar det inte så stor roll att vi inte sätts på många, många år. För det är alltid väldigt trevligt de få gångerna vi gör det. Och det känns aldrig som det var år och dar sedan vi sågs. Och jag tror att vi kommer ses igen. Kanske om en månad, kanske om fem år (trots att jag hoppas på det förra snarare än det senare).

Det är konstigt att det kan vara så svart/vitt. En del personer vet man att man alltid kommer ha kontakt med, om än sporadiskt. Med andra blir det naturligt att man helt tappar kontakten. Man växer isär som det så fint heter. Man har inget intresse av varandra, man är inte ens nyfiken.


Förövrigt, appropå ingenting och förresten så saknar jag Nilen.