allteanna

Alltså, finns det inte många självgoda cyklister där ute? Som gärna lägger sig i andras liv och upphöjer sitt eget tillvägagångssätt? Kan man bli tokig på dem eller kan man bli tokig? Jag blir tokig. Med det inte sagt att jag ibland är en av dem. Men i alla fall. Se det som en självkritisk text om det känns bättre. Till sak. Jag cyklar till jobbet som vanligt imorse när en man i "cykelutstyrsel" ironiskt säger "ingen hjälm och inga lysen, bra kombination" när han cyklar förbi. Jag nickar ironiskt (ja, det går faktiskt!) och ler. Jag ser efter honom där han cyklar iväg med en ilsket rött blinkande lampa där bak, "cykelkläder" och hjälm på huvudet och tänker att jag borde sagt något, borde varit lite spydig tillbaka. Något dräpande om att jag inte verkar behöva några cykellampor eftersom han såg mig så bra. Och att det faktiskt var ljusan dag. Och att jag har en cykellampa i väskan, men den använder jag bara när det behövs, alltså när det är mörkt. Eller ropat med gäll tonårsröst "JAG SKITER VÄL I DIG, JAG SKITER I ALLT". Hjälmkommentaren rör mig dock inte i ryggen. Och jag undrar vad han får ut av det. Han kommer ju aldrig veta om jag imorgon cyklar med lysen och hjälm eller inte, dessutom minimerar han den chansen genom sitt ironiska och tillrättavisande sätt. Antagligen vill han känna sig själv som en bättre människa, ja för det kan inte vara lätt att känna sig ball i hans utstyrsel.

Och när kokar det i mig som cyklist? Ytterst sällan gäller det andra cyklister, utan det brukar till 99 % röra sig om bilar som svänger över cykelbanan utan att använda blinkers och nära nog kör över mig på Karlavägen. Då blir jag skogstokig. Fast i det tysta.