Fan av vald närhet
Som ni märkte blev det ingen shopping i måndags trots det enorma suget. Det är nog bra att inte ge vika för minsta lilla abstinens. Men i tisdags, när suget hade släppt något, tog jag en raid i några affärer efter jobbet. Och självklart hittade jag ett par plagg att lägga pengarna på. Men det var inte det jag skulle babbla om nu. Istället så måste jag få beklaga mig lite över människor i största allmänhet.
Jag hade oturen att lägga min korta shoppingrunda samma dag som tunnelbanan bestämde sig för att strula. Detta innebar otroliga mängder människor som ville åka de bussar jag hade bespetsat mig på (d v s 42:an och 1:an). På Karlavägen där jag skulle byta buss var hela trottoaren full av folk. Bussen kom och jag klev på. Jag klev på för att det fanns plats på bussen för mig. Efter mig klev en handfull människor till på. Dessa människor fanns det INTE plats för. Det var helt bissart. En dam tog ett stadigt grepp om min midja bara för att försöka hänga kvar på bussen. Hon verkade inte ha en tanke på att hela hennes kropp var utanför bussen och att bussen inte kommer åka med öppna dörrar. Stora karlar använde hela sin kroppshydda för att plöja väg in i bussen. Till och med busschauffören blev irriterad och fällde en kommentar i mikrofonen om att det fanns gott om plats på taket... Jag belv faktiskt lite mörkrädd. Alla trängde sig som om det inte fanns en morgondag. Jag hörde inte ett enda "ursäkta" eller "förlåt". Och jag måste säga att jag tycker det är absurt att tro att man har rätt att tränga sig in i en proppfull buss, det var värre än på en stöking konsert. Buffligeten och bristen på respekt skapade en ganska en otrevlig stämning. Och jag frågade mig hur många som egentligen hade så fasligt bråttom att de var beredda att låta någon stackars tant svimma av trängseln? Jag hade mer än gärna hoppat av om någon på trottoaren hade sagt att de hade bråttom, men så var inte fallet. Folk skulle bara på bussen för sakens skull, de kunde absolut inte vänta fyra minuter på nästa...
Till detta gnäll vill jag tillägg att jag är ett stort fan av närhet, MEN inte påtvingad närhet med folk jag inte känner. OCH jag är inte ett fan av närhet när denna gör att jag bokstavligt talat inte kan andas.
Okey, nu har jag fått utlopp för kärringen i mig, nu ska jag aldrig mer tjata om det.
Jag hade oturen att lägga min korta shoppingrunda samma dag som tunnelbanan bestämde sig för att strula. Detta innebar otroliga mängder människor som ville åka de bussar jag hade bespetsat mig på (d v s 42:an och 1:an). På Karlavägen där jag skulle byta buss var hela trottoaren full av folk. Bussen kom och jag klev på. Jag klev på för att det fanns plats på bussen för mig. Efter mig klev en handfull människor till på. Dessa människor fanns det INTE plats för. Det var helt bissart. En dam tog ett stadigt grepp om min midja bara för att försöka hänga kvar på bussen. Hon verkade inte ha en tanke på att hela hennes kropp var utanför bussen och att bussen inte kommer åka med öppna dörrar. Stora karlar använde hela sin kroppshydda för att plöja väg in i bussen. Till och med busschauffören blev irriterad och fällde en kommentar i mikrofonen om att det fanns gott om plats på taket... Jag belv faktiskt lite mörkrädd. Alla trängde sig som om det inte fanns en morgondag. Jag hörde inte ett enda "ursäkta" eller "förlåt". Och jag måste säga att jag tycker det är absurt att tro att man har rätt att tränga sig in i en proppfull buss, det var värre än på en stöking konsert. Buffligeten och bristen på respekt skapade en ganska en otrevlig stämning. Och jag frågade mig hur många som egentligen hade så fasligt bråttom att de var beredda att låta någon stackars tant svimma av trängseln? Jag hade mer än gärna hoppat av om någon på trottoaren hade sagt att de hade bråttom, men så var inte fallet. Folk skulle bara på bussen för sakens skull, de kunde absolut inte vänta fyra minuter på nästa...
Till detta gnäll vill jag tillägg att jag är ett stort fan av närhet, MEN inte påtvingad närhet med folk jag inte känner. OCH jag är inte ett fan av närhet när denna gör att jag bokstavligt talat inte kan andas.
Okey, nu har jag fått utlopp för kärringen i mig, nu ska jag aldrig mer tjata om det.
Kommentarer
Trackback
