Persepolis
Förövrigt har dagen varit så skön, första dagen på länge som jag tillåtit mig själv att vara ledig på riktigt. Inte fixa med flytten. Inte stressa. Och det var första dagen på länge som jag och min pojkvän hade en ledig dag ihop. Ensamma vill säga. Och vi har inte gjort många knop idag. P g a en sen gårdagskväll (en mycket trevlig gårdagskväll ska tilläggas) kom vi hemifrån vid fyra-tiden. Eftersom det var världens bästa chefs sista dag på jobbet började vi dagen (dagen och dagen, eftermiddagen möjligtvis) med att åka till jobbet för att uppmärksammma detta. Trots att det bara handlar om en vecka, känns det oerhört tungt att jobba utan henne. Du anar inte hur mycket jag kommer sakna dig!
Sen hyrde vi den animerade filmen Persepolis som handlar om en ung flickas liv i revolutionens Iran (förkortad version av handligen givetvis). Men oj va bra den var! Förrutom att filmen är så härligt tecknad så handlar den om en väldigt intressant och hemsk tid. Lägg dessutom till en stort mått humor. Den är helt klart värd alla fina recentioner. Se den.
Tell me why...
Varför kan man inte för en gångs skull få se en thriller som inte slutar med att huvudpersonen klubbar ihjäl frun och barnen? Det är en konst att försöka hitta en välgjord och välspelad film utan en massa våld i denna genre. Kalla mig gammaldags eller vad som helst, men jag blir bara äcklad. Det är inte kul, häftigt, spännande eller nervkittlande. Det är bara irriterande. Jag och min pojkvän har precis sett klart den franska filmen Motståndaren, en fransk otroligt välspelad thriller om en man som lever ett dubbelliv. So far är jag nöjd. Den är spännande, snygg och som sagt välspelad (huvudrollen innehas av den fantastiske Daniel Auteuil). Men ingen av dessa kvaliteér hade gått förlorad om man hade tagit bort allt brutalt våld i slutet. Jag menar finns det ingen i filmbranchen med tillräckligt mycket kreativitet för att kunna gå runt våldet? Är det så svårt att berätta en spännande historia utan våld?
