Den kommande veckan
Min pojkvän drog med mig till Apoteket för att köpa öronproppar. Tack för den. Han får lära sig att vara lite mer subtil i framtiden tycker jag. Och nu sitter han i sovrummet, med stängd dörr samt öronproppar i öronen. En hint kanske? Nåja. Han är inne i en tentaperiod så ni får stå ut med mycket uttråkat bloggande. Mycket pladder alltså.
Tiggande ängel
På vägen hem tittade jag och min pojkvän förbi Åhléns Odenplan. Och visst har de fått fina påsar? I alla fall i jämförelse med hur de brukar se ut. Jag förklarade nämligen för min pojkvän att det är jätteromantiskt att handla julpynt ihop. Han gav efter tillslut (tydligen är det långt till julen...) och det inhandlades en adventsljusstake med tillbehör samt en tiggande ängel. Ängeln är fin och allt, men vad är grejen med det? Varför sträcker vår nya vita porslinsängel ut en kupad hand som om hon/han ber om pengar eller mat? Är änglar fattiga? Jag undrar bara, trodde de hade så de klarade sig, jag menar de bor ju i himlen.
Febersvammel
Det är inte kul att jobba när man är febrig, eller hur? Det suger för att vara helt ärlig. Men jag är alldeles för ny på jobbet för att sjukskriva mig trots att jag kan stå på benen. Nej, det är bara att gilla läget och hoppas att det känns bättre imorgon. 
Jag längar hem. Jag längar efter nästa avsnitt av The Forsyte Saga och att bli ompysslad av min pojkvän. Att sitta i soffan (som jag klagade över hela helgen) känns plötsligt inte helt fel. Soffan, en gigantisk lyxsallad och Forsyte Sagan, så vill jag spendera min kväll.
Babblar jag mycket om Forsyte Sagan? Det är bara för att det kan vara den bästa serien på länge. Koncentrerad spänning är vad det är.
You made my day!
Okey, då antar jag helt enkelt att det här bloggen är helt fantastisk, perfekt och alldeles, alldeles underbar eftersom ni inte verkar ha några önskemål på förändringar! Härligt. Jag tackar och bugar. Ni är förträffliga människor, det måste jag säga.
Har förresten läst att varken ironi eller självinsikt passar i bloggformatet, jag ligger med andra ord ganska risigt till eller hur?
Ryska pälsmössor
Så här kul kan man ha på söndagsmiddag hos pappa. När min syster fick nys på att det fanns två nästintill identiska ryska pälsmössor i hemmet fanns det inget som kunde stoppa oss.
Pinsamt
Fast för mig känns det liksom lite konstigt att inte skriva till "någon", att inte ha en tänkt publik. Visst skulle jag kunna se mig själv som denna någon, men det funkar inte riktigt. Varför ska jag då skriva att jag t ex hade roligt idag eller hade hemlängtan igår? Det vet jag ju redan. Mina texter och bilder måste åtminstone ha en imaginär adressat. Så jag låtsas att ni är ett tusental som sitter och väntar ivrigt på nästa inlägg. Fast med så många läsare så kanske man får den numera berömda bloggångesten mer än någonsin?
Nä, hjälp mig. Usch. Det här inlägget är ju pinsamt.
Så här försöker jag utmärka mig
Jag är nog en sån där vanlig tjej. Jag ser svensk ut. Jag är inte lång och jag är inte kort. Jag är inte blond och jag är inte mörkhårig. Och jag har ingen framstående talang att skryta med på fester. Jag har inget spännande värstings-förflutna men har skolkat. Jag saknar stora visioner för framtiden och är inte medlem i något parti eller förening (bostadsrättsförening räknas inte va?). Ingen livavgörande händelse i min barndom eller i vuxen ålder. Jag har inget handikapp och är inte ett s k kändisbarn. Jag har aldrig varit med på TV. Jag har inte växt upp i ett lesbiskt kollektiv utan med en mamma, pappa och syster. Jag är bra på att klaga men inte så missnöjd egentligen. Jag skulle kunna skriva hur längt som helst om varför jag är vanlig, men vi förstår nog poängen nu. Det finns många som jag. 
Vanlig.
Men så här utmärker jag mig:
Jag äter min frukostgröt utan en massa mjölk och sylt.
Jag tror att det inte är miljöskadligt att spola i kranarna, vattnet blir ju lättare att rena då...
Jag ställer omedvetet ena foten på min pojkväns fot när vi kramas.
Jag ogillar när dörrar står på glänt, öppna eller stängda ska de vara.
Jag har utvecklat ett enastående luktsinne vad gäller mögel och amoniak.
Jag gillar att snedda över gator så mycket att det blivit en livsstil.
Jag byter min Facebook-status lika ofta som andra går på toaletten.
Jag kan inte rimma och inte säga bomull utan att anstränga mig.
Jag tar mig aldrig i kragen.
Finns det något mer självcentrerat än att blogga?
Äppelteorin
