allteanna

Jag kan inte förstå det själv, men nu är vi i Kairo. Kairo! Konstigt va?

Jag tänkte börja med en tillbaka blick för att berätta om vårt första dygn här i nordafrika.
Vid halv tre-tiden i morse landade vi på Kairos flygplats, helt utpumpade. Att försöka sova på planet var uteslutet för min del. Dels på grund av min envisa hosta och dels på grund av alla sociala egyptier som stod i gångarna och konverserade. Så vi var rejält trötta när flygresorna var avklarade, och sa till varandra "gud, va skönt att vi ordnade så att personal från hotellet kommer och hämtar oss här på flygplatsen". Men någon sådan person såg vi inte röken av. Vi försökte att ringa hotellet utan framgång. Sen bestämde vi hos för att tacka ja till någon av alla erbjudanden om taxi som vi fått. Snabbt blev vi (läs min pojkvän) charmade av en man som även kunde lite tyska. Så vi bestämde ett pris till vårt hotell och han tog våra väskor. So far so good. Men när han istället för att gå rakt fram där alla andra taxibilar stod, drog iväg oss genom halva flygplatsen började vi undra lite. Dessutom vet jag hur jag fungerar, när jag är trött skulle jag kunna gå med på nästan vad som helst. Jag skulle kunna ge honom varenda krona jag hade för att få ligga i en säng. Och vad har vi att komma med mot två stora egyptiska män?

Men problemet visade sig inte bli taxiresan. Problemet var hotellet. Väl framme vid vårt hotell fick vi det underbara beskedet att det inte alls fanns något bokat rum åt oss och att hotellet var fullt. Nu var vi så trötta att vi bara kollade på varandra och undrade om det var någon slags dåligt skämt. Vi hade ju fått bokningen bekräftad och allt. Efter lite "jo, vi har bokat" och "nej, vi har ingen bokning", visade det sig att de kunde få ett rum klart om vi kunde vänta några minuter tills städningen var klar. Och de kunde de inte kommit på på en gång? Men en säng är en säng, och det var allt vi ville ha.

Medan vi väntade på vårt rum tog jag tillfället i akt att logga in på mejlen och visa killen i receptionen mejlet som bekräftade vår bokning. Han började då säga att det var från ett annat hotell, men när jag frågade om han som undertecknat de mejlet jobbade på hotellet fick han till slut erkänna att det verkade vara rätt hotell. Fortfarande ingen direkt ursäkt dock.

När vi väl fått vårt efterlängtade rum och sömn var min högsta önskan så ville min kropp något annat. Den ville hosta mig vaken så att säga. När vi efter några timmars sömn (i min pojkväns fall) och hostande (stackars mig) skulle ner för att äta frukost var jag helt grå-grön i ansiktet och darrig. Sömn är helt klart underskattat och något jag tar för givet.

Besvikelse nr. 2 var frukosten. Äckligt bröd, äcklig yoghurt, äcklig skinka (eller vad tusan det nu var...) och sunkiga grönsaker. Kokt ägg och te var det som dög i mina skeptiska ögon. Men det som tog priset var ändå att de serverade korvbröd! Korvbröd! Dock lyste själva korven med sin frånvaro. Egyten är kanske ingen stor frukost-nation eller hur man nu ska uttrycka det.

                                                
 
Efter vår något torftiga frukost bar det raka vägen tillbaka till sängen för mer "sömn". När vi väl vaknat till liv igen var vi extremt nyfikna på staden vi varit i i flera timmar men inte sett. En kort promenad och lunch stod på agendan, men såklart gick vi åt fel håll så det blev en långprommenad först. Väl framme på fiket kom besvikelse nr. 3. Min tonfisksallad visade sig snarare vara en stor tallrik med riven ost och lite majs (och knappt synbara spår av tonfisk). Ni som känner mig sen gammalt vet att jag inte gillar varken ost (om det inte är halloumi, feta eller färskost) eller majs. Jag hade helt enkelt beställt en mardröm på tallrik. Men problemet löstes fort när det visade sig att min pojkvän inte orkade hela sin pizza. Slutet gott allting gott.

Efter lunchen gick vi av en slump förbi Sveriges ambassad. Det kändes faktiskt riktigt skönt att se den stora svenska flaggan sakta vaja i den  tropiska värmen. Man blir fruktansvärt nationalistisk när man är utomlands. I alla fall jag. Förrutom att gå omkring i Kairo och känna mig nationalistisk, så har jag också kännt mig sjuk. 40-gradig värme och feber är ingen lyckad kombination, problem med luftvägarna och fuktighet som i en regnskog är det inte heller.

Efter mer prommenerande här i Zamalek (en stadsdel som förövrigt klyllar av ambassader) letade vi upp en mataffär, för den frukost vi fick idag är minsann inget jag nöjer mig med. Det var skönt att se att allt verkar finnas så det går att laga sådan mat man är van vid när vi väl hittat en lägenhet.

Vårt hotellrum. Inte det vackraste men faktiskt riktigt rent. Jag gillar rent. Som kuriosa kan jag berätta att luftkonditioneringen (som ni ser under fönstret) låter skrämmande likt regn på plåttak.

Hittils är jag mest nöjd med två saker. Dels restaurangen vi åt middag på (god mat, schyssta lokaler och otroligt prisvärt), dels att jag nu ligger i sängen med datorn i knät och utnyttjar hotellets trådlösa bredband! Jag kan inte beskriva hur skönt det känns att kunna kommunicera med vänner och familj. Eller vänta, det finns en tredje sak som jag är väldigt nöjd med (fast det har jag ju redan sagt) och det är möjligheten att helt ostört använda internet.

 
Gatan hotellet ligger på, Ismail Mohammad Street i Zamalek.


Vår första glimt av Nilen. Det var förövrigt här någonstans som en Kairopippi förärade min pojkväns skjorta med lite bajs.


En sak har jag shoppat idag, en jättesöt ring som under de närmaste fyra månaderna ska fungera som låtsas-vigselring. 

Nu ska jag snart gå och lägga mig. Håll tummarna för att hostan inte håller mig vaken i natt igen. Imorgon ska min pojkvän åka och registrera sig på universitetet och sen blir det antagligen lunch och lägenhetsletande med en jättetrevlig kvinna som bott här i Kairo i 43 år. Men om jag känner mig själv rätt hinner jag skriva ett till inlägg innan dess.

Puss på er!