allteanna

En av tjejerna som jobbade på Metro (mataffären) var alltid sur. När man skulle betala sina vanor sa hon aldrig hej eller ens tittade en i ögonen, rörde inte en min när man artigt sa tack (på arabiska) när man fick sin växel o s v. En riktig surpuppa helt enkelt. Och det var ingen allmän policy, för hon var den enda på Metro som betedde sig så.

Men plötsligt en dag var hon glad. Hon hejade, log, skämtade med sina kolleger och var i princip en annan människa. Tacksamma för det trevliga förvandligen undrade jag och min pojkvän ändå vad som hade hänt, vad som var så annorlunda nu. Min pojkvän föreslog att hon var kär och att föremålet för kärleken hade friat. Det låt rimligt. Så nästa gång jag var i mataffären tittade jag efter en förlovningsring på hennes finger. Men ingen ring i sikte. Vi antog då att vår förklaring till hennes ombytta sinnestämming inte stämde och tänkte inte mer på hennes glada humör.

Men ca en vecka innan vi åkte hem såg jag det plötsligt, en förlovningsring på hennes finger! Man kan fråga sig om det var som min pojkvän trodde (d v s att hennes glada humör berodde på en förlovning) eller om det var just det förändrade humöret som lockade till sig friare...

Är det inte typiskt att någon grävt av Internetkabeln så HELA Egypten är internetlöst? Ett helt land kan inte använda internet... Hur kan hela landets internetförsörjning vara beroende av en kabel? Det är ju absurt. De tror att det kommer att ta över en veckan innan någon kan använda internet i Egypten. Detta gjorde mig galen vår sista dag i Kairo. Jag hade packat färdigt och ville bara fördriva tiden. Typiskt va? Men nu är jag i STOCKHOLM, så nu ska jag ge er lite bilder från de sista timmarna i Kairo.






På väg hem från restaurang La Bodega vinkade denna snögubbe hejdå.


Klockan ett på flylgplatsen. Incheckningskön är lång och går långsamt.




Självklart är flyget försenat.




Som tur var kan vi fördriva tiden med Sopranos.

Jag har nog lite resfeber. Har varit vaken sedan klockan fyra... Och vad är klockan nu... jo halv åtta! Herregud. Men det är väl inget att göra något åt, så istället för att ligga och vrida och vända mig i sängen tänkte jag visa er gårdagens inköp och present.


Av min älskade pojkvän fick jag dessa två halsband (som jag tänkte bära tillsammans) i försenad namnsdagspresent.


Och inte kunde jag resa från Egypten utan ett par Sleeves.

Kan ni tänka er, imorgon vid denna tid är jag och min pojkvän på väg till flygplatsen! Om det finns något internetcafé så bloggar jag såklart därifrån också. Jag är inte så där modern att jag vet hur man bloggar från mobilen ännu. Men tillbaka till ämnet, jag är alltså snart på väg hem till Sverige. Det känns väldigt konstigt, men bra. Jag har ju haft viss hemlängtan och i perioder tyckt att det varit jobbigt att bo i Kairo som tjej. Men jag kommer aldrig ångra att vi åkte hit, det var definitivt rätt beslut och jag har lärt mig mycket av upplevelsen. Men just nu är jag mest sugen på att fira jul med familjen och träffa alla vänner.

Morgondagen kommer bestå av att packa, säga hejdå till K och till Kairo. Återkommer.

Min pojkvän var i Zamalek redan vid tolvtiden och vi började hans ledghet med en spontanfika på Café Vivant på Abu Al Feda Street.


Café Vivant.

Sen gick vi hem och panikstädade eftersom vår hyresvärd skulle komma och inspektera lägenheten och ge oss depositionen klockan ett. När väl detta var över begav vi oss till Arabica där jag fick njuta av min favoritlunchrätt kyckling/mango-sallad.


Lemon with mint, ett måste om man är i Mellanöstern.


Jag har nog hakat upp mig lite på ballonger...

Sen gick vi och tränade och efter det middag på Seqouia. Seqouia är nog den restaurangen vi varit mest på här i Kairo så det kändes inte mer än rätt att likosm säga hejdå. Och det var underbart gott och festligt att dricka ett glas vin till maten (något vi inte gjort på över två veckor eftersom min pojkvän tagit magmedicin).





Nu blir det Sopranos. Som jag har längtat.

För ett litet tag sedan ringde min pojkvän och berättade att hans sista slutprov hade gått bra och att han redan är på väg hem! Äntligen kan han slappna av och njuta av Kairo det sista 1 1/2 dygnet. Ska bli så skönt även för mig. Idag tror jag planen är att luncha på Arabica (mitt favoritlunchställe här i Zamalek), träna, äta middag ute (kanske Seqouia?) och sen ev en drink på Mojito (baren/klubben) på Nile Hitons tak. Vi får se hur det blir. I Kairo går det inte riktigt att bestämma någonting, vilket definitivt har sin charm.

Nu är det officiellt, jag kan inte göra popcorn! Jag blir rasande. Jag har försökt flera kvällar i rad och istället för luftiga, krispiga popcorn är det jag producerar små vita sega eller hårda klumpar. Vad gör jag för fel? Varför klarar alla andra av att poppa popcorn men inte jag? Vad har ni som jag inte har (förrutom tålamod)?

Dessutom brände jag mig så mycket att jag inte kan sova.

Nu ska jag skryta lite. Vet ni vad vi har här i Kairo? Jordgubbar som nästan smakar som svenska! Jag har faktiskt aldrig smakat jordgubbar som är mer lika svenska i smak och doft. Dyra är de inte heller. Underbart va? Egyptiska jordgubbar och (även champinjoner) verkar vara något alldeles extra.


Min pojkvän gjorde sig ett somrigt mellanmål igår.

Och vad gör jag nuförtiden? Jo jag räknar dagarna.
1 dag kvar till min pojkvän slutar universitetet.
2 dagar kvar till vi åker från Kairo.
3 dagar kvar till jag får träffa min familj, vänner och andas frisk luft i Stockholm.
4 dagar kvar till jag får hänga med alla härliga denimtjejer.
5 dagar kvar till mysig middag hos min pojkväns mamma.
7 dagar kvar till julafton och till jag får träffa min älskade syster.
8-9 dagar kvar till jag åker och firar jul med min pojkväns familj ute på landet.
14 dagar kvar till nyårsafton.
16 dagar kvar till mini-semester i pappas hus på Österlen.

Det har slutat regna i Kairo. Eller rättare sagt inga ac-aggregat droppar längre, antagligen för att man inte behöver ha igång ac längre. Hur som helst så är det skönt. Jag uppskattade inte riktigt stora droppar äckligt vatten i ansiktet. Men nu är det höst i Kairo och det har slutat regna ac-vatten. Härligt. Dessutom har flera uteserveringar tagits bort. När det blir samma temperaturer som vanlig svensk sommar tycker egyptierna att det är för kallt för att sitta ute. Här är det inte ovanligt att se folk i mössa eller dunjacka vid över 20 graders värme. Inte undra på att våra egyptiska kompisar anser att det är fruktansvärt kallt i Egypten på vintern. De anser deras vinter jämförbar med våran. Men när vi började prata om vanliga dagstemperaturer på -10 grader ändrade de sig.

Har ni tänkt på (antagligen inte) att nu är det ungefär lika lång tid (fyra dagar) kvar i Kairo som jag vanligtvis brukar vara utomlands? Oftst är jag bort en långhelg eller max en vecka. Och nu är det bara en långhelg bort innan jag är tillbaka i Stockholm efter att ha varit hemifrån i fyra månader. Fast man kanske inte kan säga hemifrån när vi faktiskt har haft ett välfungernade hem här och trivts?

Vardagen just nu är ganska trist. Efter timmar av ensamhet kommer min pojkvän hem halv fyra (först nu har bussen hittat en snabbare väg...). Då äter vi mellanmål och kollar på ett halvt avsnitt Sopranos. Sen sätter han sig för att plugga. Då gäller det att vara tyst. Och nästan allt som jag tycker är kul involverar ljud. Sen äter vi middag och tittar samtidigt på andra halvan av Sopranosavsnittet. Sen sätter sig min pojkvän för att plugga. Sen går vi och lägger oss och samma visa upprepas nästa dag. Inte så fasligt kul. Så just nu längtar jag mest till att min pojkvän ska vara klar med sitt plugg. Så vi kan göra nått kul tillsammans. Nu tänkte jag gå och handla för att fördriva tiden. Vi hörs.

Efter mycket om och men ska ni nu äntligen få se mina secondhand-fynd (?) som jag inhandlade för ett par veckor sedan på den stora secondhandmarknaden vid slutet av 26 of July-bron. Är fortfarande inte säker på om jag gillar dem.

     

  

Vad tycks? Om inte annat är pälsen (fejk såklart) perfekt när jag kommer till Arlanda på lördag med en packning full av sommarkläder. Förrutom dessa plagg köpte jag också en stor stickad grå kofta, men den har jag precis handtvättat så den får ni se vid ett senare tillfälle.

Alltså en del människor är bra fräcka! Vår real estate-agent, Mohib, kom och ringde på dörren. Han vill visa lägenheten för en möjlig ny hyresgäst. Han påstår att han har försökt ringa mig i en halvtimme, men jag har inga missade samtal på mobilen. Det gick ju bra för honom att nå mig sist. Hur som helst, han frågar om kvinnan som är intresserad han komma upp och titta på lägenheten nu på en gång. Jag som inte är ordentligt klädd och skäms för hur stökigt vi har det för tillfället (håller på att torka en massa ylletröjor som har handtvättats t ex) säger att "Nej tyvärr, jag är sjuk, en annan dag är bättre". Vi har redan visat lägenheten för tre olika personer och jag tycker liksom inte riktigt det är vårt jobb att få den uthyrt. Och vi ska inte hela tiden behöva ha lägenheten pedantiskt städad för att han oannonserat bjuder in främligar på visning.

Men tror ni han bryr sig om att jag sagt nej? Icke. Utan att blinka ropar han upp henne till lägenheten trots att han precis har fått veta att jag är sjuk och inte är beredd att agera mäklare. Medan jag visar runt och svarar på frågor sitter väl han och fikar och pillar sig i naveln. Maken till fräckhet alltså! Vi är inte kompisar längre.

Jag har något som man nog helt enkelt bör kalla Sopranos-abstinens. Eftersom jag och min pojkvän tittar på minst ett avsnitt om dagen, så har den där serien nästlat sig in i mitt medvetande. Och istället för att koncentrera mig på alla ord i A History of Western Architecture så tänker jag på vad som ska hända i nästa avsnitt och om mina favoritkaraktärer mår bra nu när jag inte tittar och har koll på dem. Knäppt va? Jag har helt enkelt fått en släng av Sopranos-abstinens.

 
Denna blir lidande...                           ...till förmån för tankar på detta.

Kan ni förstå, idag är det bara fyra dagar till jag är tillbaka i Stockholm?! Och om tre dagar åker vi från Kairo. Konstigt. Men nu när det är så nära så är jag precis som min kära syster, nu vill jag bara åka. Min pojkvän måste plugga en massa inför sina slutprov (som han har imorgon och på torsdag) och Klara och Benjamin har redan åkt hem. Så det finns liksom inte så mycket för mig att göra. Eller det är klart att jag alltid har en massa kurslitteratur att läsa, men det vill jag ju gärna blanda med lite mer festliga saker. Men för tillfället får jag finna mig i situationen och göra det bästa av den. T ex se till att jag inte ligger efter med plugget. Men det är svårt att få något gjort när man bara tänker på Sopranos, ha ha.

Igår började jag förresten packa och rensa ur lägenheten. Herre jesus va många små lappar och annat skräp som en lägenhet kan innehålla, dessutom en lägenhet som vi bara bebott i fyra månader. Men det var skönt att börja packa, jag tycker om att göra det ordentligt och i lugn och ro, då får man med sig allt. Jag kunde helt enkelt int hålla mig från att börja. Det är lite som att skriva listor (vilket jag också älskar). Man får struktur på tillvaron. Man vet vad som är gjort, vad som behöver göras och får en uppfattning om hur lång tid det borde ta. Kontroll, struktur. Bra ord.

Jag som aldrig bott utomlands förut kom igår på en fördel med detta. Det kanske låter trivialt men jag gillar det otroligt mycket. Nämligen att man slipper komma hem med resväskan full av smutstvätt. Istället ska jag försöka komma hem med väskan full av nytvättade kläder. För visst är det inte kul att spendera en dag i tvättstugan när man kommit hem från semestern? Dessutom har jag tusen saker att fixa med i lägenheten så det är tur att något kommer vara i sin ordning när jag kommer hem.

Usch, jag saknar min pojkvän. Jag tycker han borde vara hemma med mig istället för på univeritetet.

Hurra, hurra och stort grattis till världens bästa C som fyller år idag! Puss och kram på dig!

Ni skulle ha sett hur mycket kläder jag och min pojkvän har sovit i. Strumpor, mjukisbyxor, t-shirt, tjocktröja respektive halsduk. Det har nämligen varit svinkallt här på nätterna. Våra tunna franska englasfönster verkar inte vara gjorda för annat än egyptisk sommar. Och inte har vi haft några rejäla täcken. Och inte har vi skaffat några heller. Dagarna har bara gått. Men igår kom min pojkvän på en genialisk idé. Nämligen att sätta på ac:n, men med varmluft istället för kalluft. Och det har varit helt underbart att kunna sova en hel natt utan att behöva vända och vrida på sig hela tiden för att få upp värmen i kroppen. Jag kände mig riktigt utvilad när jag vaknade imorse. Det var längesedan jag kände så. Världens bästa pojkvän saved the day.



Igår kväll tittade vi på filmen Djävulen bär Prada. Jag har märkt att det har blivit en hel del sådana filmer (tjejfilmer alltså) sen jag träffade min pojkvän. Och nu har jag kommit på varför. Jag tror hel enkelt det handlar om balans. Aldrig tidigare i mitt liv har jag sett så många spelfilmer om t ex folkmordet i Rwanda. Jag har alltid föredragit Allen, Almodovar, Solondz, Burton m fl.  Drama har varit min genre. Men nu behöver jag alltså kompensera för alla dessa ruskiga filmer. Så jag har börjat uppskatta motsatsen i större utsträckning än tidigare (antagligen inte till min pojkväns förtjusning). Och motsatsen till folkmord verkar vara typ Djävulen bär Prada. Fast å andra sidan gråter jag lika mycket till den som till t ex Shooting Dogs. Fast det är svårare att skaka av sig känslan efter man sett Shooting Dogs (som förövrigt är en mycket sevärd film). Ja, ja, så här förklarar jag i alla fall mitt ökade intresse för tjejfilmer.

Idag har jag pluggat lite och tränat lite. Faktum är att det är först nu jag har kommit igång med tränandet, jag har inte tränat sedan slutet av oktober.... Men så här ser vårt gym ut i alla fall.

Som sagt, idag är det tredje advent och min pojkvän är tillbaka på AUC. Det känns så otroligt tomt hemma i lägenheten. Jag försöker intala mig att det är sista veckan och att vi snart har massa ledighet ihop igen, men jag har en känsla av att de har sista dagarna ensam i lägenheten kommer gå extremt långsamt.

Om sex dagar är vi hemma och vid elva-snåret på lördag räknar jag med att få se min familj (tyvärr inte Kajsa eftersom hon sluter upp från London först på julafton). Det ska bli så härligt. Min pojkvän har beställt våffellunch och jag en massa vit snö. Jag kommer sakna Kairo men det är bara att inse att jag älskar min familj och mina vänner mer. Det ska bli skönt att komma hem.

Ännu ett filmtips; Annie Hall, också den av och med Woody Allen. Jag och min pojkvän såg den igår kväll och jag kan säga att om du inte har sett den; gör det, och om du redan sett det så se om den. Den är lika bra varje gång.

Nu har vi precis kommit hem från svenska ambassadens Luciafirande. Mycket folk, trevligt och mysigt. Många okända ansikten och några bekanta. Först mingel med GLÖGG, PEPPARKAKOR och LUSSEBULLAR, hur smaskigt som helst. Sen Luciatåg där K:s barnbarn utgjorde fyra av de skönsjungande barnen. Jag träffade även min pojkväns svenska kurskamrat J för första gången.

Tyvärr blev det inga bra bilder, men jag lägger upp några i alla fall.




Svenska ambassaden har både pool (2 st) och strandtomt mot Nilen.

Idag är det Lucia. Nu börjar julen på riktigt, tycker jag i alla fall. Vi ska fira Lucia på svenska ambassaden ikväll klockan sex. Barnen ska sjunga och vi vuxna (?) ska äta pepparkakor. Tror jag i alla fall. Synd att vi inte har svensk TV för jag hade gärna sett inspelningar med kyrkokörer o s v som brukar sändas på Lucia.

Efter lite plugg på förmiddagen blev det som planerat en tripp till Al-Azhar Park. Vi började med lunch på Lake Side Café, där man för 55 pund får en stor salladsbuffé SAMT valfri varmrätt. Väldigt fräscht och prisvärt vill jag lova. Al-Azhar park var full med barnfamiljer och unga par. Det är härligt att se att denna underbara park faktiskt utnyttjas och inte bara av turister utan framförallt av Kairobor. Och det kändes sorgligt att det är sista gången på mycket länge jag besöker parken.























Nu ska jag laga mat, sen plugg och därefter film och popcorn om jag får bestämma.