allteanna

Min pojkvän och E åkte iväg till Al-Azhar Park och jag har handlat inför dagens adventsfika. Det blev en gräslig julprydnad, tomteservetter, pepparkakor (mjuka och med apelsinsmak, hittade inte vanliga) samt pennor, klister och färgat papper så man kan göra julkort. Antagligen är det väl bara jag som vill pyssla, men det gör inget. Bara jag får klippa och klistra så är jag nöjd. Det är lustigt hur alla traditioner blir så himla mycket viktigare när man är utomlands. Jag får nästan en tår i ögat när jag hör "Betlehems stjärna (gläns över sjö och strand)" med Göteborgs gosskör.


Julprydnad från Alfa.


Mjuka pepparkakor från bageriet Flamenco.

På väg till terminal 2.






Terminal 2.



Igår mötte vi alltså E på flygplatsen. Lite lätt uttråkade i anskomsthallen slog jag och min pojkvän vad. Om E skulle komma i keps skulle jag bli 50 pund rikare, men skulle han istället komma utan keps skulle min pojkvän få samma summa. Så det blev en otålig väntan. Men tillslut kom han, i keps. Tävlingsmänniskan i mig kunde pusta ut.

Efter en kort sväng till lägenheten tog vi en taxi till Sequoia där vi (jag, E och min pojkvän) åt middag med Klara, Benjamin och I. Sen slöt vi upp med K och R och tog oss till en födelsedagsfest för en norska. Efter ca två timmars pratande och dansande på festen begav vi oss (jag, min pojkvän, E, Klara, Benjamin, I, K och R) till Harry's Pub på Marriott Hotell för lite karaoke. Lite Allsång på Skansen möter finlandsfärga skulle jag gissa.









Efter karaoken drog vi allihopa vidare till en uteservering på 26 of July Street är det blev snack, té och juice. Men efter någon timme där blev det dags att dra ännu en gång. Denna gång hem gick färden till vår lägenhet. Där blev det mer prat, musik och nattamat. Detta höll på till sex-tiden på morgonen då min pojkvän sa att det fick vara nog och nästintill körde ut våra gäster. Han är klok han.



Så som ni säkert förstår har vi inte gjort många knop idag. Vi gicki upp vid ett-tiden och tog det väldigt lugnt framför några tvprogram ett tag. Sedan blev det en promenad här i Zamalek och en fika på Arabica.







Efter fikat köpte vi ett sällskapsspel och satte oss i en taxi hem till Klara och Benjamin. Där tittade vi på gårdagens Idol-avsnitt och beställde hem mat. När sedan K anslöt började vi spela det inhandlade sällskapsspelet, frågesport med fokus på geografi. Alltså ingenting jag var särskilt bra på. Men vi hade det trevligt och det blev till skillnad från gårdagen en tidig kväll. Nu längtar jag inte efter någon annat än sängen.

Hoppas E har haft det bra i Egypten så här långt. Imorgon förmiddag ska vi försöka hitta på något och på eftermiddagen blir det adventsfika hos oss.

Febrig men städar. Man kan ju inte välkomna en gäst i ett smutsigt hem. Nej. Om en timme bär det av till flygplatsen.


Dammsugaren är ett skämt men jag försöker hålla humöret uppe.

Det blir inga bilder på inköpen idag. Känner mig alldeles för sjuk och trött. Dödstrött faktiskt. Och så är jag lite rädd att jag har gjort typiskta loppismisstag. Ni vet, allt är billigt så man köper en massa konstiga grejer som man sen aldrig använder. Några sådana tror jag jag gjorde idag. Det största problemet var att det inte fanns någon spegel, så man fick helt enkelt chansa. Tror inte det gick så bra. Oavsett om jag gjorde bra eller dåliga affärer igår så ska ni få se bilder imorgon.

Förrutom att visa er bilder på en del skumma kläder ska jag imorgon städa, hämta E på flygplatsen och sen på kvällen blir det födelsedagsfest och karaoke. En rolig dag och då vill man ju inte vara sjuk. Så nu går jag dessutom runt och är stressad över att jag är sjuk. Suck.

Helt slut. Helt söndershoppad. Men där på marknaden kändes det som jag hade dött och kommit till secondhand-himlen. Typ.











Jag åkerkommer senare med bilder på plaggen, men nu måste jag ta igen mig här på soffan en stund.

Valet av dagens låt är inspirerat av min kära pojkvän.

Jag saknar den här lilla vovven. Mycket. Så mycket att jag idag föreslog att vi skulle köpa en hund. Det tyckte inte min pojkvän var en bra idé.

     

Ännu mer promenadbilder. Tillslut kommer det inte finnas en meter på den där vägen som jag inte har fotat...






Snygg färg, men inte så god. Made in Egypt.

Imorgon är det Thanksgiving så då är min pojkvän ledig! Nått bra ska väl komma ur att han går på det amerikanska univeristetet. Hur som helst, om jag orkar blir det secondhand-marknad i Downtown och Town house Gallery imorgon. Hoppas.

Men herregud vad roligt! E kommer hit på fredag! I övermorgon alltså! Han får sjunga upp på flyget för på fredag kväll har Klara och Benjamin annonserat att det är karaoke på Marriott Hotel som gäller! Trots ont i öronen, halsen och huvudet har detta varit en väldigt bra dag med två härliga överraskningar.

Fast vi måste städa. Eller ringa den där förbaskade städerskan.

Det här är ju min blogg så jag kan göra och skriva vad jag vill. Och idag vill jag skryta. Jag fick nämligen högsta betyg (VG) på tenta nr. 2 också! Jippi! Jag kom alltså överens med den offentliga platsen och hur individen framställs under renässans och baraock. Schysst.


Piazza Ducale.


Bronzino's Portrait of a Young Man.

Mer Beirut.

La Bodega var bra som vanligt, men det blev en ganska kort kväll för varken jag eller min pojkvän mår riktigt bra. Vi fick så att säga anpassa oss efter omständigheterna så istället för vin på balkongen blev det te och lyxchoklad i soffan. Inte illa det heller.


La Bodega ligger en trappa upp i ett hus på 26 of July, utan varken skylt från gatan eller nere i trapphuset.






Bildbevis.

Mer promenadbilder.












Sådana här verkar användas flitigt i Kairo, men till vad har jag ingen aning om. Någon som vet?


Gym vid Nilen.









Nu blir det middag på La Bodega!

Jag är en sådan där töntig flickvän som tycker att man ska fira förhållandet varje gång en ny månad kan läggas till historien. Idag är en sådan dag och idag ska det alltså firas. Eftersom min pojkvän måste plugga idag och ska till universitetet imorgon igen så blir det inget storslaget, men middag på ej ännu bestämd restaurang och italienskt vin på balkongen blir det i alla fall.

Jag funderar dessutom på att ha på mig högklackat på restaurangen, någon jag älskar men extremt sällan använder här i Egpyten på grund av alla blickar man får. Eller man får ju blickar oavsett klackar eftersom man inte ser arabisk ut, men alltsom oftast gör jag vad jag kan för att smälta in utan att helt förlora min egen personlighet och stil. Och det betyder inga klackar och ingen bar hud. Men ikväll ska jag nog slå på stort, man känner sig ju så mycket finare i högklackat.

Idag offentliggjordes det, nästa stora H&M-samarbete blir med den brittiska designern Matthew Williamson. Den 23e april släpps en kollektion för kvinnor och i maj släpps sommarplagg för både dam och herr. I och med detta debuterar Williamson som herrmodedesigner. Spännande.

Jag undrar hur många gånger jag egentligen har sett den här filmen. Många i alla fall. Jag kan kanske sträcka mig så långt som att säga att det är den ultimata kärleksfilmen. Den har allt (en dos Romeo och Julia, drama, erotik, personkemi, dans och ett oroligt soundtrack).

Av någan anledninga har jag dessutom alltid sett mig egen mamma i karaktären Baby. Det har fruktansvärt likt kroppsspråk och rörelsemönster. Konstigt.

Dagen har till största delen spenderats framför datorn för att få iväg jobbansökningar, men jag har också hunnit plugga lite. Om detta finns det såklart inte så mycket att säga, istället får ni hålla tillgodo med lite bilder från min dagliga promenad för att möta min pojkvän som kommer med buss från universitetet.










Min pojkväns skolbuss.


Vi träffade på Kitler också.




På bageriet hade de goda mjuka pepparkakor, så det ska inhandlas till adventsfikat på söndag. Observera att min pjkvän har hunnit bita till i kakan innan jag hann säga stopp.

Jag är så rastlös, så rastlös! Tänk er den värsta myror i benen-känslan kombinerad med ofokuserade tankar. Jag blir galen. Jag tror jag skulle behöva springa ett varv kring kvarteret eller gå en långpromenad. Men jag har alldeles för ont i huvudet för att springa och känner mig alldeles för obekväm som ensam tjej på gatorna i Kairo (O har en hemtenta som måste lämnas in i morgon så jag får inget sällskap av honom). Dessutom är trottoarerna och gatubelysningen under all kritik så det blir inget riktigt nöje att promendera här. Tyvärr.

Så nu sitter jag och försöker komma på något att handla på Metro. För att få komma ut lite i alla fall. Men jag kommer inte på något vi behöver. Hur ofta händer det egentligen? Typiskt.

Idag har jag pluggat och skickat iväg jobbansökningar till fyra olika arbetsplatser. Jag borde känna mig duktig, men jag känner mig bara rastlös som sagt. Jag hoppas jag kan få ett jobb trots den omtalade lågkonjungturen. Inte så bra att komma hem till Sverige mitt i en rådande ekonomisk instabilitet. Tyvärr.

Såg i kalendern att vi inte har många helger kvar i Kairo. Och det känns nästan som vi har skjutit upp att göra en massa saker "för vi ska ju vara här så länge". Men nu är tiden här snart slut. Typiskt.

I förrgår släpptes Acnes pre SS-09 kollektion, här är mina favoriter.

 

 

Jag älskar låten, klänningen och den skumma videon.

Klara och Benjamin har precis gått. Vi har ätit middag och tittat på Idol. Det har blivit mycket Klara och Benjamin på sista tiden. På ett bra sätt. Man behöver sådana kompisar när man är i en främmande stad/land/kultur. Människor man kan tala sitt första språk med och som man kan vara sig själv med. Människor man kan festa med eller bara hänga med. Vi hade verkligen tur som träffade dem på bussen till Dahab. Jag börjar ana att hela Kairovistelsen hade upplevts helt annorlunda utan dem.

Appropå ingenting, kan folk sluta missbruka ordet resa? Varför används det hela tiden när man lika gärna skulle kunna säga t ex upplevelse? "Den här resan har varit underbar" säger t ex Idol-deltagarna om deras medverkan i programmet och lärdomarna de fått. Det verkar vara ett modeuttryck att andvända ordet resa om de flesta upplevelser och jag har tröttnat.

Idag var vi alltså tillbaka i Mugamma. Men det var inte så farligt (förrutom att man stålsätter sig så mycket eftersom man räknar med att allt där ska vara jobbigt). Damen bakom luckan letade upp våra visumansökningar och vi fick sedan lämna in våra pass och instruktionen att vi kunde komma och hämta de färdigstämplade passen en timme senare.


Mugamma.

För att fördriva tiden gick vi ett kvarter bort till Cilantro mitt emot AUC´s gamla campus och fikade enkelt bort en timme.





Tillbaka i Mugamma en timme senare var våra pass faktiskt klara! Det gick förvånansvärt enkelt snabbt om man jämför med alla skräckhistorier man har hört om byggnaden och dess verksamhet tidigare. Mugamma kanske inte är så farligt när det kommer till kritan.

Med nytt tillstånd att vistas i landet bestämde vi oss för att slå på stort, d v s orka gå lite längre för att få tag på en gul taxi istället för en svart/vit taxi. Här i Kairo finns det nämligen två typer av taxibilar, de gula och de svart/vita. De svart/vita, som är de mest förekommande, är minst sagt skruttiga i 99 % av fallen och har inte taxameter (i alla fall ingen som fungerar). De gula taxibilarna å andra sidan är ofta fräscha, har säkerhetsbälten och kör på taxameter. När man ska ta en svart/vit taxi så når man alltid punkten då man ska bestämma om man orkar förhandla om priset innan man sätter sig i bilen (och riskera att behöva tjafsa med en okänd människa mitt på gatan) eller om man ska ge taxichauffören en välavvägd summa när resan är överstökad (och riskera att taxichauffören då begär ett hutlöst pris). Båda metoderna funkar, men olika bra på olika taxichauffören och olika bra beroende på var man är och var man ska. Vinkar du in en taxi i "fina" Zamalek och ska till shoppingparadiset (ja nu överdrev jag) City Stars, ja då har du ett väldigt dåligt förhandlingsläge. I detta fall är det mest ekonomiskt att åka en gul taxi med taxameter för det verkar som taxichauffören kan lukta sig till att du har pengar och är i spenderartagen. Om jag ska vara riktigt ärlig tror jag vi västerlänningar i Kairo nästan alltid vinner på att åka gul taxi. Vår blotta uppenbarelse verkar skrika pengar i egyptiernas ögon (med all rätt) och detta gör naturligtvis att vårt utgångsläge i en förhandlingssituation ligger på minus redan vid starten. Anledningen till att man så sällan åker de säkrare och ofta billigare gula taxibilarna är att de är så få till antalet och måste beställas några timmar i förväg om man vill vara säker på att komma iväg den tid man vill. För att få tag på en svart/vit taxi räcker det att ställa sig i väggrenen i några sekunder.


Svart/vita taxibilar.


Gula taxibilar utanför Egyptiska museet.


Observera hur männen i minibussen och gubben på motorcykeln tittar på fotografen.

Hemma hos Klara och Benjamin i Mohandiseen hade vi trevligt vill jag lova. Förrutom Klara, Benjamin, O och jag så var även K och I där och hängde. Benjamin hade komponerat en underbar soppa och mellan intressanta samtalsämnen passade jag på att fota några detaljer i deras lägenhet.















Imorgon ska vi tillbaka till Mugamma....

Nu drar vi hem till Klara och Benjamin!

    

  

Till vår stora glädje fick jag och min pojkvän varsitt kinderägg av Klara och Benjamin. Men idag när de tre överaskningarna (spännande, en leksak och choklad) skulle avnjutas visade det sig att dessa kinderägg inte alls var som de jag är van vid från min barndom. De gamla kinderäggen (eller de kanske fortfarande finns, jag har ingen aning) bestod ju av ett chokladskal och en mer eller mindre värdelös plastleksak inuti. Men de här nya kinderäggen var mycket mer avancerade (ovan ser ni en visuell breskrivning av hur dessa ägg ska hanteras).


Min pojkvän fick den enligt mig bästa leksaken, så gentleman som han är var han villig att byta.

Jo det blev en helkväll. Men den började lite olycksbådande med att vi (jag och min pojkvän) upptäckte en ytterst populär myrstig. Och så kunde vi ju inte ha det. Men en manöver som involverade myrgift och en dammsugare löste problemet.



Ungefär samtidigt som alla myror försvunnit på ett eller annat sätt kom Klara och Benjamin. Jag har alltid så trevligt och kul med dem så redan vid detta tidiga stadie visste jag att de skulle bli en toppenkväll. Vi åt middag (som faktiskt blev lyckad) och sedan bar det av till Bora Bora, en stor restaurang/bar vid Nilen på södra Zamalek.











Efter drinkar där, mycket prat och ett kort gästspel av K så tog vi (jag, O, Klara och Benjamin) en taxi hem till oss igen. Där fortsatte snacket och klockan började närma sig sex på morgonen när de begav sig hemåt. Sällan känner man sig så ung som när man går och lägger sig när solen går upp. En helkväll alltså.

Detta är det för mig nya bandet Beirut, varsågoda.

För seglingsnördar som pappa och jag så förgylls tillvaron av att man kan följa den pågående regattan Volvo Ocean Race, där åtta båtar tävlar om att vinna de olika etapperan runt jorden. Och just nu går det bra för "svenskbåtarna" Ericsson 3 och 4 som ligger etta respektiva trea under denna tävligens andra etapp, där det gäller att först ta sig från Kapstaden till Cochin i Indien.











Nu kan det inte bli seglingssäsong snabbt nog.

Jag har börjat pyssla med maten till ikväll. Men ska verkligen rödbetor se ut så här?

Jag gjorde det stora misstaget att säga ja när vår real estate agent frågade om det var okey att han visade vår lägenhet för en tjej som var intresserad att hyra den när vi har åkt hem. Big mistake. Det resulterade i en stressig runda i mataffären och en om möjligt ännu stressigare panikstädning och vädring av lägenheten när jag kom tillbaka. Varför är jag så dålig på att säga nej? "Nej det passar inte idag" är inte otrevligt och definitivt mer sanningsenligt. Varför ska det vara så svårt? Varför känner jag att jag måste vara den där hala räven till lags?

Men nu har de varit här och om det kom något gott ur det så var det att det ser mycket fräschare ut här hemma. Och det behövdes, inte minst för att vi ska ha middagsgäster ikväll. K och B kommer hit och det ryktas om någon typ av "helkväll". Spännande.

En gammal favoritlåt.

Bloggångest. Ja, tydligen kallas det så. När man känner att man inte har bloggat ordentligt. Och visst låter det löjligt och väldigt 2008 (kommer någon använda ordet om fem år?). Bloggen ska ju inte styra ens liv. Bloggen kanske speglar delar av ens liv, men livet ska nog inte levas genom bloggen. Fast jag kan förstå vad de menar, de med bloggångest. Jag kan känna något liknande själv. Fast bloggen och bloggandet ofta skänker mig mycket glädje så är det inte alltid guld och gröna skogar. Så att säga. Det kan ge en del ångest också, i stil med "varför har jag hälften så många besökare idag som igår?", "vad finns det i mitt liv som kan intressera andra?" o s v. Jag säger hela tiden att jag inte bryr mig om hur många som läser bloggen (att jag skriver den för min egen skull), men det är nog inte hela sanningen. Jag vill att folk ska läsa bloggen, jag vill kunna producera något som intresserar andra. Jag vill inte bli bloggstressad (wow ett nytt ord) när statistiken visar att bloggen är ointressant och försöka kompendera detta med en handfull omotiverade inlägg om nästan ingenting (som detta med andra ord). Det finns bara två lösningar på problemet (som har börjat ta samma propotioner som den s k bankkrisen), antingen så får jag börja leva som jag lär (d v s bara skriva bloggen för min egen skull) eller så måste jag se till att skaffa en stor trogen läsarskara. Jag antar att det får bli alternativ nummer ett.

Fast för mig känns det liksom lite konstigt att inte skriva till "någon", att inte ha en tänkt publik. Visst skulle jag kunna se mig själv som denna någon, men det funkar inte riktigt. Varför ska jag då skriva att jag t ex hade roligt idag eller hade hemlängtan igår? Det vet jag ju redan. Mina texter och bilder måste åtminstone ha en imaginär adressat. Så jag låtsas att ni är ett tusental som sitter och väntar ivrigt på nästa inlägg. Fast med så många läsare så kanske man får den numera berömda bloggångesten mer än någonsin?

Nä, hjälp mig. Usch. Det här inlägget är ju pinsamt.

Jag och O gick på en kvällspromenad. Och det visade sig att julen äntligen har kommit till Kairo...!? Jag höll på att ramla baklänges av förvåning. Men jag kom på att jag gillar julen och vill fira den. Så snart ska jag shoppa lite fula julprydnader att hänga upp i lägenheten. Kanske ska man till och med bjuda in till adventsfika nästa söndag..?

Har jag berättat att vi har gratisätare i vår lägenhet? Som bara äter, utan att varken tacka eller bjuda tillbaka? Vi har varken sett räken av ett tackkort eller en middagsinbjudan. Det har gått så långt att de inte ens hälsar när de kommer. Så är det. Det är vad jag kallar gratisätare. Har de inte lärt sig någon vett och etikett? Var är Magdalena Ribbing när man bäst behöver henne? Nåja. De är väl sådan till naturen, myrorna. Fast jag tycker det är ouppfostrat.

Min pojkvän påstår att man kan äta myror medan jag anser att man då måste heta Mogli. Han säger att det finns länder där myror serveras tillsammans med smält choklad. Driver han med mig eller har någon drivit med honom? Om inte så kan ju vi kontra med att göra dessert på våra objudna gratisätare. Eller inte.

Jag kan inte säga att jag vet mycket om det LA-baserade märket Mike & Chris, men av det lilla jag sett har de designat en hel del snygga plagg och skor.







Vad tycker ni?

Har ni sett Flight of the Conchords? Om inte så kan jag berätta att det är en underbart rolig tv-serie, lite The Office/Seinfeldt/Coupling-aktig, se den! Vi fick alla avsnitt av B och jag är redan lite panikslagen vid tanken på att vi snart har sett alla avsnitt. Jag tror Flight of the Conchords är lite vardagslyx, i alla fall för mig.

Sangria var helt nytt för oss men jag, O, K och B kom överens om att det var ett toppenställe. Det blev ett par drinkar och mycket snack, väldigt trevligt. Tyvärr är det svårt att ta bra bilder i mörkret, så ni får nöja er med dessa.









Nu ska jag sova. Vi hörs imorgon.

Nu drar vi till Sangria!

Ännu en seg dag men som tur var kom min pojkvän hem lite tidigare från univeristetet. Och då tvingade jag med honom ut på en kort promenad. Här kommer lite fotobevis.














Hösttecken i Kairo.








Kinesiska ambassaden.


Älgar på tröjor.

Hemlängtan. Nu vill jag hem. Jag saknar mig familj och vänner. Jag är trött på att alltid dra blickar till mig, alltid sticka ut. Jag är trött på att min pojkväns studier tar upp all hans tid. Jag är trött på att vara ensam och vänta. Jag är trött på att ha en klump i magen men försöka låtsas som ingenting. Jag är trött på att explodera av minsta motgång. Jag är trött på att allt, allt är mycket jobbigare än hemma. Inget går smidigt och inget är lätt. Jag är trött på att inte bara kunna ringa mina föräldrar när jag känner mig ensam. Eller fika med en kompis. Jag är trött på alla händelselösa dagar. Jag är trött på att vara här.

Jag antar att det går över.

Jag mår fortfarande inget vidare, men det har i alla fall inte blivit sämre. Alltid något. Har varit hemma hela dagen och gjort ingenting. Enda gången jag kommit utanför dörren var när jag gick och mötte min pojkvän vid busshållplatsen. Jag passade i alla fall på att ta lite bilder så har ni något att titta på i alla fall.






Skorna från helvetet, men jag kämpar vidare.


Avloppssystemet är inte det bästa här i Kairo.


Hemma igen.

Vet inte ens om jag gillar den, men den är ny i alla fall.

Imorse kom jag på att jag och min pojkvän helt glömt bort svenskfikan som var i går klockan två. Attans! Fast å andra sidan var det hög prioritet på att förnya visum så det var väl lika bra att vi gjorde det istället. Synd bara att vi inte hörde av oss och meddelade att vi inte skulle komma. Ja, jag ingen idé att älta det.

Jag känner mig sjuk, något jag verkligen inte gillar. Ont i huvudet, halsen och allmänt trött och skör. Antagligen har jag blivit sjuk av för lite sömn och kalla nätter. Nu är det hög tid att köpa filtar till sängen. Hög tid. Min kära far befinner sig för tillfället i Lissabon och jag tycker att han ska ta en sväng om Kairo och pyssla om mig. Äh, va tusan, hela familjen kan väl komma och ta hand om sjuklingen i Kairo!

Igår kväll fick vi ett samtal från B. Han tyckte vi skulle ha Idolfest i vår lägenhet. Och det var ju en utmärkt idé, men det fanns några hinder på vägen. För det första ska ju avsnittet laddas ner. När nedladningen väl börjat ticka insåg vi att det gick alldeles för långsamt. Jag kom då med det dumma förslaget att ringa internetbolaget för att fösöka få reda på vilket hastighet vi har och huruvida vi skulle kunna byta upp oss till en snabbare hastighet på en gång. Min pojkvän fick uppdraget att ringa. Efter ca 15 minuters ren och skär frustration över oförmåga att kommunicera på engelska så la han på. Det var helt enkelt bara att inse att det skulle ta fyra timmar att ladda ner ett avsnitt. För att fördriva tiden och ha trevligt medan vi väntade gick vi fyra (jag, min pojkvän, K och B) till Five Bells och åt middag.


Five Bells.


Barbra Streisand.

Efter middagen gick vi vidare till ett café på Abou al Feda Street och rökte shisha. Sen var det äntligen dags att gå hem och kolla på Idol. Vi dukade upp med tårtan K och B hade kommit med (very egyptian) och bänkade oss framför datorn. Men programmet hackade och alla började skruva sig i soffan. Så vi bestämde oss för att ladda ner ett annat uppspelningsprogram. När det väl var gjort visade det sig tyvärr att det inte hjälpte mycket. Till slut var vi tvungna att acceptera den dåliga bildkvalitén och försöka slappna av. Trots alla tekniska problem blev det, som vanligt med K och B, en väldigt trevlig kväll.

Idag var det hög tid att förnya våra visum. Och det görs i Mugamma, en gigantiskt stor byggnad vid Tahrir Square i Downtown. Det är hit Kairobor går för att fixa olika typer av tillstånd och enligt ryktet ska byggnaden vara ett levande exempel på känslan i Kafkas "Processen". T ex så sägs det att människor har kastat sig ut genom fönstren och nedför trapporna i huset i förtvivlan över den rigorösa byråkratin som präglar verksamheten i Mogamma. Men innan vi åkte dit var vi tvungna att fixa foton till visumansökan, vilket tog löjligt lång tid. Men tillslut var det överstökat och vi stod utanför den skräckinjagande Mogamma Building.


Mogamma.



Jag hann med att ta dessa två bilder innan en polis kom fram till mig och sa att det var förbjudet att fota där. Efter att vi gått igenom en metalldetektor och våra väskor bilivit scannade var vi dessutom tvungna att lämna in kameran vid entrén så de kunde vara säkra på att vi inte skulle ta några bilder i huset.


Tahrir Square från Mogamma.

Och visst fick man lite Processen-känsla. Vid varje våningsplan ska man igenom en ny metalldetektor och väskan ska scannas. När man väl förstod ungefär vart man skulle och man fyllt i visumblanketten så sa den sura damen bakom luckan att vi behövde särskilda frimärken på våra ansökningsblanketter. Detta var naturligtvis ingenting hon kunde förse oss med. Nej, detta skulle man köpa i en annan lucka. När detta var gjort skulle det tas fotokopior på våra pass och tidigare visumstämplar. Men det skulle naturligtvis göras en trappa ner. Tillslut hade vi allt vi skulle, tror vi i alla fall, och lämnar in den ifyllda blanketten, nytagna foton, fotokopior på pass och visumstämplar samt frimärken. Damen bakom luckan ber oss då att komma tillbaka klockan nio nästa morgon. Problemet är bara att min pojkvän måste åka till universitetet imorgon (och hade tagit just denna dag ledig för att få ordning på visum). Vi frågar om det går att komma en annan dag och damen rycker på axlarna och säger "ja" på ett inte så övertygande sätt. Jag hoppas verkligen att det går vägen trots hennes tveksamhet. Annars är det bara att börja om från början. Fortsättning följer antar jag.

För att pigga upp oss lite åkte vi sedan tillbaka till Zamalek för en sen lunch på Arabica.


Arkitektur på vägen.









Detaljer på Arabica.


Utanför de flesta ambassader, som det kryllar av i Zamalek, så står denna typ av avspärrning så bilar inte ska kunna åka enda fram till ambassaden av säkerhetsskäl.


Utanför Brasiliens ambassad har de inspirerats av färgerna i landets flagga.

En gammal klassiker vid det här laget.

Kommer ni ihåg att jag bloggade om Kalmars konstmuseum för flera månader sedan? Antagligen inte, men det gör inget för jag passar på att göra det igen. Det är nämligen så att huset vunnit det prestigefulla Kasper Salinpriset (Sveriges största arkitekturpris). Dessutom är Tham & Videgård Hanssons arkitektur nominerad till fem internationella arkitekturpris.


Ett framtida utflyktsmål.

Igår var en väldigt kul kväll, det är därför ni inte har hört av mig tidigare. Efter en kort vända till gymmet skyndade vi iväg hem till K och B. Där bjöd B på en fantastiskt god middag och stämningen var på topp. Jag gillar verkligen att umgås med dem. Senare på kvällen tog vi en taxi till K:s klasskompisars lägenhet där det var förfest/fest. Av de ca 12 personer som var där var de flesta svenskar, vilket man inte minst märkte på godiset som bjöds (Bilar bl.a).


Chips, Bilar, marshmellows, Maryland cookies, Refresher, muffins m.m. Allt fanns.


Utsikt från deras balkong.





Det blev en väldigt sen kväll som slutade med att jag och O följde med K och B hem igen och sov över i deras gästrum. Så idag har varit en riktigt slapp dag med hemkörd pizza, Flight of the Conchords och Idol. Härligt.


Flight of the Conchords.


På väg hem insåg vi att Disney är ett internationellt företag av stora mått. Här ser vi företagets närvaro på det lokala hamburgerstället.

Som ni kanske redan har insett så har mammor alltid rätt. Denna gång förutsåg mamma ett felköp långt innan mig. Jag fick nästintill en utskällning när hon såg skorna jag köpte på H&M för ett par dagar sedan (scrolla ner för bild). De är nämligen så fruktansvärt obekväma att jag haltar när jag går i dem. Varför envisas jag med att köpa billiga skor som är så obekväma att jag måste köpa nya hela tiden? Dumsnål kallas det. Mammor har alltid rätt.

Nu ska vi fortsätta kvällen med choklad och mer Flights of the Conchords.

Denna låt spelades mycket i mitt barndomshem.

Appropå ingenting så måste jag bara skryta lite om min pojkvän. Denna man har snusat sedan tidernas begynnelse men är nu endast en storkonsument av nikotintuggummin! Han har varit snusfri i ca 7 veckor men får kämpa varje dag mot beroendet. Och varje dag klarar han det. Ibland händer det att han röker en vattenpipa för att stilla suget men även det har han dragit ner på. Han har en otrolig beslutsamhet som är beundransvärd.

Och appropå ingenting (igen) så har jag bokat biljetter hem till min syster över jul (med hjälp av pappas pengar bör tilläggas). För er som inte vet bor hon i London. Det hade känts jättekonstigt att fira jul utan henne. Men nu kommer hon på julaftons morgon och stannar till den 5e januari! Jag ser det lite som en julklapp till mig själv. Lonton tog min syster, men jag tar henne allt tillbaka då och då!

Jag brukar inte vara ett stort fan av kända citat och visdomsord. Ofta tycker jag de är alltför präktigt och intetsägande. Och ibland helt enkelt totalt självklara. Trots detta gillade jag Aristoteles ord:

"Anyone can become angry -that is easy. But to be angry with the right person, to the right degree, at the right time, with the right purpose, and in the right way, that is not easy".

Jag som väldigt lätt blir upprörd, ledsen och/eller arg har definitivt nått att lära av detta citat. Jag är nog inte så bra på att välja mina strider med omsorg. Jag får väl försöka ha dessa ord i bakhuvudet när ilskan börjar ta överhanden.

Idag har varit en lugn dag och jag har börjat hämtat mig från tomheten efter pappa och E. Jag har pluggat och druckit hysteriska mängder juice. Och spenderat alldeles för mycket tid framför datorn såklart.


Skyline.


Hästdroska bland bilköerna på Ismail Mohamed Street.

När min pojkvän kom hem från universitetet bestämde vi oss för att åka till CityStars, den stora gallerian i Heliopolis. Vi var båda i stort behov av nya skor (O´s vita tygskor ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig och jag börjar frysa i mina sandaler). Tyvärr var det köer och vår taxichaufför bestämde sig för en genväg som blev en senväg. Det tog över en timme att komma dit. Som tur var har man lärt sig att inte bestämma några tider eller hetsa upp sig i den här stan, allt kan hända i Kairo.


CityStars.


O´s nya Clarks.


Mina nya ganska tråkiga (men varma och billiga) ballerinaskor.


Min nya plånbok.

Jag hann även handla två par leggings (perfekt om man vill utforska världen iförd kort kjol i ett muslimskt land) och min pojkvän shoppade en tunn blå halsduk och en espressobryggare. Happy shopping!

Bild från aftonbladet.se.

De har hittat en ny pyramid i Sakkara! 4300 år gammal och antagligen tillhörande en egyptisk drottning under sjätte dynastin. Nu måste jag åka dit igen!

Världens bästa och gulligaste Tove har utmanat mig igen. Och trots att det tog lite tid så antar jag såklart på utmaningen. Bättre sent än aldrig. Varsågoda.

Tre saker som skrämmer mig:
    * Brist på nyfikenhet
    * Att förlora min familj och pojkvän
    * Att försöka springa men inte komma ett steg framåt

Tre personer som får mig att skratta:
    * Min pojkvän
    * Min pappa
    * Jag själv (det är liksom bara jag som förstår min humor)

Tre saker jag älskar:
    * Min familj och pojkvän
    * Resa
    * Segla

Tre saker jag hatar:
    * Dåliga dagar (jag hade en sådan igår)
    * Stress
    * Dåligt samvete

Tre saker jag inte förstår:
    * Matematik
    * Hur man busvisslar och rimmar
    * Hur tiden ska räcka till

Tre saker som finns på mitt skrivbord: har inget skrivbord, men på soffbordet finns detta:
    * Boken "A History of Western Architecture" av David Watkin
    * Min pojkväns kom-ihåg-lapp
    * Fjärrkontroll till TVn och ACn

Tre saker jag gör just nu:
    * Saknar min pojkvän
    * Funderar
    * Msn:ar med mamma

Tre saker jag vill göra innan jag dör:
    * Resa en massa
    * Ha ett arbete jag älskar
    * Bilda familj

Tre saker jag kan göra:
    * Plugga skrämmande lite och ändå klara tentan
    * Gråta till alla filmer/serier/Idol
    * Jag är väldigt bra på att göra ingenting

Tre saker jag tycker att du ska lyssna på:
   * Tystnaden (den är helt klart underskattad)
   * Dagens låt på allteanna.blogg.se (he he)
   * När kroppen säger ifrån

Tre saker jag skulle vilja lära mig:
    * En massa språk
    * Att vindsurfa
    * Att kallprata med vem som helst, i vilken situation som helst

Tre favoriträtter:
    * Nästan allt som består av fisk och skaldjur (ni som läst bloggen länge vet att havskräftor är en stor favorit)
    * Gröt
    * Arabicas kycklingsallad med äpple och mangodressing

En väldigt bra låt, denna version är producerad av min mammas kusin, Martin Rössel, och framförd av ingen mindre än min syssling Julia Rössel! Coolt va?

Efter en seg dag åkte vi till AUC´s gamla campus för att lyssna på ett föredrag om Yasser Arafat. Föredraget hölls av Arafats personliga rådgivare Marwan Kanafani. Han talade om hur Palestina har förvandlats till en stat och Arafats roll i detta, samt Arafat som person och dagens politiska läge i Palestina. Mycket intressant.


På campus utövades den nobla sporten fäktning.


Taket i föreläsningssalen Oriental Hall.


Marwan Kanafani.






Inte ett helt purungt träd på campus.

Städerskan har varit här. Och som vanligt kom hon för tidigt så jag var helt oförberedd när hon plingade på dörren. Det blir någolunda rent men jag har börjat tröttna på henne. Vid det här laget borde hon ha fattat att jag inte kan arabiska. Hon borde sluta försöka kommunicera med ord och gå över till teckenspråk och kroppsspråk. Men hon envisas i alla fall med att fråga mig saker på arabiska. Jag försöker få henne att förstå att jag INTE förstår och försöker skratta åt att vi inte förstår varandra. Det gjorde hon förut med, men nu har hon börjat sucka när jag rycker på axlarna och säger "förlåt, jag förstår inte" på engelska och skrattar åt eländet. Det känns som hon tycker jag borde ha lärt mig perfekt arabiska under den månaden hon har städat åt oss. Men det har jag ju inte och jag tycker faktiskt inte hon kan begära det. Vad hon kan begära är att bli vänligt bemött och få dricks utöver den överenskomman summan. Varje gång hon är här är jag vänlig och anstränger jag mig till tusen för att inte vara i vägen. Och hon får alltid en massa dricks. Jag tycker inte hon har rätt att vara otrevlig och sucka när det inte kommer arabiska ord ur min mun. Varför kan hon inte använda teckenspråk för att förklara vad hon vill, så som jag gör? Jag blir ju inte sur för att hon inte kan engelska. Nä, som sagt, jag är lite trött på henne och sugen på att försöka fixa en ny städerska. Någon som gör sitt jobb utan att försöka trixa sig till mer pengar och sucka när jag inte förstår. Det vore nått.

Till pappa.

Usch, jag känner mig nere sedan de åkte. Inte kul. Men vi har försökt göra kvällen trevlig i alla fall. Det blev hemkörd mat från Arabica med ett tillhörande avsnitt Sopranos. Sen prommenderade jag och min pojkvän till Safar Khan Art Gallery där det var vernissage med tavlor av Katherine Bakhoum Tisne, en 59-årig egyptisk konstnär.


Middag.


Safar Khan Art Gallery.













Min favorit.



Tavlorna är beskärda på grund av att de enkla björkramarna de satt i var så fula och opassande. De gjorde inte konsten rättvisa helt enkelt. Jag vill även be om ursäkt för reflexerna, som tyvärr inte gick att undvika med starka lampor riktade mot ramar med glas.


Min underbara pojkvän försökte muntra upp mig med ett nytt nagellack. Det lyckades han ganska bra med faktiskt.

Nu ska jag äntligen visa er vad jag köpte (ja, jag har också varit i köpartagen) i lördags på Khan al-Khalili. Med tanke på shopping hittade jag idag de perfekta tjocka vinterkängorna. Jag äger bara högklackade stövlar och skulle (ve och fasa...) faktiskt behöva ett par vinterfodrade prommenadsstövlar. Och idag såg jag som sagt de perfekta stövlarna. Enkla svarta skinnstövlar med högt skaft och rejält foder. Ganska nätta var de dessutom. Helt perfekta. Tror jag i alla fall (jag hann inte pröva dem). Så om jag har några pengar kvar när vi åker hem så ska jag köpa dem. Men nu till saken, detta köpte jag alltså i fredags:


Krimskrams för 1 pund, d v s ca 1 krona och 40 öre.


Kamelskinnsväska. Jag älskar den redan.

Idag åkte pappa och E hem. Jätte, jätte, jättetråkigt. Men först hann vi med en kombinerad prommenad och shoppingrunda här i Zamalek. De köpte frimärken, pappa köpte ett par svarta skinnskor i en affär på Al-Barazil Street (a k a Hassan Sabry Street) och E köpte två handdukar och fyra tvålar på And Company som jag berättade om i förra inlägget.




Fasad helt övertagen av växtligheten.

Det kändes supertungt att säga hejdå till dem och jag fick hjärtklappning och började gråta när jag kom upp ensam i lägeheten efter att ha vinkat av dem. Skitjobbigt rent ut sagt. De har varit två gada och extremt aktiva gäster som tröttat ut sina värdar, men det är så trist och tomt utan dem. De hade gärna fått stanna längre.

En av männen på gatan frågade förresten om pappa var min bror. Och han skämtade inte. Och det var inte smicker heller. Han sa att vi var så lika att han trodde vi var syskon och tyckte pappa var väldigt ung. Det sa han i alla fall. För jag hoppas verkligen att han inte menade att jag ser så gammal ut.

Igår kan har varit en av de roligaste dagarna på länge, många nya upplevelser och intryck. Efter en stadig frukost tog jag, O, pappa och E en taxi till Coptic Cairo där vi började med att besöka en gammal moské, Amr Ibn Al-As, byggd år 642.


Amr Ibn Al-As moskén.









Ett kvarter från moskén ligger området Coptic Cairo, där vi började med en vända in i St George klostret.


St Georgeklostrets gård.


Trånga gränder.


Turister.











Vi hann även med att se den gamla synagogan, Ben Ezra, som var väldigt vackert utsmyckad. Tyvärr fick man inte ta några bilder inne i den men ni får föreställa er en liten synagoga med fönster i färgat glas och tak med enormt fina målningar.


Efter att ha träffat den här katten med ett blått och ett grönt öga har jag fått omvärdera min syn på katter som tråkiga och onskefulla djur.

Efter en snabb lunch blev det tid för lite shopping igen. Pappa inhandlade en vacker mässingsljusstake och E en gullig typ Anden i lampan-lampa, även den i mässing.

Sen var det dags att testa något nytt igen (nytt för oss alltså), nämligen Kairos tunnelbana! Från stationen vid Coptic Cairo, Mar Girgis, åkte vi två stationer till Sayida Zeinab. I tunnelbanevagnen väckte vi viss uppståndelse och tonårsflickorna fnittrade, vinkade och fnittrade igen. Väl framme tog vi en taxi vidare till Citadellet där vi stämt möte med en guide, Gamal, för två timmars guidning.


Utanför tunnelbanestationen Sayida Zeinab.


Mohammed Ali moskén dominerar citadellet, byggd mellan 1830-1848).


Moskén är klädd i alabaster och väggarna är två meter tjocka.




Moskéns innergård, även golvet är alabaster. Klocktornet var en present från den franska kungen Louis-Philippe som tack för den faraoniska obelisken på Place de la Concorde i Paris.






Inuti moskén.


Moskén är byggd i bysantinsk stil med barock utsmyckning.


Systemet av taklampor väger två ton.


Panoramavy från Citadellet.






Gizapyramiderna anas i bakgrunden.




Alabaster är en delvis transparent sten, som i vissa fall nästan liknar spets.




Vår guide Gamal.




Egyptens enda minaret i persisk stil, An-Nasir Mohammed moskén.


Arabesque (geometriska, organiska mönster).




An-Nasir Mohammed moskén.


Trötta svullna fötter efter en lång dag till fots.








Det f d stallet är numera droskmuseum.

På väg för en sista middag på Sequoia med pappa och E gick vi in i en affär, And Company, som visade sig ha extremt fina lakan, skjortor, bomullskläder, smycken, konst, tvålar o s v. Och dessutom till priser NK:s inköpare skulle skratta åt. Och tydligen kliade det fortfarande lite i shoppingnerven för O köpte ett badlakan, E köpte en julklapp och pappa fick en väldigt tjusig morgonrock i fars dag-present av mig.

Seqouia var trevligt och gott som vanligt och jag och pappa slog till och med på stort med efterrätt. Sen prommenerade vi hem och stupade i säng.

Igår (precis som idag) hade vi en underbar dag. Pappa och E var uppe i ottan och tog sig en titt på Gizapyramiderna. Sen åkte vi alla fyra till Al-Azhar Park. Det blir ingen lång utläggning om det eftersom jag skrivit om parken flera gånger tidigare, men vad jag kan säga är att parken är en välsignelse i en stad som Kairo. Är man ständigt omgiven av avgaser, oväsen och rörelse behöver man lugn och ro och frisk luft med jämna mellanrum. Då är Al-Azhar Park perfekt.


Parken verkar vara ett populärt tillhåll för unga par.






Citadel View Restaurant.

Tanken var att vi skulle äta lunch på Citadel View Restaurant, men när det visade sig att alternativen där var svindyr buffé eller tråkiga mackor begav vi oss till andra sidan av parken där Lake Side Café ligger.


Riskabla övningar på taket.


Lake Side Café.

På Lake Side Café visade det sig att de serverar en utmärkt lunchbuffé på fredagar och lördagar (ett hett tips om man vill lyxa till det en helg i Kairo). Väldigt mycket, väldigt lyxigt och väldigt prisvärt i en fantastisk miljö. Men för att få uppleva utsikten från Citadel View Restaurant prommenderade vi tillbaka och tog kaffet där.



När vi kände oss klara med Al-Azhar Park åkte vi till marknaden Khan al-Khalili för dagens dos shopping. Jag köpte ett halsband och jag och E köpte varsin läderväska (jag återkommer med bilder på inköpen i ett senare inlägg).
 
Efter en stor lunch och en lång dag blev det en mycket enkel middag hemma. Men för att sätta den där berömda guldkanten på tillvaron så korkade vi upp en flaska rosévin att kalasa på. Till det serverades cashewnötter och choklad. Inte helt dumt.

Många dagar utan bloggande, jag vet. Dåligt av mig. Inte ens en endaste dagens låt. Jag har två ganska usla ursäkter. Dels har jag inte haft tid, våra gäster är akitva människor, dels har internetanslutningen varit under all kritik. Men misströsta inte. Ni ska få veta allt, bara med några dagars fördröjning.

I fredags åkte vi ut till K´s hus i Sakkara. Hennes chaufför körde oss dit på morgonen och vi började dagen med en rejäl rundtur bland trappstegspyramider och gravkammare. Tyvärr glömde jag kameran i huset, så ni får inga bilder därifrån. Men ni som har följt bloggen har ju redan sett bilder på Sakkarapyramiderna.




Stolar av dadelträd.




Vakthund?


Huset.



Väl tillbaka i huset badade vi i poolen och åt sedan en fantastisk lunchbuffé. Detta följdes av fruktsallad på granatäpple och mango, som i sin tur följdes av kaffe, te och typ oriental delights. Smaskigt.


Underbar lunch.



Mätta och belåtna fick vi en sedvanlig rundtur i trädgården.


Grapefruktträd.




Härfågel.








Två dagar gammalt lamm.



Otroligt nöjda avslutade vi kvällen med en enkel middag på L' augergine. Men innan dess hann pappa köpa två skjortor och E underbara barnkläder till barnbarnet.

Igår blev ännu en härligt ledig dag. Efter en sen torsdagskväll med K och B åkte vi hem till dem igår. Det blev mat i överflöd, shisha och Idol. Trevligt och kravlöst. Det är så avslappnande att umgås med människor som man kan vara sig själv med.


K och B´s hus i Mohandiseen.


Mycket köer på hemvägen.

Sen hetsade vi iväg till gymet för att hinna med det innan pappa och E kom tillbaka från deras utflykt. De har hunnit med en elva timmars lång tågresa (utan fungerande toalett), två dagar i Luxor, en dag i Safaga vid Röda havet och flygresa hem från Hurgada. De verkade otroligt nöjda och jag är avundsjuk.

Om tio minuter åkter vi till Sakkara!

Igår kväll mötte jag och min pojkvän upp K och B för lite Nile Bowling. Bowlingbanorna ligger precis i höjd med Nilen så om man kan slita sig från spelet så kan man se hur floden glittrar utanför. Det var ett billigt men bra ställe, dock misstänker vi att banan lutade lite... Och vet ni vad? Jag vann! Tyvärr slutade min serie utan en enda strike (vilket de båda herrarna lyckades med), men jag är såklart nöjd.


Nile Bowling.

Efter bowlingen tog vi en taxi till Pub 28 i Zamalek och fortsatte kvällen med öl (ja, eller jag drack inte öl förstås) och massa prat. Det var helt enkelt en supertrevlig och mysig kväll, men idag känner jag mig lite mör.

Denna låt användes flitigt när vi skulle koreografera nya danser på fritids och fanns med på ett av mina första band. Ja, så gammal är jag.

Så här skulle jag gärna se ut från topp till tå, iklädd Carin Westers design.



Carin Wester gör även en fantastisk fin herrlinje som vissa säsonger överträffar damlinjen med hästlängder. Där är två av mina favoriter.

Nu kan vi slå på stora trumman, detta är ju faktiskt en historisk seger. USA har fått sin första färgade president. Nu kan vi pusta ut. Obama kammade hem segern och tur det. Det ska bli spännande att se vad denna man hittar på. Så hej och välkommen Mr. Obama!



Är det inte dags för en historisk seger i Sverige också? Kanske en kvinnlig statsminister? Eller någon som invandrat? Det är inte bara i USA det behövs förändring.

Jag frågade mamma om hon hade något förslag till dagens låt, med lysande resutat.

Igår kväll läste jag ut The Yacoubian Building av Alaa Al Aswany. Historien utspelar sig i och omkring ett hus i Downtown, Kairo. En fantastiskt härlig berättelse (trots många sorgliga avsnit). Läs den! Den kom ut på svenska i samband med bokmässan, så man behöver inte ens läsa den på engelska om man inte vill.

Nu ligger jag i soffan med laptopen i knät och fötterna på soffbordet. Obelevat va? Och väldigt, väldigt skönt. Hela dagen har faktiskt varit väldigt skön. Min pojkvän har skolkat idag ("valt att stanna hemma" kanske det heter när man läser på universitetsnivå, men skolkat låter häftigare), så vi har pluggat ihop, lunchat ihop på Arabica, sen mer plugg och middag framför Sopranos. Jag älskar Sopranos. Fast det gäller att ha reflexerna påkopplade så att man hinner sätta händerna för ansiktet när det blir obehagligt. Jag har redan sett i princip hela serien men den går att se hur många gånger som helst. Dessutom är det kul att se den med min pojkvän som är Sopranosnybörjare.



Mitt i vår mysdag försökte jag mig på lite givmildhet. Det gick sådär. Jag tänkte nämligen att jag skulle ge sopgubben lite dricks eftersom han får ringa på hos oss flera gånger per dag. Vi sover nämligen när han kommer första gången. Han är gammal och jag tycker synd om honom som måste gå en extra gång i trapporna bara för att vi är sjusovare. Så jag tänkte att jag skulle ge honom lite dricks för besväret. Just när jag annonserat denna storslagna idé för min pojkvän ringer det på dörren. Där utanför står sopgubben och vill ha våra sopor. På väg in i köket för att hämta soppåsen under vasken blir jag nervös när jag inser att jag inte hunnit förbereda dricksen. Jag menar, det skulle kännas jobbigt att stå med plånboken i hans ansikte och välja bort de stora sedlarna och bara ge honom lite växelpengar. Så jag fumlar efter burken i köksskåpet där vi förvarar hushållskassan. Jag tar småpengarna som finns där och börjar oroa mig över att det ska vara för lite men vågar som sagt inte börja rota i min plånbok framför honom. Jag ger honom soppåsen och pengarna och säger tack. Han tittar på mig som om jag vore konstig och börjar prata på arabiska. Det enda ord jag kan urskilja är 'pengar'. Nervös för att han tog illa upp av den ynkliga summan ropar jag dit min pojkvän. Han lyssnar på sopgubben och säger "bakshish"/dricks varpå gubben lyser upp, säger hejdå och går. Så enkelt var det. Att jag aldrig lär mig hur man gör här.

Idag är det alltså dax, idag röstar miljoner amerikaner på antingen Obama eller McCain. Jag ser inte Obama som någon idealpresident (t ex är han för "rätten" att bära vapen), men han är ett betydligt bättre alternativ för USA och hela världen än McCain. Är det inte skrämmande hur en nations styre påverkar en hel värld? Inte minst i den del av världen jag befinner mig i nu märker man att USA har inte råd att göra så många fler misstag på den internationella scenen.


Enligt DN ser opinionen ut så här fördelat på stater på valdagen.

Valresutat ges tidigast 05.00 i natt, så för oss som inte orkar sitta uppe och valvaka så kommer vi vakna till ett glädjande eller nedslående besked i morgon bitti. Håll tummarna för Obama.

Min garderob skulle kännas lite mer fulländad och jag skulle vara lite lyckligare om jag ägde dessa plagg. Alla från Acne såklart.

Ett artistiskt geni. Låten får mig att tänka på mellanstadiefritids och våra ständiga biljardrundor.

I brist på fysisk (och psykisk) aktivitet under dagen tog jag och min pojkvän en kvällspromenad som slutade i en slipsorgie. Vi hittade nämligen en affär full av slipsar i alla tänkbara färger och mönster. Vi gick även in i en affär med herrkläder som sålde en H&M tröja... Lite konstigt att sälja en kopia av ett märke som för det första inte är dyrt och för det andra inte går att köpa någon annanstans än i deras egna butiker. Om man ska sälja kopior får man åtminstone göra lite research. Tycker jag.


Supreme Counsil of Antiquities.

Som en liten parentes så ringde min pappa från Luxor och berättade att han hade köpt TRE mattor och att jag därmed kan säga bye bye till något eventuellt arv. Hoppas mattorna var fina i alla fall.

Ma salama banana allihopa!

Vaknade med huvudvärk, så det har varken varit en speciellt bra eller produktiv dag. Har inte varit utanför lägenheten sen i förmiddags när jag släpade iväg mig själv till mataffären. På hemväg känner jag hur någon bakifrån tar tag i min ena matkasse och jag reagerar reflexmässigt genom att ta ett obefogat hårt grepp om kassens handtag och vänder mig om för att se vad det är för tjuvaktig person som försöker stjäla mina vattenflaskor. Jag skäms när jag ser att det bara är vår bawwab som vill hjälpa mig att bära. Men for the love of God, kan han inte hälsa innan han försöker rycka kassen ur min hand (vilket han förövrigt inte lyckades med)? När chocken lagt sig och mitt krampaktiga grepp om matkassen blivit ett minne blott, så återstod nya problem. Hur hanskas man med en sådan här situation? I mitt huvud kretsade tankarna kring vad man ska prata om hela vägen tillbaka till lägenheten. Jag kan ju inte ens kommentera vädret på arabiska. Och när han stannade på gatan för att köpa bröd blev den stora frågan om jag sakta skulle fortsätta gå och låta honom komma ifatt eller vänta på honom. Han verkade känna av min osäkerhet och sa "mish mushkila" varpå jag gav honom en oförstående blick och han förklarade "no problem". I och med detta hade jag lärt mig två saker. Dels hur man säger inga problem på arabiska, dels att hans engelska ordförråd börjar med "hello" och slutar med "no problem". Nyttiga lärdomar. Väl framme vid vår port gjorde han ett tecken åt mig att gå före upp i trappan, vilket kändes lite konstigt då jag och våra gäster för ett par dagar sedan pratat om att det är "ofint" av en man att gå efter en kvinna i trappor (till skillnad från genom dörrar o s v). Nåja. Medan jag låste upp vår dörr blev jag orolig på nytt, borde jag ge honom dricks för att han bar kassen ett kvarter från mataffären? Det lät ju rimligt, men eftersom vi gav honom hans lön kvällen innan och den dessutom var dubbelt så stor som föregående månad så kändes det inte självklart. Som tur var behövde jag inte undra så länge eftersom han gav mig kassen och snabbt vände sig och gick med ett glatt hejdå.

Dansbandsmåndag. Dagens låt påminner mig om två saker. Dels hur förtjust jag var i Colin Nutley-filmer som barn (de var ju så vuxna), dels ett oförglömligt talangjaktsbidrag framfört av bland annat A.

                       

Igår köpte jag "Girls of Riyadh" av Rajaa Alsanea på AUC´s bokhandel i Downtown. Romanen ska handla om Saudi Arabiska ung kvinnors liv på 2000-talet och har fått väldigt bra recentioner. Spännande.

Fast det här med att köpa böcker är ingen vidare bra idé. Kanske en av de sämsta till och med. Jag hade nämligen övervikt redan när vi åkte hit, så jag undrar hur mycket det kommer kosta att få hem allt den 20 december.

Efter en ordentlig frukost igår tog jag, pappa och E en taxi till Ramsis Station för att köpa tågbiljetter till Luxor. Efter lite hjälp hittade vi rätt biljettlucka och kunde tillslut köpa två 1:a klassbiljetter. Min erfarenhet får tågresan till Alexandria är att man inte vill åka något annat än 1:a klass om man ska långt här i Egypten.


Ramsis Station.


Gångbro för att slippa minsta livet i trafiken vid Ramsis Station.


Tur att det blir köer ibland så att de inte kan köra fort.

Min pojkvän hade en kort dag på campus i stan så efter biljettinköpet bestämde vi oss för att promendera genom Downtown för att möta upp min pojkvän vid universitetet. Pinsamt nog är det min första riktiga sightseeing i Downtown, tur att man får besök så man tar sig i kragen och gör allt de man borde göra och se.




Lite grönt i Downtown.


Moské.




Spår av forna glansdagar.


Tahrir square.


Egyptian Museum.

Efter en fika och kanske världens största chokladkaka så begav vi oss alla fyra till AUC´s bookshop där det blev en hel del shopping (jag ska berätta i ett annat inlägg vad jag köpte).

Sen var vi alla överens om att det var Egyptian Museum som gällde. Men på vägen dit hände tyvärr en trist grej. En ung kille, kanske i min ålder (åh, nu fick jag till och med sagt att jag är ung..), gick om mig på gatan och tog mig hårt i armen när samtidigt som han knuffade mig åt sidan. Jag tänkte inte mer på det, han hade väl bråttom och ingen hade lärt honom att säga "ursäkta". Men en bit framför mig stannade han och tittade bakåt, åt vårt håll. Nu tänkte jag att han glömt något eller blivit osäker på vägen och vi gick om honom. Ett par sekunder senare trampar han på min sandal samtidigt som han passerar mig en andra gång och tar mig på rumpan. Min pojkvän ser detta och hugger tag i honom och frågar vad han håller på med. Det läskiga är att den här killen inte skäms, ber om ursäkt eller skyndar sig därifrån. Han ser istället väldigt hotfull ut och smockan hängde nästan i luften. Som tur var kom en man och sa till honom att gå därifrån. Det hela var över men det obehagliga var hur han gav intryck av att tycka att han hade all rätt i världen att ta på mig, otäcka man/människa.  

Efter några ilrusningar över stora gator kom vi till Egyptian Museum. Där kryllande det är korta indiskor i sari och italienare. Det är ingen större idé att försöka berätta hur tufft det var att se alla guldprydda sakofager, smycken, vagnar, manuskript o s v från bland annat Tutankamons gravkammare. Istället rekommenderar jag alla ett besök dit om man har vägarna förbi.

Något möra tog vi sedan en taxi hem för ett pit stop med fika. Sen bar det av igen. Denna gång till Cornich el Nil för att ta en tur på en felucca.




Nilen är vacker men inte ren.








Vår rorsman.

Efter en härlig tur på Nilen åkte vi till Diwan och tittade på deras utbud av skivor och böcker. Lite shopping blev det också. Sen blev kockan sju och vi gick de få stegen till Abou el Sid för en härlig middag.


På hemväg.

Mätta och belåtna gick vi till bageriet och Metro för att inhandla matsäck till pappa och Es nio timmar långa tågresa. Väl hemma ringde jag och bokade hotellrum i Luxor och kände mig väldigt vuxen. Sen sov jag som en stock.

Dagens låt är "So you wanna be a boxer" från den underbara filmen Bugsy Malone med en ung Jodie Foster som jag älskade som liten. Jag hade bara sett filmen en gång, men mamma hade soundtracket på LP så det gick ingen nöd på mig. Numera har filmen en självklar plats i min dvdsamling. Visste ni att Dizzee Rascal har gjort en version av den här låten? Den är inget vidare så ni får orginalet istället.