allteanna

Bloggångest. Ja, tydligen kallas det så. När man känner att man inte har bloggat ordentligt. Och visst låter det löjligt och väldigt 2008 (kommer någon använda ordet om fem år?). Bloggen ska ju inte styra ens liv. Bloggen kanske speglar delar av ens liv, men livet ska nog inte levas genom bloggen. Fast jag kan förstå vad de menar, de med bloggångest. Jag kan känna något liknande själv. Fast bloggen och bloggandet ofta skänker mig mycket glädje så är det inte alltid guld och gröna skogar. Så att säga. Det kan ge en del ångest också, i stil med "varför har jag hälften så många besökare idag som igår?", "vad finns det i mitt liv som kan intressera andra?" o s v. Jag säger hela tiden att jag inte bryr mig om hur många som läser bloggen (att jag skriver den för min egen skull), men det är nog inte hela sanningen. Jag vill att folk ska läsa bloggen, jag vill kunna producera något som intresserar andra. Jag vill inte bli bloggstressad (wow ett nytt ord) när statistiken visar att bloggen är ointressant och försöka kompendera detta med en handfull omotiverade inlägg om nästan ingenting (som detta med andra ord). Det finns bara två lösningar på problemet (som har börjat ta samma propotioner som den s k bankkrisen), antingen så får jag börja leva som jag lär (d v s bara skriva bloggen för min egen skull) eller så måste jag se till att skaffa en stor trogen läsarskara. Jag antar att det får bli alternativ nummer ett.

Fast för mig känns det liksom lite konstigt att inte skriva till "någon", att inte ha en tänkt publik. Visst skulle jag kunna se mig själv som denna någon, men det funkar inte riktigt. Varför ska jag då skriva att jag t ex hade roligt idag eller hade hemlängtan igår? Det vet jag ju redan. Mina texter och bilder måste åtminstone ha en imaginär adressat. Så jag låtsas att ni är ett tusental som sitter och väntar ivrigt på nästa inlägg. Fast med så många läsare så kanske man får den numera berömda bloggångesten mer än någonsin?

Nä, hjälp mig. Usch. Det här inlägget är ju pinsamt.