allteanna

Idag kom de äntligen, hurra! Mina ben skakade av nervositet när människa efter människa kom ut i ankomstsalen utan att jag såg pappa eller E. Alla möjliga scenarier hann passera i mitt huvud. Men tillslut kom de! Inshallah.


Förväntansfull på väg till flygplatsen.

Efter fika hemma samt en kort promenad här i Zamalek, gick vi till restaurang Seqouia, ett självklart ställe när man vill njuta av Nilen och äta gott.





Imorgon ska vi köpa tågbiljetter och kanske gå på egyptiska museet. Godnatt.

Igår avslutade vi kvällen med fika på The Pottery Café ("just like home" är förövrigt deras slogan).


Min pojkväns stora förebilder, arabiska gubbar.

Om mindre än två timmar får jag träffa pappa och E!

Artist: Egyptian Lover
Låt: "Egypt, egypt"

När min pojkvän kommit hem från univeristetet tog vi oss äntligen iväg till posten för att hämta ut ett paket till honom som har legat väntande där i flera veckor. Ärende nummer ett ordnat. Ärende nummer två var att köpa en filt att ha på natten eftersom jag har frusit de senaste nätterna och därför inte sovit ordentligt. Så vi tänkte ta en taxi till ett område i Downtown där jag hade sett att de sålde plädar. Tyvärr hade vi lämnat kartboken hemma vilket visade sig inte vara det klokaste då taxichauffören (och vi) inte hade någon aning om var vi egentligen skulle. Så det var bara att kliva ur taxin och försöka hitta en chaufför som kunde lite engelska. Vår nya taxichaufför visade sig vara en rolig prick. Han började med att fråga om vi var amerikaner och blev uppenbart lättad av vårat nekande svar. Han gillade inte USA och Bush, men Scania och  Volvo gillade han mycket. Till slut hittade vi till rätt gata och till en affär med plädar. De var onödigt stora och dyra och både jag och min pojkvän hade huvudvärk, så inga beslut togs och ingen pläd blev köpt.


Downtown.

På det här stället i Downtown var vi utan tvekan de enda västerlänningarna. Vi kände oss lite uttittade och när jag blivit nypt i rumpan två gånger och började gråta (jag reagerar ofta så när jag blir ledsen och överrumplad med ilska) så åkte vi hem.

På något sätt är det en sak om någon tar en på rumpan på Berns och en helt annan när man är i ett främmande land och inte talar språket. Jag kände mig helt försvarslös. Jag var på deras hemmaplan och kunde inte göra någonting när de flinade. 

Men jag ska inte deppa, imorgon kommer ju pappa och E! 

Ja, nu är det rent i alla fall. Våra försök att kommunicera får alltmer absurda propotioner. Hon säger något på arabiska, jag fattar ingenting. Hon säger det igen och jag rycker på axlarna och säger "förlåt, jag förstår inte" igen. Idag gick det så långt att hon öppnade fönstret och skrek på vår bawwab som fick komma upp till lägenheten som tolk. Problemet är bara att hans engelska ordförråd börjar och slutar med "hello", så då stod vi där tre personer istället och hade ingen aning om hur vi skulle förstå varandra. Och vår bawwab talade långsamt på arabiska om och om igen och pekade ner i golvet. Hur ska jag veta att det betyder att jag ska skriva mitt mobilnummer på en lapp till städerskan? När väl det var utrett så skrev hon sitt nummer på en lapp till mig. Det finns bara två problem. För det första kan jag inte arabiska siffror så jag har ingen nytta av lappen. För det andra så ser jag ingen poäng i att vi ska ringa varandra eftersom vi ändå inte förstår varandra, och än mindre utan gester och kroppsspråk.


017272.... kanske?

Förövigt har jag omedvetet börjat blanda svenska och den lilla arabiska jag kan. Igår råkade jag säga "shukran" till min pojkvän när han gav mig vattenflaskan...

Städerskan skulle komma 09.30 och denna gång hade jag bestämt mig för att vara beredd! Förra veckan när hon kom stod jag ju yrvaken i nattlinne när jag öppnade dörren för henne. Så för att inte hamna i samma situation (oduschad, ingen frukost i magen och med en lägenhet som såg ut som hej-kom-och-hjälp-mig när en främmande människa ska börja härja) igen så gick jag upp samtidigt med min pojkvän. Fem i nio skulle jag precis gå in i duschen när det ringer på dörren. Kan de inte klockan i Egypten? Måste hon komma 35 minuter för tidigt och inte ge mig en chans att vara beredd på hennes ankomst. Nu står hon i köket och diskar den disk jag hade planerat att göra innan hon kom. Suck. Min plan var liksom att ha ätit frukost, duschat, klätt på mig, rensat undan i lägenheten och diskat så jag vid hennes ankomst skulle kunna gå till fiket här brevid och slippa alla stela leenden när hon städar vid mina fötter. Eftersom jag inte kan någon arabiska och hon ingen engelska så kan jag inte ens ursäkta röran i lägenheten, disken eller att jag är i vägen. Jag kan inte ens fråga när hon tror hon är färdig. Självklart är det ett lyxproblem men inte desto mindre jobbigt.

Varsågoda, en bra torsdagslåt!

Dagen har varit ungefär som igår, samma gamla visa som sagt. Pluggat, mejlat, tvättat, handlat, hämtat lakan på kemtvätten, kollat Idol, tränat, lagat mat och fikat. En ganska vanlig dag med andra ord. Inte glamoröst, inte intressant.


På The Pottery Café sitter välbärgade Kairobor och röker shisha och umgås.







Under min och O´s fika diskuterade vi vad vi vill göra innan vi åker tillbaka till Stockholm. Det är ju faktiskt mindre än två månader till vi kommer hem och eftersom O inte har mycket ledigt (för tillfället har han sexdagarsvecka!) så gäller det att planera så vi hinner med allt vi vill se innan hemfärden. Vi vill försöka hinna med en resa till Luxor och Aswan, någon västlig oas och Tel Aviv och Jerusalem. Det är nog tyvärr lite optimistiskt att tro att vi kommer hinna allt, men jag hoppas vi hinner med två av tre resor i alla fall.

Imorgon ska jag lägga sista handen vid hemtentan och försöka lyckas hålla mig ur vägen för städerskan, det är lättare sagt än gjort vill jag lova. Imorgon är det ju dessutom dagen innan helgen (eftersom fredag är helig dag och de allra flesta är lediga), så man kanske kan unna sig ett glas vin på balkongen på kvällen.

(Jag lovar roligare blogginlägg när pappa och E har kommit, då mina dagar inte bara kommer bestå av plugg).

Har ni hört Britneys nya låt Womenizer? Inget att hänga i julgranen, konstigt eftersom hon var på rätt spår på förra plattan...

Dagens utsikt:




Inte mycket händer just nu, alltså inte mycket att skriva i bloggen som kan intressera er (det är dock inget som har hindrat mig förut i och för sig...). Nu är det plugg, plugg och plugg som gäller fram till på fredag klockan halv ett då jag och min pojkvän åker till flygplatsen för att hämta pappa och E. Idag har vi (läs O) ringt och beställt städning av lägenheten och taxi till flygplatsen så snart är vi redo för deras ankomst!

Nu är det snart läggdags och sen samma visa i morgon med.

Den här är till världens bästa L!

Om ni undrar var jag håller hus, så PLUGGAR jag. Eller jag ägnar mig åt att´borde-plugga'. Det innebär att jag är fullt medveten om vad jag borde göra (d v s plugga) och för ett ständigt krig i min hjärna mot den slappa delen av min personlighet. Som en följd av detta krig blir inte så mycket gjort och det utvecklas helt nya krig. T ex krig mot ångesten för att jag inte pluggat något. Om jag inte aktar mig hanterar jag den ångesten genom att strunta i att plugga helt och hållet. Så det är inte helt lätt att vara jag just nu. Det är ett dåligt omen att det här inlägget blir skrivet istället för min hemtenta. Det ska bli skönt när den är över. Då ska jag njuta av ledigheten med min pappa och E. Det blir bra det.

Men nu ska jag för femtielfte gången i dag försöka ta itu med den offentliga platsen under renässans och barock.
 

Perfekt att sjunga i lovart, eller hur Kajsa?

Vår svenska middag blev misslyckad. Färsen var så äcklig att biffarna faktiskt inte gick att äta. Den enda gången under månaderna här i Kairo som vi riktigt anstränger oss med maten blir det misslyckat. Typiskt. Men jag hade i alla fall inte saltat för mycket. Det är annars mitt standardsätt att förstöra mat. Mina smarklökar har inte alls samma måttstockar vad gäller salt som de flesta andra nämligen.

Sen kom i alla fall K och B över, så kvällen var räddad. Vi snackade bort tiden hemma hos oss och sedan på Goal, ett av fiken på Abu Al Feda Street. Mycket trevligt, som vanligt.


Goal.


Framåt småtimmarna började det tunnas ut med folk.

I halvtöcknet i morse var jag helt övertygad om att jag hört min pappa säga "Godmorgon O" och tänkte då att min pappa och E hade kommit några dagar tidigare för att överraska mig. När sedan min pojkvän kom in i sovrummet frågade jag "är pappa här?" och tänkte att han inte skulle kunna ljuga om jag ställde en så rak fråga. Men såklart var inte pappa och E där. Besviken somnade jag om.

Snart kommer K och B hit! Mumtaztic!

Sedan dag 1 här i Egypten har min pojkvän sagt att han saknar "ordentligt, svensk mat", vilket för honom betyder kött, potatis och sås. Men det har inte varit så lätt än så länge att tillmötesgå denna önskan, jag har varken hittat lingonsylt eller pulversås på Metros hyllor. Och jag är tyvärr inte tjejen som slänger ihop en fantastisk sås utan att blinka, nej jag behöver ett pulver som ska blandas med max två andra ingredienser. Jag klarar av att laga mat så länge man inte behöver ta en massa egna beslut.

Men när våra mammor kom på besök fick vi en rejäl laddning lingonsylt (hemmagjord!) , brunsås och gräddsås. Så ikväll ska vi fira med svensk middag. Det blir köttfärsbiffar med potatismos, stekt lök, lingonsylt, brunsås och grönsaker. Och rödvin.

Uum Kulthum är en stor nationalhjälte här i Egypten och måste självklart spelas om man bor här.

En ny upptäckt; jag saknar faktiskt min pyttelilla lägenhet i Stockholm. När jag tänker på den (och allt som är förknippat med den) känner jag hemlängtan. I den kände/känner jag mig hemma på riktigt. Min första riktigt egna lägenhet kommer nog alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.


Borta bra men hemma bäst, tror jag.

Det blev ytterligare en kväll med shisha, kaffe och té på uteservering på Abu Al Feda Street, men denna gång på The Pottery Café. Bättre shisha, kaffe och mer "piffade" människor visade det sig. Och helt klart kallare än igår.




Shisharökare och Umm Khultum i bakgrunden.


Kairotrafik.


Välbeväpnade men glada poliser, en vanlig syn.


Té med mint.

Just nu ser jag mest fram mot nästa fredag då min pappa och E landar på Kairos flygplats!

För ett par månader sedan kom jag och min pojkvän överens om att jag skulle ha en present. Jag kommer faktiskt inte ihåg anledningen längre, men idag fick jag den i alla fall. Hur perfekt är det inte med lyxig choklad när man tentapluggar? Kände mig dock lite lätt illamående när jag slängt i mig hela asken med ringa hjälp från min pojkvän.


Jag hade hunnit äta upp några när jag kom på att den fina förpackningen borde förevigas.

Mitt i ett lunchavsnitt Idol hörde jag ett numera obekant ljud. Regn i Kairo!

Dagens låt en löningsfredag måste ju vara något storslaget.

Vi har spenderat torsdagskvällen som riktiga egyptier, nämligen genom att fördriva tiden på en uteservering på Abu El Feda Street med kaffe, té och shisha. Känns som jag har pratat käkarna ur led. Stackars O.




Den här filuren spatserade mellan borden, finns det inte en viss likhet med en kortväxt argsint tysk diktator?

Vi såg även den största man jag någonsin sett i hela mitt liv. Tyvärr har jag ingen bild.

Det är fortfarande inte kul. Att de har åkt alltså. När ska klumpen i magen försvinna egentligen? Vad är gängse praxis? Någon som vet? De hade gärna fått stanna eller ta mig med sig, bara inte lämna mig. Jag har ingen ro i kroppen och det känns omöjligt att plugga. Fy farao, som vi säger här i Egypten (ja, jag vet, jag är en sucker för ordvitsar, töntigt va?).

Med tankte på ingenting så såg jag för ett par dagar sedan en bil med ett klistermärke med texten "the earth is full, go home". Vad tusan ska det betyda? Och vem/vilka är det riktat till egentligen? Aliens? Eller är det en uppmaning till mänskilgheten att söka sig utanför vårt solsystem? Och vad är hem? Jag blir inte riktigt klok på det. Finns det någon som kan upplysa mig?

Uppdatering: använde det moderna verktyget Google och fick fram detta;

Bumper Sticker for sale
This Earth os full, go home bumper sticker is just hilarious. It might be considered offensive in certain situations, but it is not targeted at anyone. Classic bumper sticker humor. (Hur roliga är inte amerikaner som måste poängtera att klistermärket inte är riktat mot någon särskild person eller grupp för att alltid hålla ryggen fri... The lawsuit land liksom).

The earth is full. Go home t-shirt
The earth already has too many humans. Tell the aliens to go back to where they came from. Maybe we can get them to take some of the stupid people with them.

   

Nu har de åkt. Jag fick hålla mig för att inte börja störtgråta (det fick vänta tills jag kom hem igen). Det var minst sagt jättejobbigt att säga hejdå. Jag känner mig liksom kvarlämnad. Ensam i en tom lägenhet som fortfarande bär spåren av deras närvaro. Och som om det inte var jobbigt nog, jag måste också gå och oroa mig för deras hemresa.

När jag var på väg till affären frågade en av männen som jämt hänger på vår gata vad jag hade gjort av min bror. Så mycket som gubbarna på gatan sitter och skvallrar så borde han veta att O är min "man". Drev han med mig? För så lika är vi väl inte? Eller? Hur som helst orkade jag inte förklara läget och sa bara att han var på univeritetet. Gubben sa än en gång att det var en "lovely morning" och jag gick vidare.

Nu har jag suttit här hemma och väntat på Mr Postman som ska leverera min kurslitteratur som mamma skickade för över två veckor sedan. Imorgon får jag min hemtenta. Jo, lite stress känner jag allt.

Vi åkte som sagt till den libanesiska restaurangen Sabaya på Semiramis Intercontinental i Garden City precis vid Nilen. Jag var lite orolig för att vi höjt maten till skyarna och i efterhand förhärligat den. Men vi blev långt ifrån besvikna även denna gång. Gourmémezze får man nog kalla det.


Ska man kalla det  blogghumor kanske?


Vi åt och drack otroligt gott (notera de giriga händerna i bakgrunden).



Efter mezze och turkiskt kaffe tog vi en taxi till Marriott hotel för att beundra det föredetta pachapalatset som numera är ombyggt till hotell. Där är allt i GULD. Och det gillar man ju.


Marriott Hotel.











Efter Marriott åkte vi hem, köpte praliner på chokladbutiken runt hörnet, och kollar nu på Idol som vanligt.


Snask.

Mamma och Kajsa har varit på Egyptian Museum och såg mycket nöjda ut när de kom hem. Jag har ju inte hunnit dit ännu, men jag ska nog försöka åka dit snart. Har man sett pyramiderna vill man ju gärna se vad som förvarades där inne också. Medan de var på muséet har min pojkvän har varit på univeritetet, jag har pluggat och B har läst.

Och jag har äntligen fått resultatet på min första tenta i konstvetenskap, högsta betyg, jippi ho jippi yay! Skönt som motivation inför hemtentan jag får i övermorgon. Som ni vet var jag inte ens nöjd med mina svar och trodde därför att jag skulle ligga på gränsen mellan godkänd och underkänd. Jag hoppades såklart på att hamna på rätt sida om denna gräns. Men jag fick alltså VG. När jag läste det trodde jag faktiskt att de hade tagit fel på person/tenta, men när jag upptäckte att jag fått full poäng på den fråga jag var mest nöjd med och sämst poäng på den fråga jag var minst nöjd med, så började jag inse att det nog faktiskt inte var något missförstånd eller slarv inblandat. Min dag är gjord.

Hyresvärdinnan och en elektriker kom och fixade den ena lampan på toaletten som var trasig, så nu fungerar lägenheten som den ska igen. Skönt.

Ikväll, sista kvällen i Kairo för våra gäster, slår vi på stort och ska äta middag på Sabaya som ligger i Semiramis Intercontinental. De har larvigt god mezze.

Dagens låt blir två versioner av en riktigt bra låt. Varsågoda.

Jag pustade ut när jag fick veta att allt hade gått bra på deras tur till pyramiderna. Gulliga taxichaufförer och inga avlurade pengar. Mycket bra. Väl hemma igen gick vi allihopa (förutom min pojkvän som var på universitetet) till Arabica för långlunch. På hemvägen gick vi in i en affär och Kajsa gick loss och köpte FEM ringar och en burk. Paret som ägde affären (hon egyptiska och han turk) var hur härliga som helst. De skällde lite på Kajsa när hon hela tiden bad mamma hålla hennes saker, förklarade att fransmän aldrig är nöjda och att Norden är helt överlägsna när det gäller mediateknik. Och vi fick berätta hur lite sol det är i Sverige på vintern och hur mycket sol vi har där mitt i sommaren. Kvinnan förklarade även nyanserna i ett vanligt egyptiskt uttryck och sa att vi skulle se dem som mamma och pappa och vända oss till dem om vi behöver hjälp med något. Så otroligt trevliga och gulliga människor.

Väl hemma visade det sig att B blivit magsjuk. Så typiskt. Stackarn tvingades stanna hemma när vi andra gick till restaurang Abou El Sid. Vi har uteslutande valt restauranger här i Zamalek, dels för att jag och min pojkvän redan har prövat de flesta och vet vilka som är bra, dels för att det ligger ganska tät med restauranger här. Dessutom är det skönt med gångavstånd.


Restaurang Abou El Sid.






Den goda mezzen försvann fort. För första gången provade vi egyptisk foul, typ mosade bruna bönor (längst till vänster i bild). Det smakade ungefär som chili con carne, fast utan carne.

Efter middagen gick vi en sväng in på bokhandeln Diwan. Även där shoppades det.


Mamma köpte skivor.


Jag och min pojkvän slog till på denna bok.

Under de dagar vi haft besök har vi hunnit utveckla en liten tradition, nämligen att kvällen avslutas med kaffe eller té (och choklad eller kakor) och Idol. Så nu sitter de uppradade mitt emot mig i soffan och ömsom skrattar och ömsom beundrar deltagarna. Jag kommer sakna dem när de åkt.

Politiska, religiösa, kulturella, filosofiska och samhällskritiska inlägg lämnar jag åt andra bloggare att skriva. I den här bloggen är det mest yta som gäller. Igår blev det lite shopping och här kommer bildbevis.


Mitt nya armband.


Kajsas matta.

Min pojkvän har åkt till AUC och B, mamma, och Kajsa har åkt till pyramiderna. Det är första gången jag släpper iväg dem helt själva så jag hoppas att de klara sig bra. De har fått en hel drös med förhållningsregler, människorna vid pyramiderna är nämligen väldigt uppfinningsrika när det gäller att lura av turister pengar. Men det går nog bra. De har skinn på näsan. Jag ska ägan förmiddagen åt plugg och sen möta dem för lunch. Sen får vi se vad vi hittar på. Kanske moderna muséet? Eller någon moské? Galleri? Eller promenad? Ja, vi får de, det finns mycket att göra.

Barndomsnostalgi och hemlängtan framkallar denna låt. Tonartshöjningen är värd att vänta på.

Av någon konstig anledning vaknade vi alla tidigt och jag vaknade inte först. Så vi hann med ytterligare en rejäl frukost innan min pojkvän var tvungen att åka till universitetet. Han såg inte så glad ut när han gick och det kan jag förstå när vi andra hade en ännu en ledig dag framför oss. Men jag började faktiskt med att plugga en timme innan vi tog en taxi till den stora marknaden Khan al-Khalili.




Utanför Khan al-Khalili.



På Khan al-Khalili fick mamma och B höra att de såg ut som 30-åringar och min syster fick veta att hon hade "a special face". "Hello my future wife" skrek de efter mig. Min syster började med att köpa en present och jag köpte ett armband (som jag ska visa senare). Sen avslutades visiten på marknaden med att min syster köpte en matta. Och det finns uppenbarligen prutmån, försäljaren började nämligen och säga att hon kunde få köpa mattan för 500 pund, vilket var ett "special price, very good". Men efter lite hård förhandling (främst från min sida om man får skryta) gick vi därifrån med mattan för 250 pund.

Från kommers till lugnet i Al-Azhar Park där vi åt lunch på Lake Side Café och tog en promenad. Hittils har jag och min pojkvän bara varit där kvällstid, så det var roligt att se parken och utsikten i dagsljus. Parken öppnade år 2005 och finansierades med hjälp av Aga Khan´s-fond.


Al-Azhar Park.


Utsikten från Lake Side Café.


















Många unga par hängde i parken.








En modern park med sopsortering.


Glada tjejer.




Entré/utgång.


På väg hem från parken.


Fashion.

För mig var fakttiskt dagens stora behållning att känna att jag klarar mig själv i Kairo. Idag var faktiskt första dagen jag fått klara mig utan hjälp av min pojkvän. Jag har vinkat in taxibilar, försökt kommunicera med varierande resultat med taxichaufförer, prutat och övat på mitt arabiska ordförråd (som hittils består av ja, nej, hejdå, tack, om gud vill, lite, höger, vänster och rakt fram). Nej, tack är helt klart min favoritfras.

Efter middag på Mezzeluna här i Zamalek sitter nu mamma, syster, pojkvän och B och dricker té och kaffe och äter småkakor från bageriet. Detta kombinerar de med ett avsnitt Idol och diverse dräpande kommentarer riktade mot programmets deltagare.

Imorgon blir det antagligen Gizapyramiderna.

Varsågoda, dagens låt!

Vår underbara dag i Sakkara avslutades med en obligatorisk middag på Seqouia. Inte ett ställe med lysande service, men god mat och fantasktiskt läge vid Nilen.

Tjugo minuter över tio hämtade K oss och det bar av till Sakkara. Ni som har läst bloggen vet ju att jag och min pojkvän redan varit där (och bevittnat dadelskörd bland annat), men denna gång hann vi även med att se Sakkarapyramiderna. Det finns inte jättemycket att skriva om det, ni får titta på bilderna istället.


Världens äldsta byggnad i sten, trappstegspyramiderna i Sakkara.










Fötter.










Det var en härlig utsikt som inte riktigt kom till sin rätt på denna bild.


Utsidan av en grav.

Tillbaka i K:s hus så tog vi ett dopp i poolen och sedan serverades en enorm buffé. K är en pärla! Efter kaffe och kakor tog vi en sväng i trädgården.


Bananer.




Hennafärgen ska skydda de klippta fåren mot solen.


Tuppar och hönor.


Duvor för uppfödning.




Några duvor valde taket istället för buren.




Familjen som är anställda hos K.

Vi hade otroligt roligt och avkopplande (hur skönt är det inte att ha någon som kör en överallt och dukar fram festmåltider..?).

Dagens låt, Jean Michel Jarre med Oxygene såklart.

Det blev en snabbvisit till Alexandria igår. Men innan vi kom iväg från Ramsis Station så hann en man fråga om han fick ta med sig mamma hem, "nej, tack" svarade jag på arabiska. Ett bra tillfälle att öva på min nyaste fras.


Ramsis Station.




Alexandriatåget.


Första klass verkade innebära ordentligt benutrymme.


Men inte rena fönster.


Åsna.


Alexandrias tågstation.


Vacker port i stationsbyggnaden.

Vi var framme först klockan tre och tvingades åka tillbaka med 18.15-tåget, så som ni förstår hann vi inte göra mycket. Första halvtimmen ägnades åt att försöka hitta en lunchrestaurang, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Äter inte folk i Alexandria? Till slut hittade vi löjligt billig (och god) falafel och både magar och sinnen blev bättre tillmods. Mätta gick vi till den norska arkitektbyrån Snöhettas nybyggda bibliotek. En helt fantastisk byggnad som lyckas med konststycket att vara vackert från alla håll och vinklar, både exteriört och interiört.


Staty vid det nya biblioteket i Alexandria.


Bibliotektet.




Medelhavet.




Glada poliser.


Bibliotektets interiör.












Det fanns även konst på biblioteket.




Tavla av ett av världens sju underverk, det 120 meter höga fyrhuset i Alexandria byggt ca år 297 f.k.


En "tidning".


En gammal tryckpress.

Alexandria visade sig vara en betydligt renare och mer "europeisk" än Kairo. Luften var friskare (inte så konstigt med tanke på att Alexandria ligger vid Medelhavet och inte vid öken som Kairo) och staden verkade röra sig i ett lugnare tempo.

När tåget tillbaka till Kairo rullade in på Ramsis station märkte vi att någon hade glömt en mobiltelefon på ett säte. Snälla som vi är tg vi med oss denna för att försöka återföra den till ägaren. Stort misstag. Att lämna in en mobil på typ 'lost and found' och sen kunna gå verkar inte vara ett alternativ i Egypten. Istället engagerades ett tiotal olika poliser och vi fick verkligen inte bara lämna in mobilen. Nej, innan vi fick gå var vi tvungna att skriva ett "brev". Men ingen verkade veta vad vi skulle skriva och huruvida det fanns något förtryckt formulär eller liknande. Så vi satt där och väntade och väntade på poliskontoret på Ramsis Station. Det talades i walkie-talkies och diskuterades. Ingen verkade veta hur denna situation skulle lösas. Vad gör man med en upphittad mobiltelefon egentligen? Till slut ringde denna mobil som låg på bordet mellan oss och konstaplarna. Ägaren ringde och kom till kontoret. Efter att han hade tackat oss trodde vi att det var fritt fram att gå. Men nej, ytterligare saker skulle diskuteras och konstaplar komma och gå. Till sist, utan att något till synes revolutionerande hade inträffat, fick vi gå. Äntligen. Då var klockan över tio och vi var trötta och hungriga. Så ett hett tips: försök inte vara snäll, lämna kvarglömda saker åt sitt öde, gå vidare och se aldrig tillbaka.


Where the action is.

Isis med Bob Dylan blir dagens låt. Visste ni att Isis är ett ganska stort egyptiskt ekologiskt märke som har alltfrån te till frysta grönsaker i sitt sortiment. T ex har jag druckit Isis hibiskusjuice till frukost idag.

Nu ska jag berätta om boken jag köpte igår. Den heter Zamalek -The Changing Life of a Cairo Elite, 1850-1945 och är skriven av Chafika Soliman Hamamsy. Om jag har fattat rätt, jag har ju inte börjat läsa den ännu, så ska boken genom att skildra en familjs liv illusterara förändringarna i stadsdelen. Intressant va?!

Vi åkte som sagt till Cairo Opera House och fick biljetter till kvällen föreställning, Samsara, som framfördes av det spanska balettkompaniet Victor Ullate Ballet. Nöjda med varsinn biljett i hand åkte vi hem för att byta om till finkläder.


Området vid Operan är väldigt vackert, här t ex en staty av Uom Khultum, arabvärldens genom tiderna största stjärna..


En glad speleman.


Operahuset.

Efter ombyte hemma tog vi en promenad till restaurang La Bodega där vi åt en god middag. Sen var det dags att hoppa in i taxibilar till operan, föreställningen började redan klockan åtta.


Operahuset by night.





Föreställningen var väldigt bra, duktiga dansare och suverän koreografi. Och skönt tempo i både musiken och föreställningen i stort. Riktigt kul.

Nu sitter vi här hemma igen, ganska trötta men (hoppas jag) väldigt nöjda med dagen. Imorgon åker vi till Alexandria!

Förmiddagen har ägnats åt Zamalek. Det finns inte så mycket att säga om det, så ni får titta på bilderna istället.


Fredagsbön.








Svenska ambassaden.

Vi avslutade med lunch på Arabica och nu laddar vi upp för att åka till operan och försöka köpa biljetter. Sen blir det middag på La Bodega.

Robyn är alltid bra.

Nu ska vi göra stan!

Igår kom alltså de efterlängtade damerna. Efter lite trassel med att hitta rätt terminal på flygplatsen så stod de plötsligt där framför mig.  Ni anar inte hur härligt det var att se dem. Favorittaxichauffören körde oss lugnt och säkert hem och vi åt lite mellanmål. Sen gick halva gänget och beställde mat och jag och mamma tog en tur till Metro för att ta ut pengar.


Jag var tvungen att visa mamma utbudet av Annas pepparkakor på Metro.

Sen bar det av i två taxibilar till Cornich el-Nil för att äta vår mezze ombord på en felucca. Vi hade tur och fick en jättehärlig rorsman. Han fixade och donade och skrattade och frågade. Sen började han trumma på skrovet och sjunga med sin vackra stämma. Han sjöng såklart om hur vacker Kajsa va.









Efter vin, mezze och Nilen var alla nöjda och glada. Och trötta. Så vi åkte hem och bänkade oss i soffan för ett avsnitt Idol och vid tio-tiden gick vi och la oss.


Lägenheten är numera intagen.

Idag börjar ett nytt kapitel, för idag kommer våra första gäster. Från att ha vara ganska bortkommen ska jag nu leka erfaren guide. Jag är nervös. Och jag vet inte varför. Jag har ingen ro i kroppen och gör varken det ena eller det andra. Jag kunde inte ens sova inatt. Varje gång jag var på väg så fick jag för mig att jag låg på en båt och om jag skulle somna så skulle båten segla iväg och jag skulle vakna på okänd plats utan möjlighet att hinna till flygplatsen i tid. Knäppt va? Så jag har alltså bara sovit ett par timmar inatt. Ingen bra uppladdning.


En kille som försöker sälja blommor på vår gata.


Ismail Mohamed Street österut från vår balkong.


Vi har nog världens mest glömska människa som hyresvärd. Detta skulle hon ha låtit forsla bort för ca två månader sedan.

Vår hyresvärds chaufför kom i alla fall precis med ytterligare en kudde, en glasskål (why?) och en sopborste. Han började prata på arabiska och peka på sopborsten. Jag blev helt ställd, vad menade han? Jag försökte säga att jag inte förstår men han bara fortsatte peka på borsten han kom med och upprepa samma mening på arabiska om och om igen. Man känner sig som ett barn när man inte förstår vad folk säger, särskilt om de ser ut som de tycker det är det konstigaste de har varit med om (d v s att träffa någon som inte förstår arabiska). Fråga mig inte hur, men plötsligt (mitt uppe i hans upprepningar och gester mot sopborsten) förstod jag vad han menade. Han ville ha en av de de gamla sopborstarna. Hur jag förstod detta vet jag inte. Men jag fick äntligen tyst på honom när jag hämtat dem. Kanske var det något typ av tankeöverföring? Hur som helst är det alltid en sådan lättnad när man tillslut förstår varandra och man slipper bli talad till som om man vore ett barn bara för att man inte kan deras språk. Jag är inte begåvningshandikappad bara för att jag inte kan arabiska. Bra. Nu har jag fått det sagt. Nu ska jag sluta klaga.

Det ska bli spännande att se hur pass trötta M, K och B är när de kommer. Om de orkar och om allt går enligt planerna (något man inte ska räkna med i Kairo) så ska vi ikväll köpa med oss mezze från restaurang Five Bells och äta denna seglandes på Nilen i en felucca! Det kan vara det bästa som finns.

Idag kommer min kära syster hit till Kairo. Därför är dagens låt den låt som för mig är starkast förknippad med henne. När hon gick i tvåan (tror jag) ställde hon sig i skolan, inför alla, och sjöng "Jag vill ha en egen måne" med en röst som både uttryckte en barnslighet och en ovanlig mognad. Inte många ögon var torra och jag var en mäkta imponerad och stolt storasyster.

Den här killen är ju helt fantastiskt bra. Bara 16 år och med en otrolig utstrålning. Jag började nästan gråta när han gick vidare. Antar att en del av er är lite irriterade på att jag kommenterar Idol-avsnitt som säkert gick för några månader sedan i Sverige. Jag ber om ursäkt för det. Förlåt att jag är så ouppdaterad.

Dagen har främst ägnats åt att förbereda inför morgondagens besök. Städerskan har fixat så vi inte behöver skämmas, jag har handlat en massa frukostmat på Metro (i två omgångar), vi har äntligen helt packat upp våra resväskor, vi har varit på bageriet m.m. Nu är vi beredda. Hoppas jag.


Eftermiddagspromenad till bageriet vid Nilen.


Arkitektur på vägen.


Inne på bageriet hänger en skylt som får mig att tänka på en väldigt bra film.


Kanske Kairos bästa bageri.


Metro är bra att ha.

Det enda ag är nervös för nu är att det ska vara en massa köer och att M, K och B ska behöva vänta på flygplatsen...

Vaknade av att städerskan rinde på dörren. Jag var helt övertygad om att hon skulle ringa först, så jag blev bokstavligen tagen på sängen. Sen ägnades förmiddagen åt att försöka vara ur vägen för städerskan och försöka kommunicera med henne. Det var lättare sagt än gjort, för hon kunde ingen engelska och jag kan som bekant ingen arabiska. Jag vet fortfarande inte vad hon försökte säga till mig. Hon håll på länge och försökte signalera sova/sovrum/trött eller nått liknande, men jag vet inte vad hon ville säga med det... Kanske undrade hon om hon väckt mig? Eller om hon skulle städa i sovrummet? Eller att hon var trött? Jag har ingen aning. Försökte le, rycka på axlarna och säga att jag inte förstår. Någon halvtimme senare började hon dra i telefonen och jag försökte förklara att den inte var inkopplad. Det såg ut som hon förstod, men tio minuter senare ville hon ringa igen. Då gav jag henne min mobil och sa att hon kunde använda den istället, men det var tydligen inte heller vad hon ville. Till slut bara skrattade vi. Vad ska man göra när man verkligen inte kan kommunicera? Det enda jag tror mig ha uppfattat var att hon frågade om jag ville ha té. Jag tror vi var rätt nöjda båda två när vi då förstod varandra.


Antagligen världens fulaste lampskärm pryder (?) våra sänglampor.

Bör spelas på löjligt hög volym.

Efter en väldigt trevlig (som vanligt i deras sällskap) men sen kväll (med en inte alltför obetydlig mängd vin) hos B och K sov vi länge imorse. Jag skriver vi för min pojkvän valde att stanna hemma från AUC eftersom han inte hade fått mycket gjort där med så lite sömn i kroppen. Så vi har haft en skön dag ihop.

Vet ni vad jag gjorde i eftermiddags? Jag träffade en helt okänd svensk kvinna. Via hennes blogg fick jag reda på att hon bor här i Kairo och vi stämde träff. Jag som alltid blir nervös, stel och tyst med okända människor valde helt frivilligt att träffa henne. Och vi (jag, hon och hennes svenska vännina) hade jättetrevligt, fikade och kollade i inredningsbutiker. Jag fick en hel del inspiration till julklappar men det bästa med detta möte var att känna att jag vågar göra sådant. Träffa okända människor alltså. Jag kände mig ganska vuxen, på ett bra sätt.


Vackert fat från Mounaya Gallery.


Härliga libanesiska dörrstoppar från Mounaya Gallery.

Igår kväll laddade vi över en massa Idolavsnitt från B:s dator och har precis börjat kolla på dem. Och bland alla stolpskott dök den här killen upp. Vilken talang. Härligt när världen inte känns mättad på artister, när man känner att han, just den här, saknas faktiskt på musikscenen.

Hela detta album känns redan (med all rätt) som en modern klassiker.

Jag är en utmärkt hemmafru. Två dagar i rad har jag serverat middag klockan sju. Alltså hemmalagad mat, INTE take-away, home delivery eller halvfabrikat. Riktig mat. Och det har varit fullt ätbart. Kan ni tänka er?! Jag är så stolt att jag nästan spricker. Till råga på allt har jag tvättat och diskat också.

Nu ska vi snart hem till K och B i Mohandiseen! Vi ska roa oss på svenskt vis.

I bilen ut till Arlanda för att ta flyget hit till Kairo fick jag en bok av min kära syster, Nina Wähäs S som i syster. Eftersim jag har läst en några andra böcker emellan så läste jag ut den först idag. En rikigt bra bok (med speciellt språk) som jag rekommenderar, särskilt om du har en syster. Eftersom omslaget är designat av Lotta Kühlhorn så är den inte ful att titta på heller.

                        

Seriöst, vilken av de uppenbart muslimska männen som hänger på vår gata har "I wish you a merry Christmas" som ringsignal? I ocktober dessutom? Är det Killinggänget-ironi?

Visste ni förretsen att det är olagligt för ett ogift egyptiskt par att bo ihop? Man måste alltså vara gifta för att få leva tillsammans. Du får inte ens ta in på hotell utan att kunna visa upp officiella papper på att ni är gifta. Detta gäller självklart inte utlänningar, men så fort den ena parten i förhållandet är egyptisk medborgare gäller denna lag. Jag skulle gärna vilja veta hur de motiverar detta år 2008.

Det här kan vara den låt som jag har lyssnat på flest gånger i mitt liv. Jag kommer särskilt ihåg en kväll för ca 3 1/2 år sedan när jag stog och lyssnade på den om och om igen (på min pojkväns ipod, detta var precis innan vi blev tillsammans) medan banden spelade på Popaganda. Trots att jag har lyssnat på den tre miljarder gången har jag fortfarande inte tröttnat på den.

Vad gör man förresten när det inte går att få tag på städaren? Det blir smutsigare och smutsigare här. Men kom nu inte med förslaget att jag ska städa själv, för jag har redan vant mig vi lyxen att slippa. Stort problem det där.

Efter middag hemma (ja, jag lagade den alldelses själv) pluggade O lite till och sen unnade vi oss en timme på balkongen med varsin drink och lite nötter. Ja, ungefär som man ibland gör efter en lång dags seglats.


Balkonghäng.

Imorse skulle min pojkvän ta bussen till AUC som gick klockan sju. Men det var svårare sagt än gjort för vår bawwab hade låst in oss. Han låser ju tydligen porten på natten, den går inte att öppna från insidan utan nyckel och någon sådan har vi inte fått. När vi påpekade detta för en vecka sedan så sa han att vi naturligtvis skulle få en nyckel. När vi fortfarande inte hade fått den för ett par dagar sedan sa han att förlåt, ni ska få en nyckel. Men vi har alltså fortfarande inte någon nyckel. Så det var bara för min pojkvän att gå upp och lägga sig igen och missa första lektionen. Gissa om han var glad. Till råga på att man inte själv kan bestämma när man ska börja dagen så är det lite läskigt. Tänk om det börjar brinna. Då kommer vi inte ut, om det inte kommer någon annan i trappen som har nyckel. Känslan av att vara inlåst är minst sagt obehaglig.

Idag får ni njuta av min absoluta favoritlåt som barn. Min pappa hade flera band som han hade spelat in en massa låtar på (antagligen till någon fest på 70-talet kan jag gissa) som vi brukade sätta på i bilen när vi skulle köra längre sträckor. Och mitt bland alla bra låtar fanns denna låt som fick mig att hoppa upp och ner i bilsätet. Kanske var den så tilltalande för att det var ett barn som sjöng till ett annat barn eller så är det helt enkelt bara en himla bra låt.

Bra dag idag, ja nästan hurtig faktiskt. Först Gizapyramiderna, sen lite storhandling, sen gick vi till gymmet. Jag har inte satt min fot där på nästan två veckor så det var ju på tiden. Väl hemma lagade vi middag! Vi gick alltså inte ut och åt eller beställde hem mat! Ovanligt och bra, eller hur? Sen har vi pluggat (ja, eller mest O såklart). Jag är nöjd.

Vår favorit-taxichaufför kom och hämtade oss halv nio i morse och så bar det av till Gizapyramiderna. Efter ca 20-25 minuter var vi framme och blev lotsade av vår taxichaufför till en man, Samir, som hyrde ut hästar och tillhörande guide. Min pojkvän som aldrig har ridit var lite orolig, men för att kunna slappna av så följde en kille med till fots och höll i min pojkväns hästs tömmar. Det var faktiskt riktigt roligt att rida igen, trots att de var lite ovant (hästarna i Egypten reagerar inte på samma kommandon som hästarna i Sverige visade det sig).


På väg in i pyramidområdet.


Pyramid of Menkaure och Pyramid of Khafre.


Pyramid of Khafre och Cheopspyramiden.




Pyramid of Khafre på nära håll.


Närmare.


Cheopspyramiden.



Efter ett tag frågade vår guid vad min pojkvän skulle ha för att lämna mig här med honom. Guiden verkade tycka att ett kilo bananer var ett bra pris. Till min stora lättnad verkade min pojkvän inte nappa på erbjudandet. Men när en gubbe på kamel erbjöd min pojkvän en miljon kameler för mig så såg jag minsann hur det började rycka i ögonvrån och att han övervägde att slå till, en miljon kameler är ju trots allt ganska mycket så jag förstår honom.


En tomb.


Sphinxen och Cheopspyramiden.




Som en uppradad armé. Stolarna används till ljus- och ljudshowen kvällstid.


Turister.

Det var självklart otroligt häftigt att se pyramiderna, men man blev tyvärr lite bunden av guidernas agenda. Nästa gång ska jag föreslå att vi ser dem till fots istället så har man mycket mer frihet att göra vad man känner för. Man slipper "go touch the second pyramid, ten minutes, and come back" och "everything god?". Innan vi åker hem skulle jag dessutom gärna se kvällsshowen, jag kan tänka mig att pyramiderna ser häftiga ut upplysta efter solnedgången.

Pyramiderna i Giza anses vara ett av världens sju underverk, men visste ni att det finns ett sjuttiotal pyramider i Egypten?

En skön låt att vakna till, eller hur?

Idag blev en väldigt slapp dag eftersom gårdagen blev så sen (tror vi var i säng först vid tre-tiden). På eftermiddagen tog vi en promenad här i Zamalek och uträttade några ärenden. Först gick vi till världens bästa apotek. Det är världens bästa för att killen som jobbar där är så trevlig. Många egyptier verkar vara i en så pressad ekonomisk situation att de bara tänker på att få igenom ett köp, de tänker inte på hur de framstår och huruvida de lyckas etablera en långvarig affärsrelation d v s skaffa stamkunder. Men killen som jobbar på detta apotek på Sharia Brazil känns så underbart trevlig, fördomsfri och nyfiken. Och vi är definitivt stamkunder.


Världens bästa apotek.

Efter inköp av nagellacksborttagningsmedel gick vi vidare till Diwan, en trevlig och välsorterad bohandel. Där hittade jag två böcker jag ville ha, men efter veckor av middagar ute o s v, kände jag att det var dags att jag håller i plånboken lite. Så jag väntar med att köpa dem. Någon vecka i alla fall. Inte för att jag vet vad det ska göra för skillnad. Men det kändes som ett klokt beslut i affären. Jag ska berätta mer om böckerna jag är sugen på när jag väl har inhandlat dem. Min pojkvän å andra sidan slog till på en bok av The Independent-journalisten Patrick Cockburn om Irak.


Seriös shopping.


Eftermiddagsvila på ett biltak.


Arkitektoniska detaljer i Zamalek.


En tyvärr ganska vanlig syn i Kairo.


Gata i Zamalek.


Affär som verkade ha allt man kan vilja ha i plast och lite till.


En härlig trio som ville bli fotograferade.

Jag vet att jag har lovat er alla och mig själv att vi ska sluta att vara lata och börja bete oss mer vuxet, i detta fall genom att börja laga merparten av maten hemma och inte äta ute hela tiden. Och det var både jag och min pojkvän inställda på när vi vaknade. Men ändå, av outgrundlig anledning, så hamnade vi på restaurang L'aubergine i alla fall. Det blev en tidig middag och vi var helt ensamma på restaurangen (egyptier äter middag betydligt senare än vad de flesta svenskar gör). Bortförklaringen denna gång var att vi var trötta och att maten var billig. Och god.


Restaurang L'aubergine.

Imorgon bitti blir det Gizapyramiderna för hela slanten (hör jag månne ett "äntligen" från C?).

Igår träffade vi som sagt K och B i al-Azhar Park. Tanken var att vi där skulle äta middag men väl framme visade det sig att ingen av restaurangerna där serverar alkohol, vilket vi hade siktat in oss på så att säga. Så det blev en kort promenad i parken och sen åkte vi vidare till Seqouia.


Lakeside Café i al-Azhar Park, snygg arkitektur av fransmannen Serge Santelli.


Lakeside Café.


Utsikten från al-Azhar Park.

På Seqouia var det mycket folk som vanligt, men jag förstår dem, det är ju så härligt att sitta vid Nilen. Seqouia har även den mest seriösa shishameny jag sett, med små burkar med olika smaker som man kan lukta på innan man bestämmer sig. Vi fyra testade melon, kokos och klassikern äpple. Alla väldigt goda smaker.


Shishamenyn på Seqouia.


En shishasmak som inte alls lockade...

Det var en väldigt trevlig kväll som jag hoppas vi gör om snart. K och B är verkligen väldigt trevliga och roliga. Kvällen slutade dock rätt snopet då jag fick väldigt ont i magen och var tvungen att gå hem. Men, men förhoppningsvis kommer det fler kvällar i deras sällskap.

Ja, detta är dagens låt med motiveringen att det alltid är härligt vara "så jäkla special, du är det bästa bruden som vi mött"... Det är antagligen den bästa låten som skrivits om en Anna.

Dagens outfit, den nya blusen som jag köpte igår och "skandalöst" kort kjol. Om tio minuter ska vi dra och träffa K och B för lite middag och drinkar. Härligt.

Tänkte ger er en liten kort presentation av gästrummet, av intresse främst för er som kommer hit och hälsar på såklart. Snart kommer det även finnas en säng till därinne och då blir det ganska trångt kan jag tänka mig, men det ska nog gå ändå.


Fönster och garderober.


Den "stora" sängen och nya kuddar.


Fint beslag på fönstret.


Fönstret.


Utsikten.

Nu har alltså årets Nobelpristagare i litteratur tillkännagivits. I år gick priset till fransmannen Jean-Marie Le Clézio, vars mest kända verk heter "Öken och "Allt är vind". Man skulle ju kunna tro att den senare är döpt efter denna framstående blogg...


Ny bok på önskelistan.

Jag får alltid sådan gåshud av den här låten, därför blir den den första i raden av "Dagens låtar" som jag tänkte försöka börja med här i bloggen. En annan favoritlåt av Cat Stevens (som jag förövrigt är lite kär i) är "Can´t keep it in" men jag hittade inte den på youtube, konstigt va? Kanske heter den något annat egentligen.

Just nu är jag (eller snarare borde vara) mitt uppe i en chatt med min klass. Sen ska jag plugga för det går minsann inte att ligga på latsidan när man läser ett ämne med så här mycket litteratur. Naivt trodde jag att jag valt ett väldigt enkelt ämne och att jag skulle ha csn-semester här i Kairo. Men, men, man behöver väl utmaning också. Och konstvetenskap är väldigt roligt. Men som sagt, mycket litteratur.

Ikväll ska vi träffa det svenska paret som vi umgicks lite med i Dahab, K och B. Jag tror planen är att åka till al-Azhar Park och ta en drink. Skönt att träffa svenskar, men framförallt skönt att träffa folk överhuvud taget. Vi har ju inte hunnit skaffa oss något stort socialt nätverk här i Kairo, så ibland kan man känna sig lite desperat efter umgänge. Om jag ska vara ärlig så blir jag ibland så fruktansvärt trött på mig själv. Jag bara pratar och pratar. Och min pojkvän bara mumlar till svar. Det känns som min mun går i ett oavsett om jag vill det eller ej. Ibland önskar jag att jag fick slut på samtalsämnen så att vi kunde njuta av tystnaden ett tag. Eller att jag åtminstone kunde låta bli att kommentera de allra ointressantaste iacktagelserna jag gör. Bara hålla mig till det väsentlga och intressanta. Men det verkar vara omöjligt. När blev jag en sådan pratkvarn? Jag tror inte jag gillar det. Ju mer jag försöker vara tyst, desto mer pratar jag. Det är som när det kliar någonstans på kroppen, det går att inte klia på ett par sekunder men sen kliar man på ännu hårdare. Det är helt hopplöst. När fick jag detta behov av att fylla tystnaden? Jag antar att jag alltid har varit lite av en pratkvarn med folk jag känner väl, men jag tycker att det blivit värre sen vi kom hit. Jag vet inte om det är för att jag är nervös eller för att jag för en gångs skull är avslappnad och har någon som kan lyssna flera timmar om dygnet... Usch, det är obehagligt när man måste modifiera sin självbild.

Ja, om man ändå hade pengar... Här kommer i alla fall lite ögongodis och inspiration från några av de stora internationella modehusens höstkollektioner. Här är mina favoriter, fast mitt hjärta kommer alltid slå hårdast för våra extremt duktiga svenska designers.


Cholé


Vivienne Westwood red label


Proenza Schouler


Christopher Kane                         Calvin Klein


Givenchy


Alessandro Dell'acqua            Viktor & Rolf


Emanuel Ungaro


Drien van Noten                     Burberry Prorsum                        Empirio Armani


Donna Karan


Fendi                                       Moschino                                 Rodarte

Plugg idag igen, men för en gångs skull kom min pojkvän hem tidigare så jag tvingade iväg honom till City Stars för lite konsumtionsfrosseri. Jag hade såklart hoppats att H&M-stövletterna som jag visade i det tidigare inlägget hade kommit till Kairo-butiken men icke. De har fortfarande samma sortiment som fanns på H&M i Stockholm långt innan jag åkte.


City Stars, ett rikigt konsumtionsmekka.


En blommig blus från H&M blev det i alla fall.


Wagamama.

Londonbaserade kedjan Wagamama finns även i City Stars. Jag och min pojkvän har blivit alldeles för bra på att hitta ursäkter för att slippa laga mat hemma. Inte bra. Nu ska dert bli skärpning på den fronten. Men oj, oj vad gott det var med Wagamamamat.

Kan ni tänka er att jag faktiskt lever i ett land med diktatur? Och att det råder undantagstillstånd i Egypten alltsedan mordet på Sadat 1981? Vem som helst kan alltså t ex gripas utan uttalad anledning. Mubarak menar nämligen att detta är nödvändigt för att bekämpa militant islamism och terrorism. Dessutom är Egypten ett land präglat av korruption på alla nivåer i samhället. Här behöver du känna "rätt" folk och ha pengar för att lyckas. Om du t ex mutar rätt polisofficer så kan du klätta upp på pyramiderna, något som egentligen är strängt förbjudet. Och om du skulle bli av med körkortet är det bara att vifta med sedlarna. Eller om du vill vinna en rättegång. Skrämmande.


Mubarak.

Hur kan en så här snygg sko komma från H&M? Man ska visserligare inte underskatta H&M, min garderob skulle vara ganska tom annars, men de är ju så himla snygga. Kunde lika gärna vara typ Whyred och några tusenlappar dyrare. Jag vill ha, ha, ha. Vet någon vad de kostar? Undrar om de kar kommit till H&M här i Kairo?

Idag har jag som sagt pluggat. Och varit totalt strandsatt i lägenheten för vår hyresvärd sa att hennes chaufför skulle hämta hyran klockan tolv. Så jag satt hemma och väntade och väntade. Klockan blev tolv, ett, två, tre och till och med fyra. Då kom min pojkvän hem och vi ringde och frågade om det inte var idag han skulle komma, men hon hade tydligen glömt (om hon kan glömma en rejäl hyra så lätt, så kan jag gärna behålla den...). Så där hade jag suttit hela dagen och väntat i onödan. Jag hade inte ens vågat gå till affären och köpa vatten och vi hade inte en enda droppe i huset. Så vid fyra när det visade sig att hyresvärden hade glömt var jag rätt så trumpen och missnöjd. Min pojkvän var tvungen att rasta mig runt kvarteret för att få mig på bättre humör.

Även denna kväll avslutades med mezze från Five Bells och ett avsnitt Six Feet Under. Sa jag förresten att jag har pluggat rätt mycket idag också? Jajamensan.


Restaurang Five Bells.

Igår var en tung dag faktiskt. Jag vet inte varför, men jag hade sådan fruktansvärd hemlängtan. Eller det var väl inte riktigt hemlängtan, för jag har redan börjat känna mig ganska hemma här, särskilt i lägenheten. Och det var inte Stockholm som lockade. Snarare kändes det jobbigt att min familj inte bor här med. Med lite distans kan jag se att jag har världens absolut bästa familj. De är hur omtänksamma och gulliga som helt och jag älskar dem. Och igår kändes det tungt att vara så långt ifrån dem. Kanske späddes det på av att jag var/är sjuk också. Jag försökte intala mig själv att jag inte hade någon anledning att bryta ihop, inom de närmaste veckorna kommer de fem viktigaste personerna hit och hälsar på. Fast den tanken hjälpte inte så mycket igår, då ville jag bara ha dem här nu. Så det blev lite gråt och tandagnisssel igår och min stackars pojkvän fick inte alls så mycket plugg gjort som han skulle behövt. Förlåt älskling!

Gårdagen avslutades i alla fall bra med take away-mezze från Five Bells som ligger mer eller mindre vägg i vägg med vår lägenhet. Det var första gången vi åt där, eftersom de haft stängt hela Ramadan, och det var faktiskt otroligt gott.

Idag kommer vår hyresvärds chaufför för att hämta hyran. En liten djävul i mitt öra säger att jag borde ta kuvertet med alla pengarna och shoppa loss på City Stars istället, 6 400 kr borde räcka ganska långt.... Nu riktigt kryper det i fingrarna. Nä, istället för att shoppa upp pengar som inte är mina ska jag ägna dagen åt att plugga. Spännande va?

Jag har en äppelteori. Eller något ditåt. Har ni tänkt på att äpplen inte smakar likadant överallt? Att en tugga kan smaka annorlunda än en annan på samma äpple? Och nu till teorin. Jag tycker mig ha märkt att delen närmast stjälken smakar mindre än sydpolen om ni förstår vad jag menar. Tänk om den goda smaken hamnar där nere på grund av den gamla hederliga gravitationskraften? För varje äpple jag äter (och det är rätt många vill jag lova) tycker jag mig få min teori bekräftad.

                        

Kommer ni ihåg att jag nämnde att vi var lite missnöjda med standarden på vårt hotellrum i Dahab? Nu ska jag berätta varför. Själva rummet var helt okey, mjuka sängar, tv med engelska kanaler, kylskåp, balkong o s v. Men det föll på badrummet. Det var gammalt och äckligt och ofta gick det inte att spola i toaletten. Handukarna kändes så ofräscha att vi faktiskt köpte en ny (rosa och fluffig!). En morgon låg det dessutom en sju centimeters lång kackerlacka i duschen. Som tur var låg den på rygg och var halvdöd annars hade jag väl dött på fläcken. Efter den incidenten var vi rörande överens om att det inte var något lyxhotell vi bodde på, trots att man skulle kunna tro det av priset. Men det var tydligen inte nog med det. En kväll när vi kom hem från restaurangen och jag hade börjat borsta tänderna ser vi hur en liten (jäkla) mus springer rakt över golvet och slirar in i badrummet! Om jag inte hade haft munnen full av tandkräm så hade väl min pojkvän varit döv vid det här laget. Som halvdan lösning på musproblemet så satte vi nikotintuggummin i alla tänkbara mushål i badrummet, men jag var alrig riktigt bekväm i det hotellrummet efter musens besök. Jag menar först en kackerlacka, sen en mus, vad ska man vänta sig härnäst?

Igår var vi otroligt sega. Sov till klockan tolv och tvättade och handlade. Sen beställde vi hem mat från Arabica och tittade klart på Factory Girl om Edie Sedwick. Inte en jättebra film men ett intressant människoöde.


Fin kartong från Arabica.

Sedan ringde min pojkväns amerikanska klasskamrat, L, och undrade om vi ville följa med till Sequoia och ta en drink och lite tilltugg. Trots att vi var dödströtta bestämde vi oss för att åka dit, man får passa på att försöka skaffa ett socialt liv. Vi hade trevligt och alla pratade om sina respektive resor under lovet. L hade åkt på en runtripp till olika oaser i den västra öknen, en andra tjej hade varit i Luxor och Aswan (och ja, det hade varit otroligt varmt) och den tredje tjejen hade varit i Madrid. Jag tror hela sällskapet blev väldigt inspirerade av varandras resor och vi utbytte tips och förmaningar. det var väldigt härligt att sitta där vi Nilen och dricka vin (äntligen är Ramadan över), men man märker att det har blivit svalare för vid midnatt var man faktiskt tvungen att sätta på sig en tröja.


Seqouia.


Seqouia.

Ibland kan det bli så fel, så fel. Kolla den här länken och förundras över associationernas kraft.

Redan i taxin på väg till busstationen kände vi oss trötta efter en dags sol och bad. Vi kliver på bussen (som för längesedan sett sina bästa dar) och försöker göra det så bekvämt som möjligt för oss. Tyvärr är ungefär hälften av sätena trasiga så vi får flytta runt i bussen för att hitta två som går att fälla bak bredvid varandra. Bussen startar och vi undrar direkt hur man ska kunna somna med den dånande motorn. Bakre delen av bussen, där vi sitter, är nästan helt okuperad av unga poliser. De stirrar och en frågar vad jag heter och hälsar mig välkommen. Jag tackar men undrar i mitt stilla sinne om han hälsar mig välkommen till? Till Egypten? Eller till bussen? Ja, ja, vi flyttar till nya säten ännu en gång och den välkomande polisen flyttar. Han vill tydligen sitta bakom oss. När jag diskret sneglade bakåt för att se vad han höll på med och försöka komma på varför han flyttar efter oss så fick jag direkt ett "Hello". Så jag bestämmer mig för att ignorera honom men upptäcker snart att han tar på mitt hår. Inte precis min högsta dröm så jag blev minst sagt lättad när det visade sig att poliserna skulle av efter ca 10 minuters bussfärd.

Efter någon eller ett par timmar så känner jag hur det börjar stinka bensin i bussen och strax därefter så stannar den. Bussen är tydligen trasig och chauffören ser allt annat än hoppfull ut. Flera av våra medpassagerare tar snabbt sina saker och åker iväg med en minibuss. Den starka bensinlukten gör att jag inte vågar sitta kvar i bussen utan ställer mig med de flesta andra utanför. Allt är svart och vi verkar befinna oss ute i ingenstans.


Trasig buss.


Trötta och eländiga mitt ute i ingenstans.

Efter mycket om och men går bussen igång igen och vi är återingen på väg mot Kairo. Det luktar fortfarande väldigt mycket bensin i bussens bakre del och jag vågar inte somna. När tre tonårskillar tar upp varsin cigarett och ska börja röka får jag spel. Ska de röka i en buss som uppenbarligen läcker bensin? Efter en tillsägelse går de med på att röka sig längst fram i bussen där det luktar mindre. Hela min kropp är på helspänn och att försöka sova är inte ens att tänka på.

Framme vid en rastplats visar det sig att bussen är helt kaputt och att vi ska få åka med en annan buss resten av vägen till Kairo. I den nya bussen är det bara unga killar och jag känner mig minst sagt utstirrad. Busschauffören skriker och gormar på en av våra medpassagerare (jag tror han inte hade biljett) och stämningen är lite laddad. Men äntligen sitter vi i en buss med ordentliga säten, fungerande ac och med normalt motorljud.  Min pojkvän somnade tillslut men vaknade av att en egyptier drog med handen över hans rakade huvud. Min pojkvän vände sig om och fick det numera obligatoriska "Hello!" . Inte visste jag att egyptier var sådana hårfetischister.

Tio timmar efter vi lämnat Dahab kom vi fram till Kairo. Jag sov knappt en blund och trodde jag skulle skrika i högan sky när vi upptäckte att vår port var låst. Som tur var sov vår portvakt, bawwab, på golvet  i trappuppgången bredvid. Efter en hel natts klarvaken bussfärd sov jag bättre än jag någonsin gjort sen vi flyttade till Kairo.

Det här är så galet roligt, gå in på denna länk och njut.

Sista dagen i Dahab påbörjades med ytterligare en frukost på Yalla bar som ligger på stranden. Och även nu beställde in varsin kontinental frukost som enligt menyn och gårdagens erfarenhet ska innehålla stekt ägg, fruktsallad, yoghurt, toast, marmelad, honung, färskost och smör. Till detta beställde jag en mangojuice och min pojkvän en bananlassie. När frukosten kom in utan någon yoghurt och lassin visade sig vara ljummen mjölk med lite banankross, så började vi ana att yohurten var slut. Så vi förklarade situationen och skickade tillbaka lassin till köket. Kyparens sa att de hade skickat iväg någon att köpa yoghurt och med detta svar kände vi oss rätt lugna. Och efter ett tag fick vi mycket riktigt varsin yoghurt och en ny lassie. Härligt tänkte vi men problemet kvarstod. Lassin var gjord på ljummen mjölk och inte kall yoghurt. Ytterligare en gång fick vi vinka till oss kyparen som bedyrade att det var yoghurt i fast det så uppenbart inte var det. Och nu blev jag rätt trött och irriterad på situationen. Hur kan man servera en lassie på mjölk utan att blinka? Och hur kan man säga att den nu innehåller yoghurt när det är samma gamla ljumna dryck som serveras för andra gången. Och eftersom vi drack en mangolassie på samma ställe dagen innan, så vet vi att de vet hur en sådan ska göras. Dessutom glömde de vår tebeställnig. Men det går inte att vara irriterad i Dahab, omgivningarna är så vackra.


Den färskpressade Mangojuicen var dock perfekt.


Kite- och vindsurfarna hoppade och hade sig.


De små fiskebåtarna guppade.


Röda havet och bergen.


Palmen var tydligare viktigare än vår hotellbalkong.

Efter en härlig dag med snorkling, bad och häng med den svenska tjejen så tog vi ett dopp i hotellets pool och gick och åt en tidig middag för att hinna med 19.30 bussen.


Sista middagen.


Hästar.


I Sverige har vi inga isbjörnar på gatorna, men i Dahab har de kameler som strosar fritt och äter sopor.

Igår, d v s första dagen här i Dahab, ägnades först åt två timmars chatt med min klass. Sedan tog vi en taxi till lagunen. Tyvärr visade det sig att det var ganska dött där och vi behövde lunch, så vi åkte tillbaka och lunchade och badade.


Strandpromenaden.


En av alla restauranger på stranden.


Dahab var härligt förskonat från "spänniga" killar, förutom detta undantag.


Stranden med bergen i bakgrunden.


Bazaargatan.

Senare på eftermiddagen stötte vi ihop med den svenska tjejen som vi mötte på bussen på väg hit. Hon är väldigt trevlig och lätt att prata med. Vi bestämde att vi skulle höras av senare på kvällen och gick hem till hotellrummet for att duscha av oss det salta vattnet. Senare på kvällen sammanstrålade vi med henne, hennes pojkvän och deras egyptiska kompis på Funny Mummy, en restaurang på standen. Vi hade otroligt trevligt och det kändes inte alls som vi bara hade känt varandra en timme eller så. Men jag blev nästan skraämd, det finns extremt många gemensamma nämndare mellan oss. Jag och den har svenska tjejen är lika gamla, har samma för- och mellannamn, har båda opererat blindtarmen. Hon och hennes kille bor i Uppsala precis som min pojkvän. Och skummast av allt, hennes killes familj har hus ett par kilometer från min mammas sommarhus. Hur som helst, efter en jättegod middag drog vi vidare till en bar. Efter en drink där avslutades kvällen och vi stupade i säng. Men jag ska säga att det var otroligt skönt att umgås med svenskar, ingen språk- eller kulturbarriär att forsöka övervinna.

Dahab är en helt underbart mysig liten stad. För att kort summera dag 2 så gick vi upp rätt sent, skippade hotellfrukosten som inte var någon höjdare och gick till en restaurang på stranden. Efter en så kallad kontinental frukost la vi oss i varsin solstol och njöt av lugnet och havet. Dahabs skönhet tycker jag ligger i att man har ett djupblatt hav framför sig och terracottafärgade berg bakom sig. Konstrasten ar verkligen magnefik.


Utsikt från frukostbordet.

Sen, hör och häpna, lärde jag mig att snorkla! Kan ni tänka er? Och det var hur härligt som helst. Kristallklart vatten och färgglada fiskar i alla tänkbara storlekar och former. Fiskar som simmade snabbt, fiskar som stod stilla och fiskar som jagade/åt upp andra fiskar. Det var första men inte sista gangen jag snorklade.


Bildbevis.

Även idag mötte vi upp den svenska tjejen som vi träffade på bussen hit. Hon verkar verkligen skön och det vore kul att träffas mer när vi är tillbaka i Kairo. Hon och hennes kille pratade om en maskerad de ska ha på halloween, så då kanske vi får tillfälle att lära känna dem mer.


Inget att klaga på...


På vägen hem från stranden till hotellet möttes vi av denna syn, en civilklädd man (förhoppningsvis polis) med ett automatvapen innanför skjortan.

Efter ytterligare en middag på Funny Mummy så stupade vi i säng.

Härlig middag på Funny Mummy.

Nu är vi alltså i Dahab, efter en ca nio timmars lång bussresa. På bussen mötte vi ett svenskt par, de bor i Kairo, har varit här i ca en månad och ska stanna i fyra, hon pluggar arabiska och han tar det ganska lugnt. På kvällarna beställer de hem mat och kollar på film... Skrämmande likt vår vardag....

Min älskade pojkvän är förövrigt världens duktigaste, efter att ha snusat år ut och år in sa anstränger han sig faktiskt med att sluta. Han tuggar nikotintuggummin som en galning, men det går riktigt bra faktiskt. Han är otroligt duktig och jag är riktigt imponerad.


Brolins polare i Dahab..?

Vi kom hit till Dahab vid tolvtiden i går kvall. Nyfikna gick vi ner till stranden och satte oss på en restaurang. Där förklarade kyparen att han var polare med Thomas Brolin och att densamma hade betalat flygbiljett samt uppehälle när han varit på besök i Stockholm. Undrar om det var sant eller om det var historien han drar varje gång restauranggästerna säger att de är från Sverige.


Utsikt från vår balkong.


Utsikt åt andra hållet, mot bergen.

Dahab verkar vara en liten kuststad med fokus på dykning. Standarden på vart hotell var lite av en besvikelse, men från balkongen kan vi se Röda Havet sa jag är nöjd i alla fall. Nu ska vi bada! Detta blir min och O:s första riktiga badsemester!

Fy va skönt!