Kairo 2.7
La Bodega
Just hemkommen från en väldigt trevlig och god middag med K. Fisk och chokladmousse blev det för min del. K verkade nöjd med maten och kvällen i stort, så då är vi nöjda med. En av kvällens höjdpunkter var när hon bjöd oss på frukost klockan sju på tisdag. Men inte sju på morgonen, utan sju på kvällen. Imorgon börjar ju Ramadan så vi blev bjudna till K:s familjs första mål mat efter en hel dags fastande. Det ska bli otroligt spännande att få delta i en traditionell Ramadan-måltid. Det blir också ett tillfälle att äntligen få träffa K:s familj, döttrar, svärsöner och barnbarn.
K berättade att hennes dotter, H, är engagerad i en organisation som driver ett dagcenter för flickor som bor på gatan. På detta center för gatubarn kan flickorna göra diverse saker som sedan säljs, kakor, korgar o s v. Detta tycker jag låter jätteintressant och som något som skulle passa mig perfekt att göra. Om man får en sån här möjlighet att hjälpa till måste man ju ta den. Så på "frukosten" på tisdag ska jag höra med H om hon kan ha någon nytta av mig. Tyvärr har precis hela organisationens styrelse upplösts, just nu håller tydligen Egypten alla NGO´s under hård bevakning.
Efter middagen tog vi K:s bil tillbaka till vår lägenhet för att ge henne en rundtur. Hon verkade tycka att vi har hittat en bra lägenhet. Gullig som hon är hade hon köpt oss en inflyttningspresent, en lykta som tänds under Ramadan. Jag läste i guidboken (ja, jag är definitivt en sådan person som går med kartan och guidboken i högsta hugg utomlands) att man inte får komma till ett egyptiskt hem tomhänt, betyder detta att detta är ett egyptiskt hem trots att vi i högsta grad inte ses som egyptier? Och vad tusan ska vi ta med oss till K på tisdag? En tjusig tårta är tydligen det säkra kortet om man ska tro samma guidbok. Vi får väl se om det blir det eller något annat.
"Ramadanlykta"
Kairo 2.6
När jag i lugn och ro satt på cafét och tittade ut såg jag japanska turister för första gången här i Kairo. Vad hade de på fötterna? Foppa-tofflor i olika kulörer såklart. Är det rätt tillfälle att säga att världen är liten? Eller bara konstig?
Dessa skor sprider sig tydligen som en löpeld över världen.
Nu ska jag berätta lite om trafiken är i Kairo. Som svensk är man van vid att alla bilister kör lugnt, organiserat och i enlighet med trafikreglerna. Så är inte situationen i Kairo. Här använder bilisterna biltutan på ett helt annat sätt än i Sverige. Förrutom att den används HELA tiden, så verkar den användas som en varning att en bil är påväg. Eller att någon/något är i bilens väg. Att fotgängare har företräde känns väldigt långt borta här. På en tvåfilig väg kan du ge dig katten på att bilarna har bildat tre filer. Om en ensam bil kör på en tvåfilig väg ligger den inte i den ena filen, den ligger mitt emellan. Kommer en annan bil bakom måste denna naturligtvis tuta på bilen framför. Då kan man undra vad det är för vits med att ligga mellan filerna? Precis som i Sverige finns det en hel uppsättning trafikregler, men här följs de sällan. Bilister verkar tänka att det bra gäller att ta sig fram, oavsett hur detta görs. Människor kan rundas och köras om som om de vore fasta objekt, väldigt nära och snabbt. Allt detta innebär att man som fotgängare kan få andan i halsgropen dagligen. Och som passagerare i en taxi tror man att ett gäng människor, bilar, trottoarer o s v ska stryka med. Jag får en känsla av att bilisterna här kör som om det vore i ett dataspel. Människorna på gatan, bilarna och andra hinder ses inte som verkiga. Varken fotgängare eller bilisten själv skulle göra sig illa om en krock inträffade. Skrämmande. Dessutom är de flesta taxibilar här redo för skroten och saknar säkerhetsbälten i baksätet. Men hittils har det varit tillräckligt mycket trafik för att taxichaufförerna inte kunnat köra så himla fort. Mina värsta taxiresor är fortfarande de i Jordanen. Så tack gode gud för all trafik.
Taxiresa till Heliopolis över en av stadens alla broar.
Nu ska vi iväg och träffa K på resturang La Bodega. Nu är det vår tur att äntligen få bjuda tillbaka, trots att ett restaurangbesök känns lite futtigt i jämförelse med all hjälp vi fått och allt hon bjudit på. Hoppas hon gillar stället och maten i alla fall, det gör jag.
Dessa skor sprider sig tydligen som en löpeld över världen.
Nu ska jag berätta lite om trafiken är i Kairo. Som svensk är man van vid att alla bilister kör lugnt, organiserat och i enlighet med trafikreglerna. Så är inte situationen i Kairo. Här använder bilisterna biltutan på ett helt annat sätt än i Sverige. Förrutom att den används HELA tiden, så verkar den användas som en varning att en bil är påväg. Eller att någon/något är i bilens väg. Att fotgängare har företräde känns väldigt långt borta här. På en tvåfilig väg kan du ge dig katten på att bilarna har bildat tre filer. Om en ensam bil kör på en tvåfilig väg ligger den inte i den ena filen, den ligger mitt emellan. Kommer en annan bil bakom måste denna naturligtvis tuta på bilen framför. Då kan man undra vad det är för vits med att ligga mellan filerna? Precis som i Sverige finns det en hel uppsättning trafikregler, men här följs de sällan. Bilister verkar tänka att det bra gäller att ta sig fram, oavsett hur detta görs. Människor kan rundas och köras om som om de vore fasta objekt, väldigt nära och snabbt. Allt detta innebär att man som fotgängare kan få andan i halsgropen dagligen. Och som passagerare i en taxi tror man att ett gäng människor, bilar, trottoarer o s v ska stryka med. Jag får en känsla av att bilisterna här kör som om det vore i ett dataspel. Människorna på gatan, bilarna och andra hinder ses inte som verkiga. Varken fotgängare eller bilisten själv skulle göra sig illa om en krock inträffade. Skrämmande. Dessutom är de flesta taxibilar här redo för skroten och saknar säkerhetsbälten i baksätet. Men hittils har det varit tillräckligt mycket trafik för att taxichaufförerna inte kunnat köra så himla fort. Mina värsta taxiresor är fortfarande de i Jordanen. Så tack gode gud för all trafik.
Taxiresa till Heliopolis över en av stadens alla broar.
Nu ska vi iväg och träffa K på resturang La Bodega. Nu är det vår tur att äntligen få bjuda tillbaka, trots att ett restaurangbesök känns lite futtigt i jämförelse med all hjälp vi fått och allt hon bjudit på. Hoppas hon gillar stället och maten i alla fall, det gör jag.
Kairo 2.5
Cinnamon, ett dussincafé på vår gata. Deras specialité är cinnamon rolls, lustigt va? Ett café i Kairo uppkallat efter ett svenskt bakverk uppfunnet på 1920-talet...
Idag är vi däckade av två anledningar. Dels så fungerar inte ac:n här hemma som den ska (en reparatör kommer imorgon), dels så har vi båda åkt på magsjuka (ja, det skulle väl komma förr eller senare). Min pojkvän var en kortis på AUC i förmiddags utan vidare framgång och jag har mest sovit. Tanken var ju att jag skulle börja plugga, fast på grund av ovan nämnda anledningar, har jag mest sovit. Nu ska vi försöka få i oss lunch och sen gå till fiket brevid, Cinnamon, och plugga. Inte ett jättemysigt ställe (tänk något av de större kaffekedjorna) men de har en sån grym ac att man nästan fryser. Perfekt.
Så här ser många av de parkerade bilarna ut här i Kairo. Som en hund med slokande öron.
Kairo 2.4
Nu sitter jag hemma i soffan och myser. Ja, det börjar kännas okey att säga hemma nu. Inte vad gäller Kairo i stort men i lägenheten och i Zamalek. Jag kan inte förstå att vi inte ens varit här i en vecka. Alla ny intryck förvirrar en att tro att vi varit här mycket längre.
Det kanske låter konstigt, men idag var första gången jag var utanför dörren själv. Men bli inte oroliga nu, det handlar inte om att vi tagit efter kulturen här alttför mycket, jag har bara lite osäker. Det är svårt att veta hur männen här beter sig när man som tjej går utan en man på gatan. Enligt J till exempel kan jag vara mer klädd som en västerlänning om jag går ut med min pojkvän än om jag är ute själv. Så jag har som sagt känt mig lite osäker, men det har heller inte varit aktuellt för mig att göra saker själv ännu. Min pojkväns kurs har inte börjat så vi har mer eller mindre semester nu. Men mitt plugg har börjat, men inte jag. Det här slappa livet för förhoppningsvis ett slut imorgon för om jag fortsätter så här kommer jag komma rejält efter. Inte bra.
Under dagens frukost såg vi den här seerien i tidningen Al Ahram. Konstigt att ansiktet är censurerat när man får se hennes kropp...
Idag tog vi lite sovmorgon och åt frukost i lugn och ro. Sedan bar det av till City Stars, en helt enormt galleria i Helipolis. Tanken var att hitta lite kläder åt mig som funkar här. Det är ju lite orättvis för killar kan ju ha på sig vad de vill (förrutom shorts såklart), medan vi tjejer måste tänka på en det ena och en det andra. Inget för kort, urringat, genomskinligt eller med för korta armar. Konstigt nog klyllar det inte direkt med kläder här som stämmer in på den beskrivningen. I få städer har jag sätt så mycket utmanade kläder i skyltfönstren. Jag misstänker att kvinnorna här inte ser så oskyldiga ut under slöjan och kaftanen som man skulle kunna tro. Men det var ett sidospår, vi åkte alltså till City Stars. Åtta våningar renodlad kommers. Här fanns alltfrån H&M till Gucci och allt däremellan. Och lösgodis. Både jag och min pojkvän utbrast i ett gemensamt "åååhh" vid åsynen och har nu varsin rejäl godispåse i magen.
Men jag hittade tyvärr inte precis det jag letade efter. Det blev underkläder, en stor lila t-shirt och en grå tröja från French Connection. Vad jag också hade behövt är ett par byxor, typ chinos eller liknande. Hittade inte ett enda par chinos i
någon av de affärer vi var inne i. Efter ett överflöd av chinos i Stockholm hade jag ingen tanke på att det skulle vara omöjligt att hitta här. Tji fick jag.
Ny Kairo-anpassad tröja, vad tycks?
Nu blir det snart blir det en svenne-bananig tv-middag i detta hus, fancy va?
Det kanske låter konstigt, men idag var första gången jag var utanför dörren själv. Men bli inte oroliga nu, det handlar inte om att vi tagit efter kulturen här alttför mycket, jag har bara lite osäker. Det är svårt att veta hur männen här beter sig när man som tjej går utan en man på gatan. Enligt J till exempel kan jag vara mer klädd som en västerlänning om jag går ut med min pojkvän än om jag är ute själv. Så jag har som sagt känt mig lite osäker, men det har heller inte varit aktuellt för mig att göra saker själv ännu. Min pojkväns kurs har inte börjat så vi har mer eller mindre semester nu. Men mitt plugg har börjat, men inte jag. Det här slappa livet för förhoppningsvis ett slut imorgon för om jag fortsätter så här kommer jag komma rejält efter. Inte bra.
Under dagens frukost såg vi den här seerien i tidningen Al Ahram. Konstigt att ansiktet är censurerat när man får se hennes kropp...
Idag tog vi lite sovmorgon och åt frukost i lugn och ro. Sedan bar det av till City Stars, en helt enormt galleria i Helipolis. Tanken var att hitta lite kläder åt mig som funkar här. Det är ju lite orättvis för killar kan ju ha på sig vad de vill (förrutom shorts såklart), medan vi tjejer måste tänka på en det ena och en det andra. Inget för kort, urringat, genomskinligt eller med för korta armar. Konstigt nog klyllar det inte direkt med kläder här som stämmer in på den beskrivningen. I få städer har jag sätt så mycket utmanade kläder i skyltfönstren. Jag misstänker att kvinnorna här inte ser så oskyldiga ut under slöjan och kaftanen som man skulle kunna tro. Men det var ett sidospår, vi åkte alltså till City Stars. Åtta våningar renodlad kommers. Här fanns alltfrån H&M till Gucci och allt däremellan. Och lösgodis. Både jag och min pojkvän utbrast i ett gemensamt "åååhh" vid åsynen och har nu varsin rejäl godispåse i magen.
Men jag hittade tyvärr inte precis det jag letade efter. Det blev underkläder, en stor lila t-shirt och en grå tröja från French Connection. Vad jag också hade behövt är ett par byxor, typ chinos eller liknande. Hittade inte ett enda par chinos i
någon av de affärer vi var inne i. Efter ett överflöd av chinos i Stockholm hade jag ingen tanke på att det skulle vara omöjligt att hitta här. Tji fick jag.
Ny Kairo-anpassad tröja, vad tycks?
Nu blir det snart blir det en svenne-bananig tv-middag i detta hus, fancy va?
Backlash
Som västerlänning är det inte helt lätt att förstå vad som har hänt här i Egypten de senaste 40 åren. På 60-talet och början av 70-talet gick kvinnorna här klädda i kortkort och följde modet från Paris. Att se en kvinna i slöja var ovanligt. Men så hände något. Jag vet inte exakt vad, min historiakunskap är väldigt begränsad, men någon typ av backlash i alla fall. Kvinnorna som förut gick klädda i korta kjolar o s v, deras döttrar går nu i slöja, heltäckande kläder och fördjupar sig i islam.
Vad var det som hände? Blev förändringarna för stora och hastiga? Hade det behövts en mer successiv förändring? Eller handlar det bara om att ta avstånd från landets överklass och västvärlden? Vänder man sig till religionen för att inte översvämmas av avundsjuka när klassskillnaderna gång på gång befästs? Är det lättare att säga att överklassen och västvärlden är oren och gudsfattig istället för att känna avundsjuka och bitterhet? Eller är det ett sätt för de styrande att hålla befolkningen i schak? De styrande brukar vara duktiga på att tolka och för den "obildade" befolkningen beskriva religionen på ett sätt som gynnar deras intressen.
Jag har ingen aning om vad som är orsaken till denna backlash, kanske en kombination av det jag nämnt ovan eller någon helt annan orsak. Som utomstående känns det nästintill omöjligt att läsa av ett lands psyke, historia och tankar om framtiden. Vad jag vet är att min vistelse här skulle vara mycket smidigare om backlashen adrig hade kommit.
Vad var det som hände? Blev förändringarna för stora och hastiga? Hade det behövts en mer successiv förändring? Eller handlar det bara om att ta avstånd från landets överklass och västvärlden? Vänder man sig till religionen för att inte översvämmas av avundsjuka när klassskillnaderna gång på gång befästs? Är det lättare att säga att överklassen och västvärlden är oren och gudsfattig istället för att känna avundsjuka och bitterhet? Eller är det ett sätt för de styrande att hålla befolkningen i schak? De styrande brukar vara duktiga på att tolka och för den "obildade" befolkningen beskriva religionen på ett sätt som gynnar deras intressen.
Jag har ingen aning om vad som är orsaken till denna backlash, kanske en kombination av det jag nämnt ovan eller någon helt annan orsak. Som utomstående känns det nästintill omöjligt att läsa av ett lands psyke, historia och tankar om framtiden. Vad jag vet är att min vistelse här skulle vara mycket smidigare om backlashen adrig hade kommit.
Röda havet
Idag tog vi en taxi till Heliopolis för att möta upp en kompis bekant Mr F och hans fru J. Detta är alltså människor vi aldrig har träffat förut. Eftersom jag är långt ifrån en social kamelont, så var jag rätt nervös innan. Jag menar över en timmes bilresa fram och tillbaka och några timmar på en strand, då behöver man ett rejält lager av konversationsämnen om man inte känner varandra. Till min lättnad var de båda ganska lättpratade, samtalen flöt på någolunda och de var bra på engelska.
På väg till havet åkte vi genom öken, sand, sand och en motorväg. Konstigt för en svensk. Om man har tur kan man tydligen se kameler där längs vägen också. Efter lite mer än en timmes bilfärd genom detta landskap kom vi fram til Röda havet. Vi åkte till en privat klubb (jag sak berätta mer om klubbarna i Egypten i ett senare inlägg) där man som medlem går in gratis. Stranden var så otroligt vacker och havet turkost. Som ett vykort.
På väg till stranden, från vänster min pojkvän, Mr F och J
Klubben vid Röda Havet, tror stranden hette Ein Soukhna
På väg till stranden stannade de bilen och köpte öl och typ alkoläsk. Man ville ju inte vara oartig och tacka nej. Jag såg framför mig att alkoläsken skulle vara typ 4 vol. % och att det skulle kännas okey om man drack det långsamt (för mig går inte strand ihop med alkohol). Väl framme visade det sig vara hela 10 vol. %! Det går ju inte dricka när man dessutom redan är lite lätt uttorkad av värmen. Det blev till att låtsas dricka och sen hälla ut när de inte såg på. När man blir medbjuden av två främlingar vågar man inte göra eller säga något som kan uppfattas som oartigt.
Egytierna vi åkte med satt på plaststolar ute i vattnet och lyssnade på house och drack öl/alkoläsk. Jag kände mig som en riktig vampyr som satt i skuggan och hinkade vatten. Jag fattar bara inte hur de orkar med sol när det är 40 grader. Jag bara måste sitta i skuggan, tyvärr blev det en bra anledning till att slippa vara social med dem varje minut.
Hemväg
På vägen hem berättade J mer om Ramadan. Vi hade redan hört av K att trafiken här i Kairo blir ännu värre under Ramadan när folk skyndar hem på kvällen för att få i sig dagens första mål. Nu fick vi även veta att Kairo kommer vara så gått som helt folktomt under den första timmen när solen gått ner. Alla sitter hemma och äter som besatta. Om en långtradarchaufför inte hinner hem till solnedgången stannar han tydligen lastbilen var han än är för att äta. Bra att veta var även att det ses som en förolämpning om man äter eller dricker på gatan under Ramadan. Jag kan alltså inte dricka vatten om jag är ute och går och blir törstig, jag måste ta mig hem eller hitta en restaurang som har öppet trots Ramadan. Dessutom måste man klä sig extra konservativt under den heliga månaden. Om jag skulle gå ut med bara axlar till exempel så skulle jag förstöra dagen för alla de muslimer jag möter. Tydligen så blir de då "orena" och måste fasta en dag längre efter Ramadans slut. Och det vill jag ju inte utsätta dem för. Det är mycket att ha i huvudet när en hel kultur och religion är ny för en.
På väg till havet åkte vi genom öken, sand, sand och en motorväg. Konstigt för en svensk. Om man har tur kan man tydligen se kameler där längs vägen också. Efter lite mer än en timmes bilfärd genom detta landskap kom vi fram til Röda havet. Vi åkte till en privat klubb (jag sak berätta mer om klubbarna i Egypten i ett senare inlägg) där man som medlem går in gratis. Stranden var så otroligt vacker och havet turkost. Som ett vykort.
På väg till stranden, från vänster min pojkvän, Mr F och J
Klubben vid Röda Havet, tror stranden hette Ein Soukhna
På väg till stranden stannade de bilen och köpte öl och typ alkoläsk. Man ville ju inte vara oartig och tacka nej. Jag såg framför mig att alkoläsken skulle vara typ 4 vol. % och att det skulle kännas okey om man drack det långsamt (för mig går inte strand ihop med alkohol). Väl framme visade det sig vara hela 10 vol. %! Det går ju inte dricka när man dessutom redan är lite lätt uttorkad av värmen. Det blev till att låtsas dricka och sen hälla ut när de inte såg på. När man blir medbjuden av två främlingar vågar man inte göra eller säga något som kan uppfattas som oartigt.
Egytierna vi åkte med satt på plaststolar ute i vattnet och lyssnade på house och drack öl/alkoläsk. Jag kände mig som en riktig vampyr som satt i skuggan och hinkade vatten. Jag fattar bara inte hur de orkar med sol när det är 40 grader. Jag bara måste sitta i skuggan, tyvärr blev det en bra anledning till att slippa vara social med dem varje minut.
Hemväg
På vägen hem berättade J mer om Ramadan. Vi hade redan hört av K att trafiken här i Kairo blir ännu värre under Ramadan när folk skyndar hem på kvällen för att få i sig dagens första mål. Nu fick vi även veta att Kairo kommer vara så gått som helt folktomt under den första timmen när solen gått ner. Alla sitter hemma och äter som besatta. Om en långtradarchaufför inte hinner hem till solnedgången stannar han tydligen lastbilen var han än är för att äta. Bra att veta var även att det ses som en förolämpning om man äter eller dricker på gatan under Ramadan. Jag kan alltså inte dricka vatten om jag är ute och går och blir törstig, jag måste ta mig hem eller hitta en restaurang som har öppet trots Ramadan. Dessutom måste man klä sig extra konservativt under den heliga månaden. Om jag skulle gå ut med bara axlar till exempel så skulle jag förstöra dagen för alla de muslimer jag möter. Tydligen så blir de då "orena" och måste fasta en dag längre efter Ramadans slut. Och det vill jag ju inte utsätta dem för. Det är mycket att ha i huvudet när en hel kultur och religion är ny för en.
Kairo 2.3
Nu bär det av till havet!
Kan förresten meddela att pengarna är åter på kontot. Så nu kan jag pusta ut.
Vi hörs senare.
Kairo 2.2
Men nu är jag irriterad! Igår tog jag ut 3000 egyptiska pund, d v s ca 3700 svenska kronor. Det gjorde jag EN gång. Det har dragits TVÅ gånger. Och jag är inte så tät att det inte spelar någon roll. Jag vill ha mina pengar tillbaka! Nu tack. Jag har mejlat min svenska bank och min pojkvän har ringt Bank of Alexandria från vilken uttaget gjordes. De har en 24-timmars kundservice, men ringer man så här dags så är killen som har hand om sånna här fall inte där. Och fredag-lördag är helgdag här så på måndag skulle vi ringa igen. Måndag! Helt galet, tänk om jag inte hade kunnat leva utan de här pengarna i tre dagar? Halvdan service, om jag får säga det själv.
Jag får muntra upp mig själv med en bild på en fin egyptisk papperskorg. Eller är det en kvistkorg? Jag har ingen aning, det tar väl ett tag att få grepp om det här landet antar jag.
A big mango-moment
Jag och min pojkvän har precis avslutat vad jag töntigt nog har döpt till ett mango-moment. Inte att förväxlas med mongo-moment. I Egypten hittar man tydligen den godaste mangon jag ätit. Så ni har jag/vi bestämt att vi ska ha mango-moment varje dag. (Och kanske nått litet mongo-moment då och då. Inget överdrivet bara lite good old-fashioned mongo).
Kairo 2.1
I morse vaknade vi i en bastu. Strömmen gick någon gång i natt och lägenheten hade under natten förvandlats till en bastu så varm att bara finnar skulle trivas. Ingenting kunde vi göra, inte titta på tv, inte surfa, inte tända lampor. Ett dilemma var även att det var för varmt för att klä på sig, men då gick det ju inte att dra åtsidan gardinerna (vi är ju i ett muslimskt land liksom), så mörkt var det också. Och det var ingen idé att öppna fönsterna för att vädra, det var ju minst lika varmt ute som inne. Som tur var har vi gasspis så vi kunde göra frukost i alla fall. Nu har jag insett att luftkonditioneringen är min bästa vän. Man känner sig helt tjock i skallen och man orkar ingenting när det är så där varmt.
Vid elva-tiden kom vår land lord, ett mycket trevlig kvinna i fyrtioårsåldern. Hon var halvfransk/halvegyptier och var nyss hemkommen från Frankrike. Hon hann klaga en hel del på Egypten under de minuter vi spenderade med henne. Hon åker till Frankrike en gång om året och berättade att hon tycker det är så jobbigt att komma tillbaka varje gång. Trafiken är så jobbig, det är smutsigt o s v. Man började undra varför hon bor här överhuvudtaget. Hon tipsade oss även om ett bageri och underströk att vi måste vara ytterst försiktiga i trafiken här i Kairo. Eftersom det förekommer att bilar kör åt fel hål på enkelriktade gator, måste man vara väldigt uppmärksam. Ett annat av hennes tips var att inte prata mer än nödvändigt med mannen utanför vår dörr, han var tydligen en riktigt skvallerkärring. Bra att veta, men undra vad han ska säga om oss? Okey, vi är västerlänningar men konstigare än så är vi väl inte? Utåt sett är vi ju till och med gifta.
Vår hyresvärd bad oss också att berätta vad vi ville ha till lägenheten och fixade det på en gång (vi fick en extra kudde, tallrikar och extra lakan). Språkbarriären märks vid varje interaktion med människor här, så det var väldigt skönt att ha en hyresvärd som kan engelska så man kan kommunicera ordentligt utan missförstånd. Man märker vilken extrem skillnad det är mellan överklass och underklass vad gäller engelska. Här finns så många som i princip inte förstår ett ord om man försöker kommunicera på engelska. Då går det oftast lättare med teckenspråk. Även franska verkar ganska gångbart här. Så nu grämer jag mig över att så lite av skolfranskan fastnade. Snart måste jag börja lära mig lite basic arabiska, för som det är just nu funkar inte i längden. Ofta står jag brevid som ett fån medan min pojkvän försöker göra sig förstådd och förstå med hjälp av engelska/arabiska/teckenspråk. Mitt ordförråd måste helt enkelt utökas från tack, lite och om gud vill.
Medan en städerska och vår hyresvärd städade lägenheten åkte jag och min pojkvän till Downtown. Det var en minst sagt svettig upplevelse. Zamalek är en lugn grön oas i jämförelse. I Downtown kryllade det av affärer, bilar och människor. Först åkte vi till AUC för att kolla vad som fanns i deras bokhandel. Den var såklart stängd men en hjälpsam man kunde ändå beställa en bok åt mig. Mycket bra. När vi sedan i 40 graders värme letat efter en annan bokaffär alldeles för länge tog våra krafter slut. Lösningen på det problemet blev en trevlig fransk restaurang vid man Le Bistro (otippat va?). Mycket god mat och jag blir förtfarande lika förvånad när notan kommer in, det är så billigt att äta ute här!
Lummiga Zamalek
Efter mat och dryck fick vi ny energi och hittade tillslut en bokhandel. De hade såklart ingen av böckerna jag letade efter men mycket annat bra. Det är alltid bra att veta var man hittar en bra bokhandel sen när ens medhavda skönlitteratur är läst.
Taxi här i Egypten är väldigt billigt. Vi åkte från Zamalek till Downtown för 8 egyptiska pund (typ 10 svenska kronor). Men en del taxichaufförer är för jäkla fräcka. När vi idag skulle ta en taxi från Downtown till Zamalek, d v s precis samma sträcka, så ville han ha 20 egyptiska pund. Det kunde han glömma. Ser vi så clueless ut eller?
Nu har vi handlat middag och ska snart börja laga vår första middag i lägenheten. Trots att det är billigt så får vi inte sluta laga mat och bara äta ute. Vardag, jag vill ha vardag.
Vid elva-tiden kom vår land lord, ett mycket trevlig kvinna i fyrtioårsåldern. Hon var halvfransk/halvegyptier och var nyss hemkommen från Frankrike. Hon hann klaga en hel del på Egypten under de minuter vi spenderade med henne. Hon åker till Frankrike en gång om året och berättade att hon tycker det är så jobbigt att komma tillbaka varje gång. Trafiken är så jobbig, det är smutsigt o s v. Man började undra varför hon bor här överhuvudtaget. Hon tipsade oss även om ett bageri och underströk att vi måste vara ytterst försiktiga i trafiken här i Kairo. Eftersom det förekommer att bilar kör åt fel hål på enkelriktade gator, måste man vara väldigt uppmärksam. Ett annat av hennes tips var att inte prata mer än nödvändigt med mannen utanför vår dörr, han var tydligen en riktigt skvallerkärring. Bra att veta, men undra vad han ska säga om oss? Okey, vi är västerlänningar men konstigare än så är vi väl inte? Utåt sett är vi ju till och med gifta.
Vår hyresvärd bad oss också att berätta vad vi ville ha till lägenheten och fixade det på en gång (vi fick en extra kudde, tallrikar och extra lakan). Språkbarriären märks vid varje interaktion med människor här, så det var väldigt skönt att ha en hyresvärd som kan engelska så man kan kommunicera ordentligt utan missförstånd. Man märker vilken extrem skillnad det är mellan överklass och underklass vad gäller engelska. Här finns så många som i princip inte förstår ett ord om man försöker kommunicera på engelska. Då går det oftast lättare med teckenspråk. Även franska verkar ganska gångbart här. Så nu grämer jag mig över att så lite av skolfranskan fastnade. Snart måste jag börja lära mig lite basic arabiska, för som det är just nu funkar inte i längden. Ofta står jag brevid som ett fån medan min pojkvän försöker göra sig förstådd och förstå med hjälp av engelska/arabiska/teckenspråk. Mitt ordförråd måste helt enkelt utökas från tack, lite och om gud vill.
Medan en städerska och vår hyresvärd städade lägenheten åkte jag och min pojkvän till Downtown. Det var en minst sagt svettig upplevelse. Zamalek är en lugn grön oas i jämförelse. I Downtown kryllade det av affärer, bilar och människor. Först åkte vi till AUC för att kolla vad som fanns i deras bokhandel. Den var såklart stängd men en hjälpsam man kunde ändå beställa en bok åt mig. Mycket bra. När vi sedan i 40 graders värme letat efter en annan bokaffär alldeles för länge tog våra krafter slut. Lösningen på det problemet blev en trevlig fransk restaurang vid man Le Bistro (otippat va?). Mycket god mat och jag blir förtfarande lika förvånad när notan kommer in, det är så billigt att äta ute här!
Lummiga Zamalek
Efter mat och dryck fick vi ny energi och hittade tillslut en bokhandel. De hade såklart ingen av böckerna jag letade efter men mycket annat bra. Det är alltid bra att veta var man hittar en bra bokhandel sen när ens medhavda skönlitteratur är läst.
Taxi här i Egypten är väldigt billigt. Vi åkte från Zamalek till Downtown för 8 egyptiska pund (typ 10 svenska kronor). Men en del taxichaufförer är för jäkla fräcka. När vi idag skulle ta en taxi från Downtown till Zamalek, d v s precis samma sträcka, så ville han ha 20 egyptiska pund. Det kunde han glömma. Ser vi så clueless ut eller?
Nu har vi handlat middag och ska snart börja laga vår första middag i lägenheten. Trots att det är billigt så får vi inte sluta laga mat och bara äta ute. Vardag, jag vill ha vardag.
Kairo 2.0
Som jag ser det så börjar ett nytt kapitel på denna resa i och med lägenheten. Äntligen kan man försöka göra sig hemmastadd och få en fast punkt. Äntligen kan man börja packa upp. Äntligen blir man mindre beroende av andra människor.
Men nu ska jag berätta lite om dagen. I förmiddags åkte min pojkvän downtown till AUC igen för att försöka ordna upp allt med hans studieplats. Den biten verkar ha ordnat upp sig, men vi vet fortfarande inte var hans pengar är. Medan han var på universitetet så hade jag min första chatt (fungerar ungefär som ett seminarium). Sedan var det dags för lunch och klockan tre mötte vi vår real estate agent Mohib. Därefter blev vi visade en rad olika lägenheter. De var antingen för ofräscha eller för dyra. När vi började känna att det var dags att ge upp och hitta en annan agent så visade han oss den här lägenheten. Och den var ju mer eller mindre exakt det vi ville ha. Ett fungerande och rent kök, mycket fräscht badrum, ett ordentligt sovrum, ett litet gästrum, högt i tak och en balkong!
Balkongdörrarna
Matplatsen
Badrummet
Jag ska fota mer i morgon i dagsljuset så ni får se mer av lägenheten.
Nu sitter vi här i soffan efter en middag på pastarestaurang (50 egyptiska pund landade notan på, helt sjukt billigt) och tittar på internationella Aljazeera. Vi pustade båda ut när vi upptäckta att vi åtminstone har en engelsk tv-kannal och att det går att snylta på någons trådlösa internet. På agendan imorgon står att skriva kontrakt på lägenheten och bokjakt (jag ska undersöka om jag kan få tag på några av de engelska titlarna på min litteraturlista).
Förresten så regnar det här i Kairo. Bli nu inte oroliga för klimatförändringar, det handlar om luftkonditioneringsmotorer som sitter monterade på husen som droppar vatten. Jag ar förtfarande inte vant mig vid detta och blir lika förvånad varje gång. När ska man lära sig?
Men nu ska jag berätta lite om dagen. I förmiddags åkte min pojkvän downtown till AUC igen för att försöka ordna upp allt med hans studieplats. Den biten verkar ha ordnat upp sig, men vi vet fortfarande inte var hans pengar är. Medan han var på universitetet så hade jag min första chatt (fungerar ungefär som ett seminarium). Sedan var det dags för lunch och klockan tre mötte vi vår real estate agent Mohib. Därefter blev vi visade en rad olika lägenheter. De var antingen för ofräscha eller för dyra. När vi började känna att det var dags att ge upp och hitta en annan agent så visade han oss den här lägenheten. Och den var ju mer eller mindre exakt det vi ville ha. Ett fungerande och rent kök, mycket fräscht badrum, ett ordentligt sovrum, ett litet gästrum, högt i tak och en balkong!
Balkongdörrarna
Matplatsen
Badrummet
Jag ska fota mer i morgon i dagsljuset så ni får se mer av lägenheten.
Nu sitter vi här i soffan efter en middag på pastarestaurang (50 egyptiska pund landade notan på, helt sjukt billigt) och tittar på internationella Aljazeera. Vi pustade båda ut när vi upptäckta att vi åtminstone har en engelsk tv-kannal och att det går att snylta på någons trådlösa internet. På agendan imorgon står att skriva kontrakt på lägenheten och bokjakt (jag ska undersöka om jag kan få tag på några av de engelska titlarna på min litteraturlista).
Förresten så regnar det här i Kairo. Bli nu inte oroliga för klimatförändringar, det handlar om luftkonditioneringsmotorer som sitter monterade på husen som droppar vatten. Jag ar förtfarande inte vant mig vid detta och blir lika förvånad varje gång. När ska man lära sig?
Lägenhet!
Nu sitter jag i hotellets lobby och väntar på att checka ut och åka till vår lägenhet! Mitt humor gick från noll till hundra i och med den här lägenheten. Efter mycket om och men och många risiga lägenheter hittade vi tillslut en som funkar. Liten men fräsch och med balkong. Jag återkommer med bilder så fort som möjligt. Nu måste jag iväg!
Mitt tillfälliga hem
Vårt hotell, Horus House Hotel, ligger på fjärde våningen i detta hus. Det kanske inte ser mycket ut för världen men det är faktiskt riktigt rent och fräsht. Frukosten är dock som sagt inte att rekommendera.
Inshallah
En kvinna som visade oss en lägenhet idag frågade om jag och min pojkvän var syskon. Sedan deklarerade hon att hon inte tänkte hyra ut till oss om vi inte var gifta. Men det var vi ju förstås (tur att jag köpte en ring redan igår). Efter flera minuters trevande konversation på arabiska/engelska/franska blev hon riktigt varm i kläderna och bad till gud att jag skulle bli gravid här i Kairo. Men det är ju bara att spela med så det replikerades naturligt vis med ett "Inshallah".
Kairo 1.3
Idag har vi hunnit med en hel del. Dagen började som sagt med att min pojkvän åkte till universitetet för att registrera sig (vilket inte riktigt gick som vi hoppats, men det har jag ju redan berättat om). Sedan kom K och hämtade oss i sin bil för en lunch hemma hos henne. Äntligen en bil med både ac och bilbälten. Garaget i hennes hus i Dokki visade sig innehålla diverse flådiga bilar. Alla var nya och nytvättade men i princip alla hade en buckla eller repa (så även K:s bil). Jag antar att det är oundvikligt i Kairotrafiken.
När vi kom upp till K:s lägenhet, som var mycket stor och full av konst från Nordafrika och Mellanöstern, hade hennes hembiträde redan dukat fram en underbar lunch bestående av fisk och krabba. Till efterrätt fick vi en mango som man inte ens kan drömma om i Sverige. K är en klippa som kontakt här i Kairo och oerhört generös. När jag berättade om min hosta ringde hon sin dotter som är läkare och fixade hostmedicin till mig. Hon hade dessutom köpt en bok till oss med praktisk information om Kairo. Omtänksam är bara förnamnet.
Efter lunch, efterrätt, te och kakor skjutsade K oss tillbaka till hotellet. Nu började vår jakt på lägenhet. Efter att vi tittat på fyra lägenheter, varav tre säkert var 130 kvm2, gav vi upp för dagen. Här verkar man värdera yta högre än att det ska vara rent och fräscht. Imorgon eftermiddag fortsätter jakten.
Lägenhet sökes.
Lägenhetsjakten har börjat. I bakgrunden i vitt kan jag presentera Mohib, vår real estate agent.
När vi kom upp till K:s lägenhet, som var mycket stor och full av konst från Nordafrika och Mellanöstern, hade hennes hembiträde redan dukat fram en underbar lunch bestående av fisk och krabba. Till efterrätt fick vi en mango som man inte ens kan drömma om i Sverige. K är en klippa som kontakt här i Kairo och oerhört generös. När jag berättade om min hosta ringde hon sin dotter som är läkare och fixade hostmedicin till mig. Hon hade dessutom köpt en bok till oss med praktisk information om Kairo. Omtänksam är bara förnamnet.
Efter lunch, efterrätt, te och kakor skjutsade K oss tillbaka till hotellet. Nu började vår jakt på lägenhet. Efter att vi tittat på fyra lägenheter, varav tre säkert var 130 kvm2, gav vi upp för dagen. Här verkar man värdera yta högre än att det ska vara rent och fräscht. Imorgon eftermiddag fortsätter jakten.
Lägenhet sökes.
Lägenhetsjakten har börjat. I bakgrunden i vitt kan jag presentera Mohib, vår real estate agent.
Kairo 1.2
Om man hade kunnat gå klädd precis som man vill här i Kairo (och om jag haft pengar) så skulle jag vilja gå klädd så här:
Den här Acne-klänningen is to die for. Den är helt underbar och jag är kär.
Den här Acne-klänningen is to die for. Den är helt underbar och jag är kär.
Kairo 1.1
Jag känner mig nästan helt tillfreds med tillvaron. Hostmedicinen är god. Hotellrummet är svalt. Bra frukost i magen. Fungerande mobil. Bredband. Om ett par timmar ska vi åka till K i Dokki och äta fisklunch. Livet är snällt och jag har nästan semester.
Men. Det finns ju alltid ett men. Molnet på himlen idag är att AUC (American University of Cairo), där min pojkvän ska plugga, säger att de inte alls fått hans terminsavgift á 60 tusen. För att behålla sin plats måste han senast imorgon visa ett kvitto på överföringen. Att det alltid ska vara lite trassel i början. Bara vi kan få tag i min pojkväns mamma, så går det nog att faxa ett kvitto, men värmen gör en minst sagt mindre tålmodig med problem och tjafs. Men det kunde varit värre. De kunde ha sagt att hans plats gått till någon annan för längesedan.
Jag tänkte ha som ambition att i så stor utsträckning som möjligt ger er en ny bild i varje inlägg. Efter som jag inte varit utanför rummet idag så får ni hålla tillgodo med en bild från igår kväll.
Skylt utanför vårt hotell. Jag skrattade och trodde att man inte fick spela trumpet, men min världsvana pojkvän förklarade att skylten betyder att man inte får använda biltutan.
Men. Det finns ju alltid ett men. Molnet på himlen idag är att AUC (American University of Cairo), där min pojkvän ska plugga, säger att de inte alls fått hans terminsavgift á 60 tusen. För att behålla sin plats måste han senast imorgon visa ett kvitto på överföringen. Att det alltid ska vara lite trassel i början. Bara vi kan få tag i min pojkväns mamma, så går det nog att faxa ett kvitto, men värmen gör en minst sagt mindre tålmodig med problem och tjafs. Men det kunde varit värre. De kunde ha sagt att hans plats gått till någon annan för längesedan.
Jag tänkte ha som ambition att i så stor utsträckning som möjligt ger er en ny bild i varje inlägg. Efter som jag inte varit utanför rummet idag så får ni hålla tillgodo med en bild från igår kväll.
Skylt utanför vårt hotell. Jag skrattade och trodde att man inte fick spela trumpet, men min världsvana pojkvän förklarade att skylten betyder att man inte får använda biltutan.
Kairo 1.0
Jag kan inte förstå det själv, men nu är vi i Kairo. Kairo! Konstigt va?
Jag tänkte börja med en tillbaka blick för att berätta om vårt första dygn här i nordafrika.
Vid halv tre-tiden i morse landade vi på Kairos flygplats, helt utpumpade. Att försöka sova på planet var uteslutet för min del. Dels på grund av min envisa hosta och dels på grund av alla sociala egyptier som stod i gångarna och konverserade. Så vi var rejält trötta när flygresorna var avklarade, och sa till varandra "gud, va skönt att vi ordnade så att personal från hotellet kommer och hämtar oss här på flygplatsen". Men någon sådan person såg vi inte röken av. Vi försökte att ringa hotellet utan framgång. Sen bestämde vi hos för att tacka ja till någon av alla erbjudanden om taxi som vi fått. Snabbt blev vi (läs min pojkvän) charmade av en man som även kunde lite tyska. Så vi bestämde ett pris till vårt hotell och han tog våra väskor. So far so good. Men när han istället för att gå rakt fram där alla andra taxibilar stod, drog iväg oss genom halva flygplatsen började vi undra lite. Dessutom vet jag hur jag fungerar, när jag är trött skulle jag kunna gå med på nästan vad som helst. Jag skulle kunna ge honom varenda krona jag hade för att få ligga i en säng. Och vad har vi att komma med mot två stora egyptiska män?
Men problemet visade sig inte bli taxiresan. Problemet var hotellet. Väl framme vid vårt hotell fick vi det underbara beskedet att det inte alls fanns något bokat rum åt oss och att hotellet var fullt. Nu var vi så trötta att vi bara kollade på varandra och undrade om det var någon slags dåligt skämt. Vi hade ju fått bokningen bekräftad och allt. Efter lite "jo, vi har bokat" och "nej, vi har ingen bokning", visade det sig att de kunde få ett rum klart om vi kunde vänta några minuter tills städningen var klar. Och de kunde de inte kommit på på en gång? Men en säng är en säng, och det var allt vi ville ha.
Medan vi väntade på vårt rum tog jag tillfället i akt att logga in på mejlen och visa killen i receptionen mejlet som bekräftade vår bokning. Han började då säga att det var från ett annat hotell, men när jag frågade om han som undertecknat de mejlet jobbade på hotellet fick han till slut erkänna att det verkade vara rätt hotell. Fortfarande ingen direkt ursäkt dock.
När vi väl fått vårt efterlängtade rum och sömn var min högsta önskan så ville min kropp något annat. Den ville hosta mig vaken så att säga. När vi efter några timmars sömn (i min pojkväns fall) och hostande (stackars mig) skulle ner för att äta frukost var jag helt grå-grön i ansiktet och darrig. Sömn är helt klart underskattat och något jag tar för givet.
Besvikelse nr. 2 var frukosten. Äckligt bröd, äcklig yoghurt, äcklig skinka (eller vad tusan det nu var...) och sunkiga grönsaker. Kokt ägg och te var det som dög i mina skeptiska ögon. Men det som tog priset var ändå att de serverade korvbröd! Korvbröd! Dock lyste själva korven med sin frånvaro. Egyten är kanske ingen stor frukost-nation eller hur man nu ska uttrycka det.
Efter vår något torftiga frukost bar det raka vägen tillbaka till sängen för mer "sömn". När vi väl vaknat till liv igen var vi extremt nyfikna på staden vi varit i i flera timmar men inte sett. En kort promenad och lunch stod på agendan, men såklart gick vi åt fel håll så det blev en långprommenad först. Väl framme på fiket kom besvikelse nr. 3. Min tonfisksallad visade sig snarare vara en stor tallrik med riven ost och lite majs (och knappt synbara spår av tonfisk). Ni som känner mig sen gammalt vet att jag inte gillar varken ost (om det inte är halloumi, feta eller färskost) eller majs. Jag hade helt enkelt beställt en mardröm på tallrik. Men problemet löstes fort när det visade sig att min pojkvän inte orkade hela sin pizza. Slutet gott allting gott.
Efter lunchen gick vi av en slump förbi Sveriges ambassad. Det kändes faktiskt riktigt skönt att se den stora svenska flaggan sakta vaja i den tropiska värmen. Man blir fruktansvärt nationalistisk när man är utomlands. I alla fall jag. Förrutom att gå omkring i Kairo och känna mig nationalistisk, så har jag också kännt mig sjuk. 40-gradig värme och feber är ingen lyckad kombination, problem med luftvägarna och fuktighet som i en regnskog är det inte heller.
Efter mer prommenerande här i Zamalek (en stadsdel som förövrigt klyllar av ambassader) letade vi upp en mataffär, för den frukost vi fick idag är minsann inget jag nöjer mig med. Det var skönt att se att allt verkar finnas så det går att laga sådan mat man är van vid när vi väl hittat en lägenhet.
Vårt hotellrum. Inte det vackraste men faktiskt riktigt rent. Jag gillar rent. Som kuriosa kan jag berätta att luftkonditioneringen (som ni ser under fönstret) låter skrämmande likt regn på plåttak.
Hittils är jag mest nöjd med två saker. Dels restaurangen vi åt middag på (god mat, schyssta lokaler och otroligt prisvärt), dels att jag nu ligger i sängen med datorn i knät och utnyttjar hotellets trådlösa bredband! Jag kan inte beskriva hur skönt det känns att kunna kommunicera med vänner och familj. Eller vänta, det finns en tredje sak som jag är väldigt nöjd med (fast det har jag ju redan sagt) och det är möjligheten att helt ostört använda internet.
Gatan hotellet ligger på, Ismail Mohammad Street i Zamalek.
Vår första glimt av Nilen. Det var förövrigt här någonstans som en Kairopippi förärade min pojkväns skjorta med lite bajs.
En sak har jag shoppat idag, en jättesöt ring som under de närmaste fyra månaderna ska fungera som låtsas-vigselring.
Nu ska jag snart gå och lägga mig. Håll tummarna för att hostan inte håller mig vaken i natt igen. Imorgon ska min pojkvän åka och registrera sig på universitetet och sen blir det antagligen lunch och lägenhetsletande med en jättetrevlig kvinna som bott här i Kairo i 43 år. Men om jag känner mig själv rätt hinner jag skriva ett till inlägg innan dess.
Puss på er!
Jag tänkte börja med en tillbaka blick för att berätta om vårt första dygn här i nordafrika.
Vid halv tre-tiden i morse landade vi på Kairos flygplats, helt utpumpade. Att försöka sova på planet var uteslutet för min del. Dels på grund av min envisa hosta och dels på grund av alla sociala egyptier som stod i gångarna och konverserade. Så vi var rejält trötta när flygresorna var avklarade, och sa till varandra "gud, va skönt att vi ordnade så att personal från hotellet kommer och hämtar oss här på flygplatsen". Men någon sådan person såg vi inte röken av. Vi försökte att ringa hotellet utan framgång. Sen bestämde vi hos för att tacka ja till någon av alla erbjudanden om taxi som vi fått. Snabbt blev vi (läs min pojkvän) charmade av en man som även kunde lite tyska. Så vi bestämde ett pris till vårt hotell och han tog våra väskor. So far so good. Men när han istället för att gå rakt fram där alla andra taxibilar stod, drog iväg oss genom halva flygplatsen började vi undra lite. Dessutom vet jag hur jag fungerar, när jag är trött skulle jag kunna gå med på nästan vad som helst. Jag skulle kunna ge honom varenda krona jag hade för att få ligga i en säng. Och vad har vi att komma med mot två stora egyptiska män?
Men problemet visade sig inte bli taxiresan. Problemet var hotellet. Väl framme vid vårt hotell fick vi det underbara beskedet att det inte alls fanns något bokat rum åt oss och att hotellet var fullt. Nu var vi så trötta att vi bara kollade på varandra och undrade om det var någon slags dåligt skämt. Vi hade ju fått bokningen bekräftad och allt. Efter lite "jo, vi har bokat" och "nej, vi har ingen bokning", visade det sig att de kunde få ett rum klart om vi kunde vänta några minuter tills städningen var klar. Och de kunde de inte kommit på på en gång? Men en säng är en säng, och det var allt vi ville ha.
Medan vi väntade på vårt rum tog jag tillfället i akt att logga in på mejlen och visa killen i receptionen mejlet som bekräftade vår bokning. Han började då säga att det var från ett annat hotell, men när jag frågade om han som undertecknat de mejlet jobbade på hotellet fick han till slut erkänna att det verkade vara rätt hotell. Fortfarande ingen direkt ursäkt dock.
När vi väl fått vårt efterlängtade rum och sömn var min högsta önskan så ville min kropp något annat. Den ville hosta mig vaken så att säga. När vi efter några timmars sömn (i min pojkväns fall) och hostande (stackars mig) skulle ner för att äta frukost var jag helt grå-grön i ansiktet och darrig. Sömn är helt klart underskattat och något jag tar för givet.
Besvikelse nr. 2 var frukosten. Äckligt bröd, äcklig yoghurt, äcklig skinka (eller vad tusan det nu var...) och sunkiga grönsaker. Kokt ägg och te var det som dög i mina skeptiska ögon. Men det som tog priset var ändå att de serverade korvbröd! Korvbröd! Dock lyste själva korven med sin frånvaro. Egyten är kanske ingen stor frukost-nation eller hur man nu ska uttrycka det.
Efter vår något torftiga frukost bar det raka vägen tillbaka till sängen för mer "sömn". När vi väl vaknat till liv igen var vi extremt nyfikna på staden vi varit i i flera timmar men inte sett. En kort promenad och lunch stod på agendan, men såklart gick vi åt fel håll så det blev en långprommenad först. Väl framme på fiket kom besvikelse nr. 3. Min tonfisksallad visade sig snarare vara en stor tallrik med riven ost och lite majs (och knappt synbara spår av tonfisk). Ni som känner mig sen gammalt vet att jag inte gillar varken ost (om det inte är halloumi, feta eller färskost) eller majs. Jag hade helt enkelt beställt en mardröm på tallrik. Men problemet löstes fort när det visade sig att min pojkvän inte orkade hela sin pizza. Slutet gott allting gott.
Efter lunchen gick vi av en slump förbi Sveriges ambassad. Det kändes faktiskt riktigt skönt att se den stora svenska flaggan sakta vaja i den tropiska värmen. Man blir fruktansvärt nationalistisk när man är utomlands. I alla fall jag. Förrutom att gå omkring i Kairo och känna mig nationalistisk, så har jag också kännt mig sjuk. 40-gradig värme och feber är ingen lyckad kombination, problem med luftvägarna och fuktighet som i en regnskog är det inte heller.
Efter mer prommenerande här i Zamalek (en stadsdel som förövrigt klyllar av ambassader) letade vi upp en mataffär, för den frukost vi fick idag är minsann inget jag nöjer mig med. Det var skönt att se att allt verkar finnas så det går att laga sådan mat man är van vid när vi väl hittat en lägenhet.
Vårt hotellrum. Inte det vackraste men faktiskt riktigt rent. Jag gillar rent. Som kuriosa kan jag berätta att luftkonditioneringen (som ni ser under fönstret) låter skrämmande likt regn på plåttak.
Hittils är jag mest nöjd med två saker. Dels restaurangen vi åt middag på (god mat, schyssta lokaler och otroligt prisvärt), dels att jag nu ligger i sängen med datorn i knät och utnyttjar hotellets trådlösa bredband! Jag kan inte beskriva hur skönt det känns att kunna kommunicera med vänner och familj. Eller vänta, det finns en tredje sak som jag är väldigt nöjd med (fast det har jag ju redan sagt) och det är möjligheten att helt ostört använda internet.
Gatan hotellet ligger på, Ismail Mohammad Street i Zamalek.
Vår första glimt av Nilen. Det var förövrigt här någonstans som en Kairopippi förärade min pojkväns skjorta med lite bajs.
En sak har jag shoppat idag, en jättesöt ring som under de närmaste fyra månaderna ska fungera som låtsas-vigselring.
Nu ska jag snart gå och lägga mig. Håll tummarna för att hostan inte håller mig vaken i natt igen. Imorgon ska min pojkvän åka och registrera sig på universitetet och sen blir det antagligen lunch och lägenhetsletande med en jättetrevlig kvinna som bott här i Kairo i 43 år. Men om jag känner mig själv rätt hinner jag skriva ett till inlägg innan dess.
Puss på er!
"En kvinnlig Ziggy Stardust"
"En kvinnlig Ziggy Stardust", ja, det var rubriken till DN:s artikel om Robyn i fredagens tidning. Fast vänta, jag trodde det var 2008..! Eller? Om de hade refererat till den manlig artist, hade de då skrivit "En manlig Ziggy Stardust"? Jag undrar det. Nej, här handlar det om att poängtera att hon inte är man. Hon är SOM Ziggy Stardust, FAST hon är kvinna. Det blir extra löjligt med tanke på att Ziggy Stardust var/är en mycket androgyn figur. Varför kan man inte rätt och slätt låta Robyn liknas vid Ziggy Stardust? Varför måste man alltid lägga till ett "men" eller "fast" när det kommer till kvinnor? Hur många hundra år ska vi behöva stå ut med att mannen är norm? När får Robyn vara Robyn? Och är det nödvändigt år 2008 att sätta en könsetikett (och då endast på kvinnor)? Känns det modernt?
Kloner
Igår delades Cafés modepris ut. En tydlig trend bland galans besökare var utan tvekan den korta svarta skinnjackan i kombination med en skir flickig klänning. Jag börjar nästan misstänka att de ringde varandra innan och bestämde sig för en gemensam kollektiv outfit.
Nej, du ser inte i syne. Det fanns fler exempel än dessa, men jag tror att ni fattar min poäng utan dem.
Nej, du ser inte i syne. Det fanns fler exempel än dessa, men jag tror att ni fattar min poäng utan dem.
När katten är borta...
Ikväll är min pojkvän och träffar sina kompisar, det var en "kill-grej" tydligen. Men jag hänger inte läpp, jag passar på att ha tjejkväll här hemma med mig själv. Idag innebär den Dirty Dancing och en stor påse godis. Inte illa va?
När jag var så där 11-12 år såg jag den här filmen säkert en gång i veckan. Jag kunde i princip alla replikerna och njöt lika mycket varje gång av "den omöjliga kärleken". Det skulle inte förvåna mig om 90 % av min uppfattning om hur kärlek och förhållanden ska se ut kommer från Dirty Dancing. Med något mer vuxna ögon känns detta skrämmande.
När jag var så där 11-12 år såg jag den här filmen säkert en gång i veckan. Jag kunde i princip alla replikerna och njöt lika mycket varje gång av "den omöjliga kärleken". Det skulle inte förvåna mig om 90 % av min uppfattning om hur kärlek och förhållanden ska se ut kommer från Dirty Dancing. Med något mer vuxna ögon känns detta skrämmande.
Dommedagen infaller på söndag
Som ni vet är jag sjuk. Och då tycker jag man får gnälla och tjata. Så nu tänkte jag tjata lite om Kairo och vår resa dit. Det jag framförallt vill tjata om är att det är så himla få dagar kvar till vi åker! Jag kan inte fatta att det redan är torsdag. Det känns nästan som att räkna ner till dommedagen. Vad som kommer hända efter denna dag reflekterar jag sällan över, men mina tankar cirkulerar ständigt kring hur jag ska klara av allting fram till dess.
Och det känns liksom som ingen reagerar. Jag vill bara ruska om mina närmaste och säga "Hallå! Söndag! Kairo!". Men egentligen är det väl jag själv som behöver det uppvaknandet. Eftersom jag inte ens har hunnit skapa mig en mental bild av hur staden ser ut så tänkte jag bjuda på lite riktiga bilder istället.
I den här staden kommer jag befinna mig från och med måndag morgon. Det blir jag och 14,9 miljoner andra. Nej, det kan inte stämma. Inte jag. Inte där.
Jag får hjärtklappning. Börjar sakta inse att jag ska iväg på en otroligt spännande resa. Jag känner mig rädd och samtidigt lycklig över att få uppleva allt detta med min älskade pojkvän. Oavsett om resan i efterhand kommer summeras som "lyckad" eller "misslyckad" så är det en upplevelse som jag alltid kommer värdesätta, eftersom vi gjorde det ihop. Om du inte vet det O, så älskar jag dig av hela mitt hjärta!
Och det känns liksom som ingen reagerar. Jag vill bara ruska om mina närmaste och säga "Hallå! Söndag! Kairo!". Men egentligen är det väl jag själv som behöver det uppvaknandet. Eftersom jag inte ens har hunnit skapa mig en mental bild av hur staden ser ut så tänkte jag bjuda på lite riktiga bilder istället.
I den här staden kommer jag befinna mig från och med måndag morgon. Det blir jag och 14,9 miljoner andra. Nej, det kan inte stämma. Inte jag. Inte där.
Jag får hjärtklappning. Börjar sakta inse att jag ska iväg på en otroligt spännande resa. Jag känner mig rädd och samtidigt lycklig över att få uppleva allt detta med min älskade pojkvän. Oavsett om resan i efterhand kommer summeras som "lyckad" eller "misslyckad" så är det en upplevelse som jag alltid kommer värdesätta, eftersom vi gjorde det ihop. Om du inte vet det O, så älskar jag dig av hela mitt hjärta!
Män är från Mars och kvinnor är från Venus?
Och vad ska man blogga om när man ligger hemma sjuk? Enda gången som spänningen höjdes idag var när målarna utanför min dörr pratade om Amy Winehouse, kärlek och var man hittar de bästa vita gymnastikskorna. Svaret på skodiskussionen var tydligen Stadium, om någon undrar. Vem sa att killar är från Mars och tjejer från Venus? Jag och min syster skulle kunna avverka nästintill samma ämnen under loppet av fem minuter. Likheterna mellan män och kvinnor verkar vara fler än skillnaderna i alla fall.
Fast nu hör jag hur de bytt till det uppenbart outtömliga ämnet backhands...
Så här ska det tydligen se ut. Dagens tips på konversationsämne sponsras av allteanna.blogg.se.
Fast nu hör jag hur de bytt till det uppenbart outtömliga ämnet backhands...
Så här ska det tydligen se ut. Dagens tips på konversationsämne sponsras av allteanna.blogg.se.
Chanel, Doir, Lagerfeldt... I need names darling
Pratar man om Absolutely Fabulous så måste man såklart har med den här videon (tack Kajsa för påminnelsen). Jag får tårar i ögonen av alla klassiska citat och scener. Underbart. Man måste kanske vara ett inbitet fan för att uppskatta den fullt ut, men jag hoppas ni som inte är det gillar den ändå. Annars är man nästan konstig i min mening.
I´m chanting as we speak.
Skandal
Skandal! Jag är fortfarande sjuk. Om jag var arg igår så är det ingenting mot vad jag är idag. Det här blir dessutom min första sjukdag på ett år och jag gillar inte att bryta den fina sviten. Helt enkelt skandal! Är det inte meningen att man ska börja känna sig bättre vid det här laget? Jag har ju liksom varit sjuk sedan måndag eftermiddag. Skandal! RIng Expressen och tipsa om "Annas sjukchock!".
Hurra, hurra!
Besöksrekord på bloggen idag!
Betyder detta att det lönar sig att vara sur, bitter och tycka synd om sig själv i inlägg efter inlägg? Det verkar vara ett vinnande koncept. Så nu vet ni vad ni har att vänta i framtiden. Fast å andra sidan så blev jag så glad över besöksrekordet att jag inte vet vad jag ska gnälla över härnäst. Lite av ett moment 22...
Betyder detta att det lönar sig att vara sur, bitter och tycka synd om sig själv i inlägg efter inlägg? Det verkar vara ett vinnande koncept. Så nu vet ni vad ni har att vänta i framtiden. Fast å andra sidan så blev jag så glad över besöksrekordet att jag inte vet vad jag ska gnälla över härnäst. Lite av ett moment 22...
Totally fab darling!
Tänkte ger er lite bilder på mina främsta stilförebilder.
En cigg och en Bolly är nödvändiga attribut för att uppnå den rätta stilen. Och svindyra kläder såklart. La Croix är en given favorit för damerna.
Om man ska vara lite allvarlig så är det inspirerande med serien och deras kläder hur de (framförallt Edina) kan ha på sig precis vad som helst. Inga gränser. Inga no-no´s. Inga pekpinnar. Dessutom verkar de dela min filosofi att man aldrig kan vara för uppklädd. Dress for success liksom. Gå inte ut i något halvdant, gå inte ut i något du inte känner dig fin i då blir man bara obekväm.
Och jag måste erkänna att jag älskar Patsy´s gula jacka på bilden ovan. Så stilren, så fint skräddad.
En cigg och en Bolly är nödvändiga attribut för att uppnå den rätta stilen. Och svindyra kläder såklart. La Croix är en given favorit för damerna.
Om man ska vara lite allvarlig så är det inspirerande med serien och deras kläder hur de (framförallt Edina) kan ha på sig precis vad som helst. Inga gränser. Inga no-no´s. Inga pekpinnar. Dessutom verkar de dela min filosofi att man aldrig kan vara för uppklädd. Dress for success liksom. Gå inte ut i något halvdant, gå inte ut i något du inte känner dig fin i då blir man bara obekväm.
Och jag måste erkänna att jag älskar Patsy´s gula jacka på bilden ovan. Så stilren, så fint skräddad.
It´s back...
För några månader sedan hade jag ett litet vredesutbrott på bloggen angående hantverkare. It´s back. Min spis har gått sönder igen. På samma sätt. Orkar inte med några detaljer, men jag kan intyga att det inte känns speciellt kul eftersom lägenheten ska hyras ut från och med söndag. Herr Stress har kanske fått ihop det, för nu känns det som en hel familj Stress.
Det ska blir intressant att se hur många veckor det tar att få tag på Mr Handyman (NOT) den här gången. Jag tänker INTE hyra ut en lägenhet utan fungerande spis. Det är inte ok. Och jag är inte glad, om nu någon fortfarande hyser tvivel.
Det ska blir intressant att se hur många veckor det tar att få tag på Mr Handyman (NOT) den här gången. Jag tänker INTE hyra ut en lägenhet utan fungerande spis. Det är inte ok. Och jag är inte glad, om nu någon fortfarande hyser tvivel.
Bitter
Jag vill bara göra alla uppmärksammade på att jag länkade i föregående inlägg! Trots att det låter så fruktansvärt klyschigt så lär man sig något nytt varje dag. Tiden får utvisa om det var once in a lifetime eller om jag kommer använda det hela tiden, som barn som använder nya ord oavbrutet.
För att återgå till ett tidigare ämne (för visst vill ni inte ha en massa nya och aktuella ämnen hela tiden..?), så ska jag på någon annans hejdå-middag med familjen ikväll. Någon ska tydligen flytta till Kairo på söndag. Jag har sett fram mot detta som en kväll då jag och min familj skulle umgås och äta och dricka gott. Men nu är jag rädd för att jag inte ens kommer orka sitta på en stol. Ja, jag tycker synd om mig själv. Ja, jag är bitter.
För att återgå till ett tidigare ämne (för visst vill ni inte ha en massa nya och aktuella ämnen hela tiden..?), så ska jag på någon annans hejdå-middag med familjen ikväll. Någon ska tydligen flytta till Kairo på söndag. Jag har sett fram mot detta som en kväll då jag och min familj skulle umgås och äta och dricka gott. Men nu är jag rädd för att jag inte ens kommer orka sitta på en stol. Ja, jag tycker synd om mig själv. Ja, jag är bitter.
Vad har hon som inte jag har?
Det här är alltså en av Sveriges mest lästa bloggerskor. "Varför då?" är ju den självklara frågan. Ja ni, det är inte helt lätt att svara på, det finns säkert flera anledningar. För det första så ligger hennes blogg på sajten stureplan.se som i sig drar mycket folk. För det andra lever hon ett liv som jag tror intresserar många, dagarna verkar bestå av choklad, viktiga möten och sist men inte minst fester med semi-kändisar i Stockholms uteliv. Men framförallt tror jag hennes populäritet beror på hennes tilltal. I princip läser jag inte bloggar, men Anna Hibbs blogg klickar jag in på ibland. Att erkänna detta är ett stort steg för mig vill jag lova. Man har ju en viss image att upprätthålla, ha ha ha. Men allvarligt, den här tjejen lever ett liv som är få förunnat, men skriver om det på ett sätt som inkluderar alla. Bloggen är härligt befriad från allt vad elitism och snobberi heter. Dessutom är hon inte rädd för att bli personlig, vilket känns som en nödvändighet i bloggosfären. Däri tror jag framgången ligger.
Vad tror ni?
Välkommen Herr Stress
Jag är alltså sjuk. Typiskt va? Min sista lediga dag innan flytten ligger jag här hemma med feber, halsont och huvudvärk. Om man riktigt får gnälla (och det får man väl i sin egen blogg..?) så har jag faktiskt ont i hela kroppen. Eller rättare sagt det gör ont i lederna.
Och jag blir så föööööör(e)bannad, som pappa skulle ha sagt. Jag avskyr verkligen att vara sjuk. Jag hatar hur det begränsar min frihet och hur jag blir mer beroende av andra. Helt plötsligt kan jag inte göra vad jag vill, för kroppen orkar inte.
Så nu ligger jag här och känner mig handikappad och stressad. Idag skulle jag ju fortsätta rensa ur lägenheten, köpa kurslitteratur, täcka försäkring, ringa Telia, adressändra m.m m.m. Det var liksom en viktig dag då mycket skulle uträttas. Men nej. Och det innebär att jag istället ska försöka göra allt på luncher och sena kvällar. Välkommen Herr Stress, du är numera inte en tillfällig gäst utan har blivit en permanent hyresgäst i mitt huvud. Hoppas du ska trivas. Snälla väsnas inte för mycket sena kvällar, för då ska jag försöka sova.
Och jag blir så föööööör(e)bannad, som pappa skulle ha sagt. Jag avskyr verkligen att vara sjuk. Jag hatar hur det begränsar min frihet och hur jag blir mer beroende av andra. Helt plötsligt kan jag inte göra vad jag vill, för kroppen orkar inte.
Så nu ligger jag här och känner mig handikappad och stressad. Idag skulle jag ju fortsätta rensa ur lägenheten, köpa kurslitteratur, täcka försäkring, ringa Telia, adressändra m.m m.m. Det var liksom en viktig dag då mycket skulle uträttas. Men nej. Och det innebär att jag istället ska försöka göra allt på luncher och sena kvällar. Välkommen Herr Stress, du är numera inte en tillfällig gäst utan har blivit en permanent hyresgäst i mitt huvud. Hoppas du ska trivas. Snälla väsnas inte för mycket sena kvällar, för då ska jag försöka sova.
...
sjuk
Persepolis
Regn och rusk, ja det är bara att passa på att njuta av vädret. Om en vecka sitter jag och min pojkvän på flyget till 36 gradig värme och i jämförelse med det så är ju den här gråmulna dagen rena paradiset. Sällan har gåshud och skallrande tänder känts så lockande.
Förövrigt har dagen varit så skön, första dagen på länge som jag tillåtit mig själv att vara ledig på riktigt. Inte fixa med flytten. Inte stressa. Och det var första dagen på länge som jag och min pojkvän hade en ledig dag ihop. Ensamma vill säga. Och vi har inte gjort många knop idag. P g a en sen gårdagskväll (en mycket trevlig gårdagskväll ska tilläggas) kom vi hemifrån vid fyra-tiden. Eftersom det var världens bästa chefs sista dag på jobbet började vi dagen (dagen och dagen, eftermiddagen möjligtvis) med att åka till jobbet för att uppmärksammma detta. Trots att det bara handlar om en vecka, känns det oerhört tungt att jobba utan henne. Du anar inte hur mycket jag kommer sakna dig!
Sen hyrde vi den animerade filmen Persepolis som handlar om en ung flickas liv i revolutionens Iran (förkortad version av handligen givetvis). Men oj va bra den var! Förrutom att filmen är så härligt tecknad så handlar den om en väldigt intressant och hemsk tid. Lägg dessutom till en stort mått humor. Den är helt klart värd alla fina recentioner. Se den.
Förövrigt har dagen varit så skön, första dagen på länge som jag tillåtit mig själv att vara ledig på riktigt. Inte fixa med flytten. Inte stressa. Och det var första dagen på länge som jag och min pojkvän hade en ledig dag ihop. Ensamma vill säga. Och vi har inte gjort många knop idag. P g a en sen gårdagskväll (en mycket trevlig gårdagskväll ska tilläggas) kom vi hemifrån vid fyra-tiden. Eftersom det var världens bästa chefs sista dag på jobbet började vi dagen (dagen och dagen, eftermiddagen möjligtvis) med att åka till jobbet för att uppmärksammma detta. Trots att det bara handlar om en vecka, känns det oerhört tungt att jobba utan henne. Du anar inte hur mycket jag kommer sakna dig!
Sen hyrde vi den animerade filmen Persepolis som handlar om en ung flickas liv i revolutionens Iran (förkortad version av handligen givetvis). Men oj va bra den var! Förrutom att filmen är så härligt tecknad så handlar den om en väldigt intressant och hemsk tid. Lägg dessutom till en stort mått humor. Den är helt klart värd alla fina recentioner. Se den.
Någon annans pepp
Det är rätt konstigt alltihopa, att vi ska flytta menar jag. Det känns inte riktigt verkligt. Vänner och bekanta har gjort liknande saker och jag har aldrig varit sen med att peppa. "Gud va kul", "åh va häftigt" o dyl har då alltid varit min kommentar. Och när jag pratar om Kairo nu säger jag exakt samma saker. Och det känns likadant. Vad jag verkar ha missat är att det faktiskt är JAG som åker den här gången. "Det ska bli jättespännande, men jag är lite nervös" är en fras jag upprepar som ett mantra när folk frågar hur det känns att åka iväg. Men jag tror inte jag riktigt vet hur det känns egentligen. För det känns overkligt, det känns som någon annans resa, någon annans pepp och någon annnas liv.
Skaldjursplatå, någon?
Det är lite lustigt, varje gång jag skrollar ner och ser den där bilden på havskräftan blir jag så sugen. Fast jag inser rent intellektuellt att den inte ser särskilt god ut. Det är nog smakminnet från i lördags som spökar fortfarande. Havskräfta visade sig vara något precis i min smak. Undrar om man kan få tag på havskräfta i Kairo?
Med tanke på det ska det bli lite spännande att se vad man kommer sakna mest från Sverige (förrutom familj och vänner). Är det lösgodiset som alla påstår? Eller kanske sillen? Eller är det känslan att höra hemma? Att veta hur allt från etiketten till kollektivtrafik fungerar? När man, som jag, aldrig har vistats utomlands en längre tid är det svårt att veta hur man kommer tackla allt det som är nytt. Blir det spännande att succesivt upptäcka hur ett land och en kultur fungerar eller blir det jobbigt, skrämmande och tröttsamt?
Som ni mäsker kretsar 99% av mina tankar kring flytten just nu. Kanske inte så rolig läsning, men det är tyvärr allt jag kan erbjuda just nu. Men snart gott folk får ni läsa om något (förhoppningsvis) mer intressant, nämligen hur det är att bo som svensk tjej i storstaden Kairo. Det ni!
Med tanke på det ska det bli lite spännande att se vad man kommer sakna mest från Sverige (förrutom familj och vänner). Är det lösgodiset som alla påstår? Eller kanske sillen? Eller är det känslan att höra hemma? Att veta hur allt från etiketten till kollektivtrafik fungerar? När man, som jag, aldrig har vistats utomlands en längre tid är det svårt att veta hur man kommer tackla allt det som är nytt. Blir det spännande att succesivt upptäcka hur ett land och en kultur fungerar eller blir det jobbigt, skrämmande och tröttsamt?
Som ni mäsker kretsar 99% av mina tankar kring flytten just nu. Kanske inte så rolig läsning, men det är tyvärr allt jag kan erbjuda just nu. Men snart gott folk får ni läsa om något (förhoppningsvis) mer intressant, nämligen hur det är att bo som svensk tjej i storstaden Kairo. Det ni!
Krigsstigen
Anonym hoppas att jag var vuxen nog att gå till banken i tisdags och svaret är ja. Ja, det är ju liksom det som var vuxenvärldens ironi, att man ändå gör alla de där sakerna. Trodde det framgick.
Idag är jag på krigsstigen som ni kanske märker. Men det är ändå inte jag som tar priset idag. En kärring (ja, idag är jag inte snäll) började skrika på mig på t-banan för att hon inte tyckte att jag gick på tåget tillräckligt fort. Anledningen till det var att jag inte ville trampa ihjäl barnet som i sin tur gick framför mig. Arg. Men hon fick tillbaka i samma mynt.
Idag är jag på krigsstigen som ni kanske märker. Men det är ändå inte jag som tar priset idag. En kärring (ja, idag är jag inte snäll) började skrika på mig på t-banan för att hon inte tyckte att jag gick på tåget tillräckligt fort. Anledningen till det var att jag inte ville trampa ihjäl barnet som i sin tur gick framför mig. Arg. Men hon fick tillbaka i samma mynt.
Sienna
Nej inte Miller, en mycket finare Sienna såg dagens ljus tidigt i morse! Stort, stort grattis Tove! Det är den första graviditeten som jag fått följa på nära håll och det har varit så häftigt. Jag började nästan gråta när jag hörde att denna efterlängtade dam äntligen ploppat ut. Men nu är jag lite otålig, vill träffa världens bästa Tove och den lilla okända Sienna nu, nu, nu! I alla fall innan jag åker.
Mitt senaste kap
Mina två lediga dagar har gått i shoppingens tecken. Jag har hunnit med att köpa ett par byxor (Tiger), en blus (Ted Nicol), en lite kavaj och klänningen på bilden ovan. Inte bra säger min plånbok.
Vuxenvärldens ironi
Idag ska jag på möte med banken och lägga om mina lån. Hur oglammoröst är inte det på en skala? Alldeles för vuxet för min smak. Nuförtiden har man ju tusen och en sådana saker man måste göra hela tiden. Andra bullar var det när man bodde hemma och fick allt serverat.
Men jag menar, när man är vuxen får man göra vad man vill, eller? Ingen förälder kan säga gör si eller gör så. Har jag rätt? Men då undrar jag, om vi nu får bestämma själva, varför bestämmer vi då inte att vi inte behöver göra alla de där tråkiga/nödvändiga sakerna? Varför inte vara vuxen nog att kunna säga nej, jag har bestämt mig för att inte gå till banken. Jag menar, banken består väl av en hop anställda som borde kunna lägga om mina lån minst lika klokt som jag skulle kunna. Varför går vi med på att göra alla dessa till synes onödiga ärenden? Eller behöver vi dem rent av för att känna oss vuxna? Det är kanske där den enda naturliga gränsen mellan barn och vuxen går? Att vara vuxen tycks innebära att sällan ha tid över att göra vad man vill, trots att det borde vara nu som man själv får bestämma över sin tid. Jag förstår faktiskt inte varför ingen har protesterat tidigare.
I like 'em flare
Mitt senaste jeansköp är ett par Wrangler Joni såklart, fast i en ljusare färg än på bilden. 70-talet i -08-tappning är inte helt fel.
Eftersom jag är en sån som gillar att skryta består min jeansgarderob numera av följande:
2 par Acne (Hex black ups och LUV telephone)
1 par Tiger (Ruby 22B)
1 par Lee (Maize Duao)
1 par Miss Sixty (Glenda May)
2 par Koola Anna (Johanna och Mindi K2)
2 par Denimbirds (Robin light weight och rich blue)
1 par Wrangler (Joni)
3 par Cheap Monday
1 par Dr Denim (Sybil)
Det vill säga 14 jeans, och nu tror jag att det inte handlar om att skryta lägre, det är ju helt sjukt många. Och jag som inte är en utpräglad jeanstjej egentligen. Men så blir det när man jobbat med jeans i snart ett år.
Ett riktigt djup och viktigt inlägg, eller hur?
Ingen gastronomisk nationalism så långt ögat når
Igår var familjen äntligen samlad igen. Skåneland har hållit dem borta alltför länge. Hemkomsten firades med take-away indiskt och rysk choklad. Vi är fruktansvärt internationella i min familj.
Jag -en kräfta
Lördagen började inte så bra. Trött efter en hel dag på jobbet, fick jag ett utbrott när det visade sig att jag köpt "fel" kräftor. Man äter tydligen inte havskräftor på kräftskivor. Men hur skulle jag kunna veta det? Kräftor som kräftor trodde jag. I min familj har vi aldrig haft en tradition med kräftskivor, så innan i lördags hade jag bara varit på en kräftskiva i hela mitt liv. Visserligen hade kräftorna då varit röda, men inte visste jag att de måste vara det. Att det är på ett visst sätt en gång, skapar liksom inget mönster för hur det "ska vara". Men nu har jag lärt mig, så här ska de inte se ut. Inte på en kräftskiva i alla fall.
Så där satt jag i sängen och var ledsen och arg (mest på mig själv, det är så irriterande att göra fel). Till slut kom vi iväg och tur var väl det. Det visade sig vara världens trevligaste kräftskiva med ett gäng underbara människor. Kommer faktiskt inte ihåg när jag hade så skoj sist. Sällan känner jag mig så avslappnad som i lördags, inte ens med människor som jag känt bra mycket längre. Det är lustigt hur man med vissa människor kan "klicka" direkt. Jag är fortfarande helt upprymd och glad för det är inte ofta man får nya vänner nuförtiden. Lättare var det ju när man var liten och man kunde bli bästis med någon inom loppet av ett par timmar.
Men jag är fortfarande lite irriterad. Jag menar, jag borde ju veta det här med kräftor, jag är ju en.
En skopa klaustrofobi, tack
Hej alla nattugglor!
Gick förbi den stora festen på Stureplan på väg hem. 08ornas stad firade 080808 med att göra Stureplan till ett stort festområde. Rapport; bra musik -verkligen. Mycket folk -ingen tvekan. Medelålder -ca 16 år. Ljudnivå -perfekt enligt mig. Slagsmål och ungdomsfylla -absolut. Klaustrofobi -stor dos.
Gick förbi den stora festen på Stureplan på väg hem. 08ornas stad firade 080808 med att göra Stureplan till ett stort festområde. Rapport; bra musik -verkligen. Mycket folk -ingen tvekan. Medelålder -ca 16 år. Ljudnivå -perfekt enligt mig. Slagsmål och ungdomsfylla -absolut. Klaustrofobi -stor dos.
Familj-substitut
Har knappt sovit en blund i natt. Känner mig längt ifrån på topp men man ska tänka positivt har jag hört. Så idag ser jag fram mot middag med min pojkväns mamma. Alltid mysigt och gott. Jag behöver lite familj-substitut nu när min egen har varit borta i flera veckor.
Idag börjar OS. Men jag orkar verkligen inte bry mig, det är så mycket annat som snurrar runt i min hjärna just nu. Men jag hoppas Sverige tar någon medalj, folk blir så glada då.
Förresten Tove, har Sienna kommit ännu?
Idag börjar OS. Men jag orkar verkligen inte bry mig, det är så mycket annat som snurrar runt i min hjärna just nu. Men jag hoppas Sverige tar någon medalj, folk blir så glada då.
Förresten Tove, har Sienna kommit ännu?
Rysk roulette
Två dagars ledighet var nog precis vad jag behövde. Nu har jag fixat massa saker (känner mig absolut mindre stressad) och känner mig någolunda utvilad.
Men hallå! Jag och min pojkvän åker ju om 17 dagar! 17 dagar! Det är ju helt crazy! Vem försöker jag lura? Vaddå mindre stressad? Vaddå utvilad? Okey kanske lite, men 17 dagar! Det är alldeles för snart. Har inte trättat min familj på flera veckor, hur ska jag hinna ta igen det innan jag åker? Hur ska jag hinna träffa alla kompisar? Och packa? Och fixa? Och jobba? Nej ekvationen går inte riktigt ihop. Jag är i alla fall lite småkär i min jättelika resväska. Den är hysteriskt stor och underbart grå. Jag tror det är a beginning of a beautiful friendship. Är det inte härligt att packa mer sina pinaler i en helt sprillans resväska istället för en luggsliten gammal trotjänare? Börja på ny kula helt enkelt, ha ha. Visst är jag töntig, jag har aldrig sagt något annat.
För tillfället är jag mest oroad över hur mycket jag kommer gråta på flygplatsen. Jag har väl inte helt klippt navelsträngen, men jag älskar verkligen att mina föräldrar och syster hela tiden finns några minuters prommenad bort. Det ger en trygghet som är ovärdelig för mig. Jag hoppas verkligen att de kommer och hälsar på i Kairo, för fyra månader utan dem känns oändligt långt.
Vi har i alla fall bokat ett hotell för de första dagarna så att vi har någonstans att bo medan vi letar lägenhet. Vi blev rekommenderade detta hotell, så för en gångs skull känns det som man vet vad man får. Annars tycker jag alltid att det är som rysk roulette, man går med trevande steg in i hotellrummet för att utvisa om det är en flipp eller flopp. Priset på rummet behöver inte ha något med saken att göra.
Men hallå! Jag och min pojkvän åker ju om 17 dagar! 17 dagar! Det är ju helt crazy! Vem försöker jag lura? Vaddå mindre stressad? Vaddå utvilad? Okey kanske lite, men 17 dagar! Det är alldeles för snart. Har inte trättat min familj på flera veckor, hur ska jag hinna ta igen det innan jag åker? Hur ska jag hinna träffa alla kompisar? Och packa? Och fixa? Och jobba? Nej ekvationen går inte riktigt ihop. Jag är i alla fall lite småkär i min jättelika resväska. Den är hysteriskt stor och underbart grå. Jag tror det är a beginning of a beautiful friendship. Är det inte härligt att packa mer sina pinaler i en helt sprillans resväska istället för en luggsliten gammal trotjänare? Börja på ny kula helt enkelt, ha ha. Visst är jag töntig, jag har aldrig sagt något annat.
För tillfället är jag mest oroad över hur mycket jag kommer gråta på flygplatsen. Jag har väl inte helt klippt navelsträngen, men jag älskar verkligen att mina föräldrar och syster hela tiden finns några minuters prommenad bort. Det ger en trygghet som är ovärdelig för mig. Jag hoppas verkligen att de kommer och hälsar på i Kairo, för fyra månader utan dem känns oändligt långt.
Vi har i alla fall bokat ett hotell för de första dagarna så att vi har någonstans att bo medan vi letar lägenhet. Vi blev rekommenderade detta hotell, så för en gångs skull känns det som man vet vad man får. Annars tycker jag alltid att det är som rysk roulette, man går med trevande steg in i hotellrummet för att utvisa om det är en flipp eller flopp. Priset på rummet behöver inte ha något med saken att göra.
19 dagar kvar
Idag har ångesten och stressen släppt. Om man är som jag så hjälper det inte att försöka tänka bort den, det gäller att handla. Så idag har jag gjort en massa saker som gnagde mig. Jag har packat 3 flyttkartonger (pust!), gått till återvinningsstationen, handlat, slängt mat som har gått ut, köpt en gigantisk resväska och börjat packa inför resan (helst vill jag ta med allt). Min pojkvän tycker att jag är ute i extremt god tid, men till honom vill jag bara säga att det är för husefridens skull. Som sagt, när jag är stressad så måste jag ta itu med det som stressar mig.
Efter en produktiv dag som denna anser jag mig värd en drink i goda vänners lag, so off I go!
Efter en produktiv dag som denna anser jag mig värd en drink i goda vänners lag, so off I go!
Trött är allt jag orkar säga
Usch, jag är ett nervvrak. Är så fruktansvärt trött efter sex dagars jobb i tropisk hetta. Skulle ha tvättat ikväll men bestämde mig tydligen för att gråta av trötthet istället. Den mentala stessen över flytten till Kairo börjar ta ut sin rätt. Nu skulle jag viljaj sova i två dagar, men det vore just snyggt, har massor att uträtta. Jag skulle helt enkelt behöva två dagars ledigt från ledigheten om ni förstår vad jag menar. Nu ska jag äta nötter och mango och försöka slappna av. Lycka till önskar jag mig själv.
Var är du lediga dag? Jag saknar dig
Med tanke på pretto, i fredags var jag och min pojkvän på parkteater, Göteborgsoperans balett visade utdrag ur tre föreställningar. Så vi stressade till Vitabergsparken (hade förresten aldrig varit där, inbiten vasastans bo som man är) med picknik och allt. Kan rekommenderas.
I går var jag i B´s fina lägenhet på förfest och sen blev det Trädgården. Har inte direkt varit ute mycket den här sommaren, men när jag väl har varit det så har det blivit Trädgården. Det är inte världens bästa ställe, men det känns liksom inte som det finns så mycket alternativ.
För övrigt har jag jobbat hela helgen och är minst sagt kåt på en ledig dag. Att jobba sex dagar i rad är inte min pryl.
I går var jag i B´s fina lägenhet på förfest och sen blev det Trädgården. Har inte direkt varit ute mycket den här sommaren, men när jag väl har varit det så har det blivit Trädgården. Det är inte världens bästa ställe, men det känns liksom inte som det finns så mycket alternativ.
För övrigt har jag jobbat hela helgen och är minst sagt kåt på en ledig dag. Att jobba sex dagar i rad är inte min pryl.
