allteanna

Åh, vilken bra dag, hittils i alla fall. Först mysig frukost med familjen, sen en kort vända ner på stan för att hitta nyårsklackar. Och jag är så himla nöjd, jag hittade de perfekta skorna till den svarta klänningen. Alla fester blir roligare om man känner sig snygg och bekväm i det man har på sig. Så är det för mig i alla fall. Och det tror jag jag kommer att göra ikväll.


Jag och min pojkvän unnade oss lunch på NK. Snart (2009) är det dags för en mer återhållsam livsstil...


De perfekta nyårsskorna.

Min pojkvän hittade en snygg kofta på Whyred, så han var också nöjd. Ikväll blir det middag hos J och B med ett gäng vänner och sen antagligen fest hos L. Jag återkommer med kvällens outfit.

Nu gäller det ju att komma i stämning. Jag tror faktiskt jag aldrig riktigt hann komma in i julstämningen, men idag ska jag verkligen försöka känna att det är nyårsafton!

Om ni undrar vad som hände med "Dagens låt", så undrar jag det faktiskt okckså. Det bara rann ut i sanden. Men det varkar inte vara ett särskilt saknat inslag på bloggen så i fortsättningen så bli det ingen låt varje dag, utan bara då och då.

Nu har jag precis kommit hem från frukost hos min mamma. Hur mysigt som helst var det. Eftersom jag, mamma och min syster firar nyårsaftonskvällen på olika ställen såg vi till att äta frukost ihop i alla fall. Jag undrar om vi inte borde göra detta till en tradition.

Ibland kan jag inte annat än förundras över att människor alltid vill ha mer. Se bara på hysterien nere på stan nu när det är mellandagsrea. Folk är som galningar och de tycks aldrig ha allt de behöver. Mycket vill ha mer. Jag säger inte att jag är annorlunda, det kliar även i min shoppingnerv alltsom oftast. Men ibland kan jag känna att det är rätt sjukt. Att leta reaklipp som en besatt när man har det man behöver. Varför är man aldrig nöjd? Att lägga ner tusentalskronor på det "perfekta" plagget, som helt plötsligt inte är så perfekt sex månader senare. När blev konsumtion en livsstil och när blev man gladare bara för att jackan kostade 5 000 kronor istället för 500 kronor?

Om man tittar på mina tidigare blogginlägg så ser man att jag inte direkt är den som ska uttala mig om köphets, men trots att jag är en lika stor del av den som de flesta andra så kan det rent ut sagt äckla mig.

Eller så är jag bara bitter för att jag inte har råd med Nakkna-kappan... vad tror ni?

Typiskt. Tror ni inte att Black Market har en superfin Nakkna-kappa på rea? Som jag (såklart) ändå inte har råd med. Typiskt. Men fin var den. Väldigt fin.

Vet ni vad jag har saknat i Kairo? Mina David & Martin-smycken...


Armbandet och halsbandet är presenter från min pojkvän och örhängena från B.

Hos mamma (dit jag och min pojkvän gick för att äta middag) tittade jag, min pojkvän, mamma, Kajsa och N på Lucas Moodyssons film Tillsammans, en riktigt härlig film. Och om du frågar mig är det helt ointressant huruvida det faktiskt var så på 70-talet. Det är en rolig, välspelad film som aldrig har utgett sig för att spegla 70-talet till punkt och pricka. Så till de som bara har sådana kommentarer om filmen vill jag bara säga: Slappna av för guds skull.


Slutscenen i Tillsammans.


Mamma hade vackra tulpaner.


Molly var också där...


...likaså morfar, som för mig är extra förknippad med julen.

Dagen började med att vi mötte upp Kajsa, N och lilla S på Sturekatten där vi fikade innan vi gick vidare till Nationalmuseum. Där såg vi utställningen den roliga utställningen Lura ögat. Väl klara kom A och hämtade oss och så begav vi oss till Vurma för en sen lunch. Så i princip har jag sluppit allt vad mellandagsrea heter idag. Skönt.


Kajsa i ny klänning på Sturekatten.


S gjorde ett litet konstverk av en tepåse och två kvitton.




Nationalmuseum.








Vi stannade ett bra tag i Nationalmuseums barnrum.


På Åhléns inhandlades nya vantar till S.

Att vara på stan var inte roligare Idag än igår. Massa folk och inget jag ville ha, trots att jag faktiskt behöver tjocktröjor, nyårsklänning och fotriktiga, varma stövlar. Jag blev på dåligt humör (jag är så dålig på att ta besvikelser) och var inget vidare sällskap för min pojkvän. Är det inte typsikt att när man väl har pengar så hittar man inget man vill ha? Men tillslut fick jag lön för mödan när jag hittade Whyred-kjolen jag spanat in länge på rea. Så nu är jag glad igen och snart ska jag och min pojkvän på middag hos pappa. Jo just det, jag köpte en klänning på Beyond Retro också, så det blir den eller den nya kjolen på nyårsafton.


Drottninggatan.


Rustad för en lång dag på stan i mammas sköna Clarks-kängor, ny favoritkjol från Åhléns, min pojkväns skjorta, Carin Wester-jacka, kamelskinnsväska från Kairo och julklappsring från B.


PUB.


Min nya Whyredkjol, tillika julklapp från min pojkvän.

Fast jag behöver fortfarande verkligen ett par sköna stövlar utan klack, jag kan ju liksom inte gå omkring i Skånes mylla i högklackade stövlar om en vecka. Det skulle se lite väl töntigt ut.

Efter middag med min pojkvän gick jag hem till R (eller egentligen B, men eftersom det redan finns en B så får jag kalla henne R) på Kungsholmen. Det är så fruktansvärt härligt att hon bor i Stockholm igen! Och på promenadavstånd. Vi fikade och pratade en massa. Och det var himla skönt att sitta ner och kunna prata, prata, prata. Vi hade ju inte setts på fyra månader så det fanns en hel del att ta igen.


B:s snygga trappuppgång.

Nu ska jag sova för att ha ork att ta itu med shoppandet imorgon igen. Det kanske låter som ett lyxpromblem för er som inte varit ute i butikerna under mellandagsrean, men jag kan säga er att det är som en lightversion av min föreställning om helvetet. Ja det är sant.

Idag var det dags för shopping eftersom det var vad jag och min pojkvän gav varandra i julklapp. Som jag berättat tidigare hittade min pojkvän ett par Whyred-kängor han ville ha redan innan jul, så det var bara jag kvar. Därför gick vi först till Carin Wester -som var stängt. Sedan Black Market -som var stängt. Sen Beyond Retro, Sthlm Standard (där min pojkvän hittade en blå tjocktröja av det svenska märket Whyszeck), Weekday, Aplace och Awesome Rags. Men ingen lycka någonstans. Dagens höjdpunkt var väl den goda lunchen på Publik i PUB-huset, annars har jag kommit hem utan uträttat ärende och med värkande fötter och uruselt humör.

En av tjejerna som jobbade på Metro (mataffären) var alltid sur. När man skulle betala sina vanor sa hon aldrig hej eller ens tittade en i ögonen, rörde inte en min när man artigt sa tack (på arabiska) när man fick sin växel o s v. En riktig surpuppa helt enkelt. Och det var ingen allmän policy, för hon var den enda på Metro som betedde sig så.

Men plötsligt en dag var hon glad. Hon hejade, log, skämtade med sina kolleger och var i princip en annan människa. Tacksamma för det trevliga förvandligen undrade jag och min pojkvän ändå vad som hade hänt, vad som var så annorlunda nu. Min pojkvän föreslog att hon var kär och att föremålet för kärleken hade friat. Det låt rimligt. Så nästa gång jag var i mataffären tittade jag efter en förlovningsring på hennes finger. Men ingen ring i sikte. Vi antog då att vår förklaring till hennes ombytta sinnestämming inte stämde och tänkte inte mer på hennes glada humör.

Men ca en vecka innan vi åkte hem såg jag det plötsligt, en förlovningsring på hennes finger! Man kan fråga sig om det var som min pojkvän trodde (d v s att hennes glada humör berodde på en förlovning) eller om det var just det förändrade humöret som lockade till sig friare...

Det mesta av dagen sov jag tyvärr bort, men jag piggnade till fram mot eftermidagen och gick på middag hos pappa. Vi gjorde vårt bästa för att äta upp julmatsresterna, med matkoma till följd. Och nu får det vara nog med julmat för iår.


Efterrätt.

Efter middagen åkte jag och min pojkvän till Nada på Åsögatan för att träffa C, A, N och Kajsa. Jag har inte träffat A sedan jag kom tillbaka till Stockholm, så det var väldigt roligt.




Nada.






På väg hem.

Nu: te och Sopranos.

Igår åkte jag alltså ut på landet för att fira lite jul med min pojkvän och hans underbara familj. Vi hade såklart hur trevlig och mysigt som helst och blev bjudna på en massa läckerheter. Efter lite fika gick jag, min pojkvän och hans mamma på en underbar promenad. Det var klart och nästan vindstilla och otroligt vackert.


Iklädd mammas stövlar och B:s benvärmare var jag redo för en vinterpromenad.





















Efter promenaden blev det lunch och sedan en rejäl omgång av det roliga sällkapsspelet Stockholmsspelet. Det kan jag verkligen rekommendera. Sen blev det ju heller inte tråkigare när det visade sig att jag och min pojkvän (som var på lag) vann överlägset.


Min pojkvän hade klätt den fina granen.


Låt mig presentera Värmdöfarsan, Östermalmstanten och Stekaren, alla karaktärer i Stockholmsspelet.


En av de urfina julklapparna från min pojkväns mamma.

Fram mot kvällen åt vi middag och sen var det dags för mig och min pojkvän att ta bussen tillbaka till stan för att inte missa festen hos C. Där var det massa folk och stämmningen var på topp. Efter ett par timmar där tog vi oss alla till Solidaritet för att bland annat höra min pojkväns kompis dj:n Backwall spela. Det blev en rolig men mycket sen kväll.

 
Julklapp till mig själv och tillika gårdagskvällens outfit.

Snart tar jag bussen ut till min pojkväns familj på landet!

Så. Då var årets julafton över. Jag älskar julafton. Det är då man träffar släktingar, äter gott och pratar, pratar, pratar. Helt i min smak. Först åkte jag och pappa ut till Arlanda för att hämta min syster som kom från London. Sen blev det kort julklappasutdelning med mamma innan ett tiotal av släkten på hennes sida kom för den sedvanliga jullunchen. Allt var precis som vanligt, d v s mysigt och väldigt stimmigt. Det är ingen talträngd släkt vi har att göra med. På ett bra sätt.


Mammas söta mini-gran.


Jullunch hos mamma.



Efter lunchen bar det iväg hem till pappa för fortsatt julfirande.


Kalle Anka ska avnjutas tillammans med glögg och pepparkakor.

Efter Kalle var alla så trötta att vi faktiskt tog en tupplur. Sen gick vi en kort promenad, bland annat för att önska E med familj god jul. Sen blev det middag, kaffe, likör och julklappar. I ett senare inlägg ska ni få en full redovisning av årets julklappar (som för övrigt inte går av för hackor).



Julmiddag hos pappa.


Kvällsfika.


Julklappsutdelning.

God Jul på er alla!

Nu har jag kommit hem från pappa där vi (mest pappa) har lagt sista handen vid julmaten. Nu är vi beredda på morgondagen.


Detta var vad jag producerade under kvällen.


Pappa hade julpyntat.


Och jag fick placera ut tomtarna.

Pappa lagade strömmingsfiléer, så nedan ser vi en liten strömmingsskola. För att göra denna goda rätt behöver man strömmingsfiléer, ströbröd, smör och persilja. Inte så krångligt eller hur?







Det färdiga resultatet.


Pappa gjorde Janssons frestelse i vanlig ordning.

Imorgon klockan tio sitter jag i pappas bil för att hämta Kajsa på Arlanda! Gud vad jag har saknat henne. Sen blir det jullunch, Kalle, glögg och julmiddag. Och antagligen någon promenad däremellan. Men just nu är det hög tid att slå in julklappar.

Jag är inte så förtjust i dagarna precis innan julafton. Har du inte köpt julklappar så måste du trängas med halva landets befolkning nere på stan, och om du redan inhandlat alla julklappar så börjar du ifrågasätta om de är bra nog. Nej, nu längtar jag bara till imorgon då man kan slappna av och umgås med familjen, titta på Kalle Anka och få julklappsutdelningen överstökad.

Idag var jag och min pojkvän på stan igen och jag fick tillslut någon att slå in till både mamma, pappa och lillasyster. Brist på både pengar och tid har gjort att årets julklappar inte blir någon hit direkt, men tanken räknas i alla fall (säger de som är kloka).


På väg ner på stan med tunnelbanan. Det är otroligt skönt att slippa Kairos trafik och ständiga taxiresor.

När en julklapp var inhandlad (och två kvar) var det dags för lunch. Vi gick till den relativt nyöppnade restaurangen/baren Publik som ligger i PUB-huset. En riktig höjdare faktiskt. God mat, trevlig lokal, rimliga priser och bra läge. Dit går jag gärna igen.


Publik i PUB:




Utsikten från Publik.

Snart blir det som sagt köttbullsfabrik hos pappa, men först måste jag vila mig lite från dagens ansträngande julklappsshopping. Just det, jag köpte faktiskt en julklapp till mig själv också, men den får ni se i ett senare inlägg.

I förrgår kom vi hem efter fyra månader i Kairo. Inom de första timmarna efter vi hade landat hann en handfull av min pojkväns närmaste vänner ringa för att hälsa välkommen hem och fråga hur han hade haft det. Jag har fortfarande inte fått ett enda sådant samtal. Självklart förväntar jag mig inte det av 90 % av mina vänner, men jag hade nog trott att någon av mina gamla kompisar skulle ringa. Det gör mig väldigt ledsen och är en av anledningarna till varför det känns så overkligt att vara tillbaka.

Vad har jag gjort idag? Jo, jag har varit på stan mellan klockan ett och halv sju, utan att hitta en endaste julklapp. Och att gå på stan den 23 december är inget direkt nöje. Eller nu ljuger jag. En julklapp är faktiskt avklarad, nämligen den till min pojkvän. Han hittade ett par kängor han ville ha och jag tog tillfället i akt att slippa tänka ut en julklapp till honom. Så han fick ett bidrag till kängorna istället för en riktig julklapp. Och visst var det lite ett nöje att gå på stan. Utbudet i Stockholm går inte ens att jämföra med utbudet i Kairo. Men istället för att leta julklappar tittade jag mest på saker till mig själv. Som tur var kunde jag hålla i pengarna och köpte bara ett par grå/silvriga strumpbyxor.

Under heldagen på stan hann jag och min pojkvän även med att träffa A (en kort stund) och C (som vi bl.a lunchade med). C har jag inte träffat på fyra månader så det var väldigt kul att äntligen ses. Slutkörda kom vi sedan hem till min pojkväns mamma, B, för att äta middag. Hon hade lagat min pojkväns favoriträtt (köttfärsbiffar, potatismos, sås, lingonsylt och stekt lök), så han riktigt njöt (jag med för den delen).


B:s fina gran (jag har grantema på bloggen fram till julafton tror jag...).


Vi firade hemkomsten från Kairo med rosa mosserande vin.

Imorgon blir det samma visa igen, ut i affärerna för att försöka hitta julklappar till mamma, pappa och syster. Och på kvällen blir det köttbullsfabrik hos pappa.

Det första dygnet i Stockholm har varit hektiskt, men kul. Jag har fortfarande inte fått någon sömn att tala om och är i princip ett vrak. Ett lyckligt vrak. Det är så härligt att äntligen få återse familj och vänner. Och Stockholm. Man ska inte underskatta Stockholm.

Efter våffellunch och idoga försök att sova igår kom A och hämtade mig och min pojkvän för att åka på fest hemma hos J och I på Lidingö. Trots att jag såklart var dödstrött var det roligt att börja hemkomsten med en fest. Det blev en rolig och mycket sen kväll.


Julgran hemma hos J och I.


Mina nya halsband och kjol kom till användning.

Imorse vaknade jag utan att känna mig ett dugg utvilad av mina sex timmars sömn. Och det gick inte att somna om. Det känns lite som om min kropp sömnstrejkar. Eller att den har gett upp. Liksom slutat försöka sova.

Väl vaken lagade jag så kallad superfrukost till min pojkvän och gick sedan på en promenad med mamma och Molly. Och det slog mig hur harmonisk Stockholm är. Alla husen matchar varandra och inget sticker ut eller bryter den uniforma bilden. Stockholm är en ro för ögat jämfört med Kairo. Och så lugnt och så tyst. Och gatorna är dubbelriktade. Och människorna klär sig snyggt. Och man smälter in.


Superfrukost.


Vanadisvägen.

Efter promenad och fika med mamma så bar det av hem till L där alla denimtjejerna samlades för att adventsfika och uppdatera varandra. Hedersgäst var såklart lilla S, blott fyra månader gammal och världens sötaste unge. Vi hade det hur trevligt och mysigt som helst och det var så roligt att träffa alla efter hela fyra månader. Det är ett gäng riktigt härliga tjejer.


Fika hos L.


L:s fina gran.

På Arlanda möttes vi av en härlig välkomstkommité bestående av pappa, mamma och min pojkväns mamma. Det var så härligt att se dem! Sen skjutsade pappa hem oss och efter lite strul med nycklar kom vi äntligen in i lägenheten och kunde dumpa vårt bagage. Sen bar det av hem till mamma där det bjöds på våffellunch! Molly (hunden) var minst sagt avståndstagande och tyckte nog att jag svikit henne som varit borta så länge. Hon var sur helt enkelt.





Efter lunchen gick vi till Åhléns på Odenplan (jag behövde strumpbyxor till kvällen), där jag hann med att shoppa en snygg svart kjol (bild kommer senare). Jag är dödstrött och skakig men efter tre timmar hemma i min säng har jag fortfarande inte sovit. Jag är alldeles uppe i varv.

Tillslut kom vi iväg och tur var väl det för jag började bli rädd att vi skulle missa planet i Prag. Resan gick bra, men tyvärr är det fortfarande omöjligt för mig att sova på flygplan. Så med fyra timmars sömn från föregående natt hade jag fortfarande inte sovit en enda minut när vi landade på Arlanda.


Gaten på Prags flygplats.


I Prag regnade det, en ovanlig syn för mig och min pojkvän.


Äntligen framme på Arlanda.

Är det inte typiskt att någon grävt av Internetkabeln så HELA Egypten är internetlöst? Ett helt land kan inte använda internet... Hur kan hela landets internetförsörjning vara beroende av en kabel? Det är ju absurt. De tror att det kommer att ta över en veckan innan någon kan använda internet i Egypten. Detta gjorde mig galen vår sista dag i Kairo. Jag hade packat färdigt och ville bara fördriva tiden. Typiskt va? Men nu är jag i STOCKHOLM, så nu ska jag ge er lite bilder från de sista timmarna i Kairo.






På väg hem från restaurang La Bodega vinkade denna snögubbe hejdå.


Klockan ett på flylgplatsen. Incheckningskön är lång och går långsamt.




Självklart är flyget försenat.




Som tur var kan vi fördriva tiden med Sopranos.

Weekday lanserar nu konceptet Weekday Extended, där klädkedjan presenterar specialkollektioner av olika designers. Först ut är Carin Wester som i början av februari 2009 kommer med kollektionen "CW designed by Carin Wester" som blir en "yngre" variant av designerns huvudkollektioner "Carin Wester" och "Wester". Kollektionen kommer bestå av åtta plagg för tjejer och sju för killar. Spännande va?

Jag har nog lite resfeber. Har varit vaken sedan klockan fyra... Och vad är klockan nu... jo halv åtta! Herregud. Men det är väl inget att göra något åt, så istället för att ligga och vrida och vända mig i sängen tänkte jag visa er gårdagens inköp och present.


Av min älskade pojkvän fick jag dessa två halsband (som jag tänkte bära tillsammans) i försenad namnsdagspresent.


Och inte kunde jag resa från Egypten utan ett par Sleeves.

Kan ni tänka er, imorgon vid denna tid är jag och min pojkvän på väg till flygplatsen! Om det finns något internetcafé så bloggar jag såklart därifrån också. Jag är inte så där modern att jag vet hur man bloggar från mobilen ännu. Men tillbaka till ämnet, jag är alltså snart på väg hem till Sverige. Det känns väldigt konstigt, men bra. Jag har ju haft viss hemlängtan och i perioder tyckt att det varit jobbigt att bo i Kairo som tjej. Men jag kommer aldrig ångra att vi åkte hit, det var definitivt rätt beslut och jag har lärt mig mycket av upplevelsen. Men just nu är jag mest sugen på att fira jul med familjen och träffa alla vänner.

Morgondagen kommer bestå av att packa, säga hejdå till K och till Kairo. Återkommer.

Min pojkvän var i Zamalek redan vid tolvtiden och vi började hans ledghet med en spontanfika på Café Vivant på Abu Al Feda Street.


Café Vivant.

Sen gick vi hem och panikstädade eftersom vår hyresvärd skulle komma och inspektera lägenheten och ge oss depositionen klockan ett. När väl detta var över begav vi oss till Arabica där jag fick njuta av min favoritlunchrätt kyckling/mango-sallad.


Lemon with mint, ett måste om man är i Mellanöstern.


Jag har nog hakat upp mig lite på ballonger...

Sen gick vi och tränade och efter det middag på Seqouia. Seqouia är nog den restaurangen vi varit mest på här i Kairo så det kändes inte mer än rätt att likosm säga hejdå. Och det var underbart gott och festligt att dricka ett glas vin till maten (något vi inte gjort på över två veckor eftersom min pojkvän tagit magmedicin).





Nu blir det Sopranos. Som jag har längtat.

För ett litet tag sedan ringde min pojkvän och berättade att hans sista slutprov hade gått bra och att han redan är på väg hem! Äntligen kan han slappna av och njuta av Kairo det sista 1 1/2 dygnet. Ska bli så skönt även för mig. Idag tror jag planen är att luncha på Arabica (mitt favoritlunchställe här i Zamalek), träna, äta middag ute (kanske Seqouia?) och sen ev en drink på Mojito (baren/klubben) på Nile Hitons tak. Vi får se hur det blir. I Kairo går det inte riktigt att bestämma någonting, vilket definitivt har sin charm.

Måste bara säga att jag verkligen gillar Sharon Wauchobs plagg. Hon är en irländsk designer som 1993 tog sin examen från Central St Martin's och har jobbat under designers som Koji Tatsuno och designat textilier för Louis Vuitton. Sedan 1996 har hon designat kläder i eget namn.

 

 

  

Nu är det officiellt, jag kan inte göra popcorn! Jag blir rasande. Jag har försökt flera kvällar i rad och istället för luftiga, krispiga popcorn är det jag producerar små vita sega eller hårda klumpar. Vad gör jag för fel? Varför klarar alla andra av att poppa popcorn men inte jag? Vad har ni som jag inte har (förrutom tålamod)?

Dessutom brände jag mig så mycket att jag inte kan sova.

... för idag fyller allteanna.blogg.se hela åtta månader! Kan ni tänka er?! Tiden går fort, det är ett som är säkert. Och ännu lever bloggen. Jag var forfarande lite skeptisk mot bloggande, bloggare och bloggjargonen när jag började, men kände att jag ville och behövde skriva. Jag var heller inte säkert på huruvida bloggen skulle bli långlivad, men det tror jag den blir. Bloggen skänker mig både gläde och någolunda vettigt tidsfördriv (i alla fall i jämförelse med de flesta tv-program). Nu skulle det faktiskt känns lite konstigt om jag inte hade bloggen.

Nu ska jag skryta lite. Vet ni vad vi har här i Kairo? Jordgubbar som nästan smakar som svenska! Jag har faktiskt aldrig smakat jordgubbar som är mer lika svenska i smak och doft. Dyra är de inte heller. Underbart va? Egyptiska jordgubbar och (även champinjoner) verkar vara något alldeles extra.


Min pojkvän gjorde sig ett somrigt mellanmål igår.

Och vad gör jag nuförtiden? Jo jag räknar dagarna.
1 dag kvar till min pojkvän slutar universitetet.
2 dagar kvar till vi åker från Kairo.
3 dagar kvar till jag får träffa min familj, vänner och andas frisk luft i Stockholm.
4 dagar kvar till jag får hänga med alla härliga denimtjejer.
5 dagar kvar till mysig middag hos min pojkväns mamma.
7 dagar kvar till julafton och till jag får träffa min älskade syster.
8-9 dagar kvar till jag åker och firar jul med min pojkväns familj ute på landet.
14 dagar kvar till nyårsafton.
16 dagar kvar till mini-semester i pappas hus på Österlen.

Det har slutat regna i Kairo. Eller rättare sagt inga ac-aggregat droppar längre, antagligen för att man inte behöver ha igång ac längre. Hur som helst så är det skönt. Jag uppskattade inte riktigt stora droppar äckligt vatten i ansiktet. Men nu är det höst i Kairo och det har slutat regna ac-vatten. Härligt. Dessutom har flera uteserveringar tagits bort. När det blir samma temperaturer som vanlig svensk sommar tycker egyptierna att det är för kallt för att sitta ute. Här är det inte ovanligt att se folk i mössa eller dunjacka vid över 20 graders värme. Inte undra på att våra egyptiska kompisar anser att det är fruktansvärt kallt i Egypten på vintern. De anser deras vinter jämförbar med våran. Men när vi började prata om vanliga dagstemperaturer på -10 grader ändrade de sig.

Har ni tänkt på (antagligen inte) att nu är det ungefär lika lång tid (fyra dagar) kvar i Kairo som jag vanligtvis brukar vara utomlands? Oftst är jag bort en långhelg eller max en vecka. Och nu är det bara en långhelg bort innan jag är tillbaka i Stockholm efter att ha varit hemifrån i fyra månader. Fast man kanske inte kan säga hemifrån när vi faktiskt har haft ett välfungernade hem här och trivts?

Vardagen just nu är ganska trist. Efter timmar av ensamhet kommer min pojkvän hem halv fyra (först nu har bussen hittat en snabbare väg...). Då äter vi mellanmål och kollar på ett halvt avsnitt Sopranos. Sen sätter han sig för att plugga. Då gäller det att vara tyst. Och nästan allt som jag tycker är kul involverar ljud. Sen äter vi middag och tittar samtidigt på andra halvan av Sopranosavsnittet. Sen sätter sig min pojkvän för att plugga. Sen går vi och lägger oss och samma visa upprepas nästa dag. Inte så fasligt kul. Så just nu längtar jag mest till att min pojkvän ska vara klar med sitt plugg. Så vi kan göra nått kul tillsammans. Nu tänkte jag gå och handla för att fördriva tiden. Vi hörs.

Efter mycket om och men ska ni nu äntligen få se mina secondhand-fynd (?) som jag inhandlade för ett par veckor sedan på den stora secondhandmarknaden vid slutet av 26 of July-bron. Är fortfarande inte säker på om jag gillar dem.

     

  

Vad tycks? Om inte annat är pälsen (fejk såklart) perfekt när jag kommer till Arlanda på lördag med en packning full av sommarkläder. Förrutom dessa plagg köpte jag också en stor stickad grå kofta, men den har jag precis handtvättat så den får ni se vid ett senare tillfälle.

Alltså en del människor är bra fräcka! Vår real estate-agent, Mohib, kom och ringde på dörren. Han vill visa lägenheten för en möjlig ny hyresgäst. Han påstår att han har försökt ringa mig i en halvtimme, men jag har inga missade samtal på mobilen. Det gick ju bra för honom att nå mig sist. Hur som helst, han frågar om kvinnan som är intresserad han komma upp och titta på lägenheten nu på en gång. Jag som inte är ordentligt klädd och skäms för hur stökigt vi har det för tillfället (håller på att torka en massa ylletröjor som har handtvättats t ex) säger att "Nej tyvärr, jag är sjuk, en annan dag är bättre". Vi har redan visat lägenheten för tre olika personer och jag tycker liksom inte riktigt det är vårt jobb att få den uthyrt. Och vi ska inte hela tiden behöva ha lägenheten pedantiskt städad för att han oannonserat bjuder in främligar på visning.

Men tror ni han bryr sig om att jag sagt nej? Icke. Utan att blinka ropar han upp henne till lägenheten trots att han precis har fått veta att jag är sjuk och inte är beredd att agera mäklare. Medan jag visar runt och svarar på frågor sitter väl han och fikar och pillar sig i naveln. Maken till fräckhet alltså! Vi är inte kompisar längre.

Jag har något som man nog helt enkelt bör kalla Sopranos-abstinens. Eftersom jag och min pojkvän tittar på minst ett avsnitt om dagen, så har den där serien nästlat sig in i mitt medvetande. Och istället för att koncentrera mig på alla ord i A History of Western Architecture så tänker jag på vad som ska hända i nästa avsnitt och om mina favoritkaraktärer mår bra nu när jag inte tittar och har koll på dem. Knäppt va? Jag har helt enkelt fått en släng av Sopranos-abstinens.

 
Denna blir lidande...                           ...till förmån för tankar på detta.

Kan ni förstå, idag är det bara fyra dagar till jag är tillbaka i Stockholm?! Och om tre dagar åker vi från Kairo. Konstigt. Men nu när det är så nära så är jag precis som min kära syster, nu vill jag bara åka. Min pojkvän måste plugga en massa inför sina slutprov (som han har imorgon och på torsdag) och Klara och Benjamin har redan åkt hem. Så det finns liksom inte så mycket för mig att göra. Eller det är klart att jag alltid har en massa kurslitteratur att läsa, men det vill jag ju gärna blanda med lite mer festliga saker. Men för tillfället får jag finna mig i situationen och göra det bästa av den. T ex se till att jag inte ligger efter med plugget. Men det är svårt att få något gjort när man bara tänker på Sopranos, ha ha.

Igår började jag förresten packa och rensa ur lägenheten. Herre jesus va många små lappar och annat skräp som en lägenhet kan innehålla, dessutom en lägenhet som vi bara bebott i fyra månader. Men det var skönt att börja packa, jag tycker om att göra det ordentligt och i lugn och ro, då får man med sig allt. Jag kunde helt enkelt int hålla mig från att börja. Det är lite som att skriva listor (vilket jag också älskar). Man får struktur på tillvaron. Man vet vad som är gjort, vad som behöver göras och får en uppfattning om hur lång tid det borde ta. Kontroll, struktur. Bra ord.

Jag som aldrig bott utomlands förut kom igår på en fördel med detta. Det kanske låter trivialt men jag gillar det otroligt mycket. Nämligen att man slipper komma hem med resväskan full av smutstvätt. Istället ska jag försöka komma hem med väskan full av nytvättade kläder. För visst är det inte kul att spendera en dag i tvättstugan när man kommit hem från semestern? Dessutom har jag tusen saker att fixa med i lägenheten så det är tur att något kommer vara i sin ordning när jag kommer hem.

Usch, jag saknar min pojkvän. Jag tycker han borde vara hemma med mig istället för på univeritetet.

Hurra, hurra och stort grattis till världens bästa C som fyller år idag! Puss och kram på dig!

Ni skulle ha sett hur mycket kläder jag och min pojkvän har sovit i. Strumpor, mjukisbyxor, t-shirt, tjocktröja respektive halsduk. Det har nämligen varit svinkallt här på nätterna. Våra tunna franska englasfönster verkar inte vara gjorda för annat än egyptisk sommar. Och inte har vi haft några rejäla täcken. Och inte har vi skaffat några heller. Dagarna har bara gått. Men igår kom min pojkvän på en genialisk idé. Nämligen att sätta på ac:n, men med varmluft istället för kalluft. Och det har varit helt underbart att kunna sova en hel natt utan att behöva vända och vrida på sig hela tiden för att få upp värmen i kroppen. Jag kände mig riktigt utvilad när jag vaknade imorse. Det var längesedan jag kände så. Världens bästa pojkvän saved the day.



Igår kväll tittade vi på filmen Djävulen bär Prada. Jag har märkt att det har blivit en hel del sådana filmer (tjejfilmer alltså) sen jag träffade min pojkvän. Och nu har jag kommit på varför. Jag tror hel enkelt det handlar om balans. Aldrig tidigare i mitt liv har jag sett så många spelfilmer om t ex folkmordet i Rwanda. Jag har alltid föredragit Allen, Almodovar, Solondz, Burton m fl.  Drama har varit min genre. Men nu behöver jag alltså kompensera för alla dessa ruskiga filmer. Så jag har börjat uppskatta motsatsen i större utsträckning än tidigare (antagligen inte till min pojkväns förtjusning). Och motsatsen till folkmord verkar vara typ Djävulen bär Prada. Fast å andra sidan gråter jag lika mycket till den som till t ex Shooting Dogs. Fast det är svårare att skaka av sig känslan efter man sett Shooting Dogs (som förövrigt är en mycket sevärd film). Ja, ja, så här förklarar jag i alla fall mitt ökade intresse för tjejfilmer.

Idag har jag pluggat lite och tränat lite. Faktum är att det är först nu jag har kommit igång med tränandet, jag har inte tränat sedan slutet av oktober.... Men så här ser vårt gym ut i alla fall.

Som sagt, idag är det tredje advent och min pojkvän är tillbaka på AUC. Det känns så otroligt tomt hemma i lägenheten. Jag försöker intala mig att det är sista veckan och att vi snart har massa ledighet ihop igen, men jag har en känsla av att de har sista dagarna ensam i lägenheten kommer gå extremt långsamt.

Om sex dagar är vi hemma och vid elva-snåret på lördag räknar jag med att få se min familj (tyvärr inte Kajsa eftersom hon sluter upp från London först på julafton). Det ska bli så härligt. Min pojkvän har beställt våffellunch och jag en massa vit snö. Jag kommer sakna Kairo men det är bara att inse att jag älskar min familj och mina vänner mer. Det ska bli skönt att komma hem.

Idag är det tredje advent, så här kommer dagens jullåt.

Ännu ett filmtips; Annie Hall, också den av och med Woody Allen. Jag och min pojkvän såg den igår kväll och jag kan säga att om du inte har sett den; gör det, och om du redan sett det så se om den. Den är lika bra varje gång.

Nu har vi precis kommit hem från svenska ambassadens Luciafirande. Mycket folk, trevligt och mysigt. Många okända ansikten och några bekanta. Först mingel med GLÖGG, PEPPARKAKOR och LUSSEBULLAR, hur smaskigt som helst. Sen Luciatåg där K:s barnbarn utgjorde fyra av de skönsjungande barnen. Jag träffade även min pojkväns svenska kurskamrat J för första gången.

Tyvärr blev det inga bra bilder, men jag lägger upp några i alla fall.




Svenska ambassaden har både pool (2 st) och strandtomt mot Nilen.

Idag är det Lucia. Nu börjar julen på riktigt, tycker jag i alla fall. Vi ska fira Lucia på svenska ambassaden ikväll klockan sex. Barnen ska sjunga och vi vuxna (?) ska äta pepparkakor. Tror jag i alla fall. Synd att vi inte har svensk TV för jag hade gärna sett inspelningar med kyrkokörer o s v som brukar sändas på Lucia.

Efter lite plugg på förmiddagen blev det som planerat en tripp till Al-Azhar Park. Vi började med lunch på Lake Side Café, där man för 55 pund får en stor salladsbuffé SAMT valfri varmrätt. Väldigt fräscht och prisvärt vill jag lova. Al-Azhar park var full med barnfamiljer och unga par. Det är härligt att se att denna underbara park faktiskt utnyttjas och inte bara av turister utan framförallt av Kairobor. Och det kändes sorgligt att det är sista gången på mycket länge jag besöker parken.























Nu ska jag laga mat, sen plugg och därefter film och popcorn om jag får bestämma.

Som ni vet går inte allting alltid som man tänkt sig här i Kairo. Man kan inte ta något för givet. I förrgår åkte ju jag och min pojkvän till Townhouse Gallery, men fick veta att det var stängt och skulle öppna "after tomorrow". Så vi åkte dit idag istället. Samma man som berättade när galleriet skulle öppna satt även idag utanför och rökte shisha. Dörren till galleriet var öppet men därinne var det rena byggarbetsplatsen. Så det var bara att svälja sin besvikelse och åka direkt till restaurang Taboula i Garden City. 










Midan Talat Harb i Downtown.











Taboula, som har samma ägare som Abou Al Sid, visade sig ha suverän mezze. Så dagens ros går till Taboula och dagens ris till dumma Townhouse Gallery som vägrar ha öppet.

Imorgon blir det plugg och lunch i Al-Azhar Park om inget oförutsett inträffar förstås.

Vi såg förresten Kalle och Chokladfabriken igår kväll. Få filmer gör en så glad. Dessutom älskar jag Jonny Depp i  rollen som Willy Wonka. Jag vill vara honom. På riktigt. Jag tror han är min idol.

Som ni kanske har förstått så blir det ingen sista resa för mig och min pojkvän innan vi flyger hem till Stockholm. Varken till Luxor eller till någon oas. Eller någon annanstans för den delen. Och det var inte magsjukans fel. Efter lite vuxen diskussion kom vi fram till att vi verkligen behöver våra sista slantar när vi kommer hem. Det är tråkigt men det känns ändå som ett vuxet och bra beslut. Vi har redan bestämt att vi ska komma hit någon gång igen (det vore så häftigt att se hur staden och landet har utvecklats om sisådär 5-6 år), så vi får väl spara Luxor o s v till dess.

Men för att inte sitta i lägenheten och deppa de sista dagarna innan hemfärden så har vi gjort en lista. En lista över saker vi vill göra här i Kairo innan vi åker. Jag älskar listor. Så här ser vår lista ut hittils;

• Konstmuseet i Dooki
• Townhouse Gallery
• Al-Azhar Park
• magdans (Kairo ska tydligen vara magdansens huvudstad)
• dervisher
• restaurang Taboula
• Gezira club

Och hittils ser planeringen ut så här;

Torsdag/idag: plugg, Townhouse Gallery, Taboula.
Fredag: plugg, Al-Azhar Park
Lördag: plugg och ev. Luciafirande

På söndag är min pojkväns lov slut, så söndag-torsdag går han i skolan igen. Vi får se hur mycket vi hinner med på kvällarna då eftersom alla final exams är den sista veckan. Jag hoppas att vi nästa fredag kan kombinera packande med en promenad inne i Gezira Club och/eller konstmuseet.

Igår kväll var tanken att gå till Town House Gallery i Downtown och sen äta middag på Taboula i Garden City. Men när det visade sig att galleriet var stängt på grund av den pågående offerhelgen så ändrade vi planer.




Avsides gränder vid Town House Gallery i Downtown.

Istället blev det restaurang L'aubergine, fika på Pottery Café och sen hem och titta på Woody Allens Manhattan. Som förövrigt kan vara en av mina absoluta favoritfilmer. Om du inte sett den, se den.

Idag är det alltså min namnsdag. För två år sedan ledde detta till en lustig diskussion mellan mig och min pojkvän.

O: Men när är Anna-dagen egentligen?
A: Eeeehhh.... Annandagen är dagen efter juldagen, så är det ju varje år...
O: Oj vilket sammanträffande!

Jag vi pratade alltså om varandra och ni får förstå att jag fick anstränga mig för att inte reta min pojkvän som jag trodde inte visste när Annandagen var. Dock hann jag faktiskt bli lite skräckslagen innan missförståndet reddes ut.

En hint. Christina har fattat galoppen.

Några månader efter alla andra har jag nu sett filmen Mama mia. Och ja, jag grät. Och sjöng med. Som vanligt. Töntigt va?

Idag mår min pojkvän bättre! Han verkar ha besegrat magsjukan. Verkligen skönt. Inte bara för honom utan också för mig, om ännu en dag hade spenderats inne framför datorn hade jag nog smällt av. Tillfrisknandet har vi firat med en promenad och lunch på Arabica (men innan dess hann vi såklart med två avsnitt Sopranos).

Här är det ju den stora offerhelgen och vi blev båda chockade när vi kom ut till folktomma gator. Inte en människa och inte en bil i sikte. Ungefär som i Stockholm på midsommar. Till en början kändes det lite läskigt, lite domedagskänsla. Men sen kändes det bara härligt att kunna slappna av och inte vara rädd för att bli ihjälkörd hela tiden. Men en nackdel med offerhelgen är alla biprodukter vid slakten. Dessa gör sig påminnda både som doft och som slaktavfall spridda på gatorna. Inte så fräscht vill jag lova. Svenska hälsovårds- smittskyddsinspektörer skulle tappa hakan.

Här kommer vår promenad i bilder.


















Musikskolan på Ismail Mohamed Street.

Nu har jag lämnat in den där förbaskade tentan. Eller snarare, för några timmar sedan lämnade jag in den förbaskade tentan. Sen gick jag ner till affären i vårt hus och köpte Sprite, vilket faktiskt värkade ha en bra effekt på min pojkväns magsjuka. Sen blev det popcorn och fredagens avsnitt av Idol. Mysigt och precis sådan avslappning jag behövde efter den där tentan som höll på att ta livet av mig.

Idag är det ju som sagt andra advent, men det har inte varit mycket julstämning i vårt hus. Men det är svårt ska jag säga er när solen skiner utanför. Detta säger jag inte för att skryta, för om sanningen ska fram är snö och kyla nästan det enda jag och min pojkvän pratar om just nu. Ett stående samtalsämne. Jag har nog aldrig längtat så mycket efter snö som iår. Idag sa t ex min pojkvän att han bara ville slänga sig i snön, rulla runt och äta snö så han får mask i magen... Ja, vi längtar alltså efter riktig svensk vinter.


Det är svårt att förstå att julen snart är här när man i ena sekunden ser detta...


Och i andra sekunden det här.

Jag är sönderstressad av min hemtenta (som börjar likna ett skämt och ska lämnas in om exakt 3 1/2 timme) och min pojkvän är däckad av magsjuka. Vilket par. Vi skulle behöva en betjänt. Någon som skulle passa upp på oss, laga mat, handla o s v. Det värsta är att det känns som livet är on hold. Jag har inte tid och min pojkvän har inte kraft att fixa inför resan. Och i och med magsjukan är det osäkert när vi överhuvudtaget kan åka. Det känns som dagarna bara går utan att något blir bestämt. Så vi kanske behöver någon typ av livscoach (herregud vad jag ogillar det ordet) som bestämmer var, när och hur vi ska åka och bokar biljetter och hotell. Ja, det vore bra.

Idag är det andra advent, och här är dagens låt!

Om exakt två veckor befinner jag mig i Stockholm!

Just nu sitter jag och min pojkvän och tittar på filmen The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford med Brad Pitt i huvudrollen. Eftersom vi bara sett ca en kvart, så är det ingen idé att jag uttalar mig om filmen. Till filmen poppade vi popcorn (och lyckades med detta för första gången!). Men nu sitter jag alltså i soffan med den ena laptopen i knät, bloggar och tittar på film samtidigt. Det är inget fel på min simultankapacitet. Jag till och med föredrar att göra två saker samtidigt ibland. När jag är rastlös. Särskilt när man tittar på film. Det kan kombiners med att t ex blogga, pyssla (som med julkorten härom kvällen), måla naglarna eller bläddra i något magasin. Eller något annat.

Min dag har bestått av plugg och lite av att ta hand om min pojkvän som är magsjuk. Igen. Väldigt orättvist eftersom han var magsjuk för ett par veckor sedan och precis hade avslutat en kur mot magparasiter. Jag tycker verkligen synd om honom. Nu borde han ju få njuta av ledigheten (här är det en långhelg, Eid Al-Atha/Offerhelgen vilket betyder att min pojkvän är ledig i nio dagar). Precis som Ramadan handlar mycket av helgen om att ge till de mindre bemedlade. Under Eid Al-Atha slaktar man djur och ger kött till de fattiga. En bra anledning till att ha en långhelg. Och att få vara ledig är ju också trevligt.

Sa jag att vi köpt biljetter till Luxor? Tanken var att vi skulle åka dit nu under min pojkväns ledighet. Tyvärr blir den resan inte av. Det fanns nämligen inga typer av biljetter tillbaka till Kairo. Varken på dagtåget eller nattåget. Det är verkligen jättetråkigt för jag hade sett fram mot det. Som plåster på såret ska vi försöka ta oss till någon västlig oas istället. Kanske hinner vi även med en utflykt till den vita och svarta öknen. Det vore häftigt. Om min pojkvän mår bättre imorgon ska jag be honom kolla upp möjligheten att åka till en oas medan jag lägger sista handen vid hemtentan.

På tal om tentan. Den går inte bra.

Ikväll blev det alltså opera, La Boheme av Puccini. Väldigt vacker musik som fick mig att helt tappa fokus på handlingen. Men det var ganska skönt, jag kände absolut inte att det var nödvändigt att förstå varje ord och vändning i historien. Istället kunde jag helt slappna av och njuta. Vad som dock störde mig var att varje gång det krävdes dekorbyte så blev det paus, föreställningen var uppdelad i fyra akter! Helr onödigt och väldigt irriterande. Men jag ska inte klaga, överlag var det bara härligt att befinna sig på Cairo Opera och lyssna till underbar musik.

Idag åkte E hem. Mycket tråkigt. Men innan dess hann han och min pojkvän ta en vända till Gizapyramiderna medan jag var hemma och pluggade. Sen gick vi allihopa och köpte lunchmat och tittade på Family Guy. Men nu har han alltså åkt och det känns ganska tomt. Jag vet att jag har sagt det förut men det är verkligen konstigt hur fort man vänjer sig vid en persons närvaro.

Förrutom att E har åkt så åkte Klara och Benjamin idag. Det känns så konstigt att vara här i Kairo utan att ha möjlighet att umgås med dem. Jag har en liten klump i magen faktiskt.


Djurtransport i Kairo.


Igår pysslade jag och dessa julkort är resultatet. Så håll i hatten, iår får faktiskt några utvalda personer julkort.

Nu ska jag försöka fortsätta med min hemtenta (som förövrigt inte alls artar sig som jag hade hoppats) och ikväll ska jag och min pojkvän på opera!



Kairo 16.8

Igår hade jag besöksrekord på bloggen! Så himla kul! Det är jättekul att ni är så många som kan tänka er att läsa om och titta på bilder från mitt liv och Kairo. Jag blir varm i hjärtat. Extra glad blir jag när ni kommenterar också, för du får jag en uppfattning om vad ni tycker är intressant (och vad jag borde sluta tjata om).


Hur som helst, det jag vill säga är; Tack för uppmärksamheten!

Ytterligare en ganska seg dag. Jag fick smått panik när jag såg mina tentafrågor, men försöker ta ett djupt andetag och göra det bästa av situationen. Min pojkvän och E åkte på eftermiddagen till Windsor Hotell (en gammal kvarleva från kolonialtiden) och fikade som sen till Operaområdet och gjorde samma sak. De gillar kaffe de där två herrarna.


Helt absurt, det här är ett dygns sopor.


Inför E´s sista kväll hade vi bokat bord på Abou al-Sid, som var bra som vanligt.








Någon som vet var jag kan köpa liknande?






Fler än vi kan producera sopor.








I alla små affärer och vrår tittade männen i Kairo på egyptisk ligafotboll.

Efter middagen köptes choklad, kokades té och tittades det på filmen Margot at the wedding. Nu ska vi sova. Imorgon ska min pojkvän och E åka till Gizapyramiderna och jag ska plugga. Sen måste vi säga hejdå till E som åker tillbaka till Sverige. Det känns lite konstigt, jag har redan vant mig vid hans närvaro. Det kommer nog kännas lite tomt.

Förresten, hur härligt är det inte med rekordsänkningen av reporäntan? Jag och mitt fantastiskt stora bostadslån hoppar jämfota. Nu är jag nästan rik.

Något som är aktuellt här i Kairo, men i ännu högre grad i kalla Sverige, är får-kunskap. Får-kunskap är ett begrepp myntat av min kära mormor och handlar om vad man FÅR (och inte får) göra. Det viktigaste inom får-kunskapen (som närmast kan liknas vid en filosofi eller livsstil) är att man inte FÅR frysa. På denna punkt är får-kunskapen mycket sträng. Det är absolut förbjudet.


Får-kunskap har inte mycket med får att göra.

Här i Kairo har vintern sakta smugit sig på vilket har resulterat i att jag fryser på kvällarna under de tunna lakanen. Men indoktrinerad med får-kunskap sedan födseln som jag är, så har jag rådit bot på detta genom att sova i t-shit och mjukisbyxor. Det är får-kunskap.

Min syster bosatt i råa London verkar inte ha lyckats så bra med får-kunskapen på sistone. Jag (och mormor) kräver bättring! Hör du det?

Igår deklarerade min pojkvän att "det ENDA som är bra med 2000-talet är att låtarna blivit längre"....

Igår var det lite fest här i huset. Vi skulle ju ha gått och sjungit karaoke, men vi hade tydligen tagit fel på dag. Så det blev någon sorts fest här hemma istället. Det var kul men inte så smart för idag är tentadag. Och jag är bara trött. När man har fyra dagar på sig att skriva en hemtenta är varje dag viktig. Det säger sig självt. Så idag känner jag mig dåligt.

Jag och E tog sovmorgon och jag hann med lite plugg innan vi åkte till AUC´s gamla campus i Downtown för att möta upp min pojkvän. Därifrån tog vi en taxi till Four Seasons för att hyra en felucca på Ali Baba marina.




















Jag är fortfarande småförälskad i min väska.




Livbojar som sett sina bästa dagar.


En restaurangbåt.


Cairo Tower.











Felucca på Nilen är oslagbart. Helt klart. Ett måste om man besöker Kairo.

På fritids ägnade jag under en period mina eftermiddagar med att lära mig spela trummor. Det var kul. När häftiga fritidsfröken S lärde oss ett nytt trumkomp kände man sig ganska tuff. En vacker dag skulle vi som lärt oss spela trummor (och elgitarr) visa resten av fritids vad vi kunde. Så vi bildade ett tillfälligt band. En låt valdes och jag och T blev bandets sångerskor. Någon timme innan framträdandet var jag och T nervösa och förväntansfulla. Vi skulle ju sjunga i mikrofon inför hela fritids (både över- och nedervåningen). Men tänk om vårt framträdande skulle skapa folkstorm? Som på TV? Tänk om alla skulle vilja ha autografer? Tänk om vi skulle behöva skriva så många autografer så vi nästan aldrig skulle kunna gå hem? Allt detta såg vi som möjligt och vidtog därför åtgärder. Så vi ägnade timmen innan framträdandet åt att klippa A4-papper i små bitar och skriva våra autografer på dem. På detta sätt kände vi oss smarta och förutseende. Nu kunde vi sjunga, lämna ut våra autograflappar (vi hann säkert skriva ett hundratal) och sen i lugn och ro gå hem från fritids.

Så vi genomförde framrädandet med autograflapparna i våra fickor. Men konstigt nog var det ingen vidare efterfrågan på dessa lappar. Nu är lapparna sedan länge slängda, men här kan ni lyssna på låten vi sjöng i alla fall. Säg till om det är läge att producera nya autograflappar.

Jag har inte alls känt mig frisk idag. Febrig, ont i huvudet, snuvig och hostig. Så min pojkvän och E fick åka iväg själva. Och det var väl ganska lägligt för jag behövde lite tid att plugga. Och inget ont som inte för något gott med sig, för nu på kvällen känner jag mig bättre än vad jag gjorde igår kväll.

Vi skulle ha åkt med Klara och Benjamin till den icke turistiga delen av Khan al-Khalili, men jag kände mig dålig och O och E var så trötta att vi valde bort det. Synd, men vi får försöka ta oss dit någon annan gång. Istället har vi tagit det lugnt hemma förrutom en kort avstickare till restaurangen Crave som ligger på Taha Hussein Street här i Zamalek.









Imorgon kväll blir det karaoke igen! Men nu ska sova och förhoppningsvis vakna frisk.

Dagen började väldigt sent med lunch och fika med E på Pottery Café. Efter ett par timmar fick vi sällskap är min pojkvän som kom från universitetet.



Sen tog vi alla tre en taxi för att möta upp Klara och Benjamin uppe i Cairo Tower, ett ca 180 meter högt torn byggt av Nasser 1961. Uppe i tornet finns en våning med restaurang (som snurrar 360 grader), en våning med café och högst upp en balkong långs med hela tornet med utsikt över hela centrala Kairo.
















































Middag på den snurrande restaurangen.

















Sen avslutade jag, min pojkvän och E dagen som den började, på Pottery Café.

Gårdagens adventsfika blev mycket trevlig och varade i flera timmar. Framåt kvällen gick vi hela gänget till Five Bell och åt middag.








Sinatra på Five Bells.