allteanna

På fritids ägnade jag under en period mina eftermiddagar med att lära mig spela trummor. Det var kul. När häftiga fritidsfröken S lärde oss ett nytt trumkomp kände man sig ganska tuff. En vacker dag skulle vi som lärt oss spela trummor (och elgitarr) visa resten av fritids vad vi kunde. Så vi bildade ett tillfälligt band. En låt valdes och jag och T blev bandets sångerskor. Någon timme innan framträdandet var jag och T nervösa och förväntansfulla. Vi skulle ju sjunga i mikrofon inför hela fritids (både över- och nedervåningen). Men tänk om vårt framträdande skulle skapa folkstorm? Som på TV? Tänk om alla skulle vilja ha autografer? Tänk om vi skulle behöva skriva så många autografer så vi nästan aldrig skulle kunna gå hem? Allt detta såg vi som möjligt och vidtog därför åtgärder. Så vi ägnade timmen innan framträdandet åt att klippa A4-papper i små bitar och skriva våra autografer på dem. På detta sätt kände vi oss smarta och förutseende. Nu kunde vi sjunga, lämna ut våra autograflappar (vi hann säkert skriva ett hundratal) och sen i lugn och ro gå hem från fritids.

Så vi genomförde framrädandet med autograflapparna i våra fickor. Men konstigt nog var det ingen vidare efterfrågan på dessa lappar. Nu är lapparna sedan länge slängda, men här kan ni lyssna på låten vi sjöng i alla fall. Säg till om det är läge att producera nya autograflappar.