allteanna

Redan i taxin på väg till busstationen kände vi oss trötta efter en dags sol och bad. Vi kliver på bussen (som för längesedan sett sina bästa dar) och försöker göra det så bekvämt som möjligt för oss. Tyvärr är ungefär hälften av sätena trasiga så vi får flytta runt i bussen för att hitta två som går att fälla bak bredvid varandra. Bussen startar och vi undrar direkt hur man ska kunna somna med den dånande motorn. Bakre delen av bussen, där vi sitter, är nästan helt okuperad av unga poliser. De stirrar och en frågar vad jag heter och hälsar mig välkommen. Jag tackar men undrar i mitt stilla sinne om han hälsar mig välkommen till? Till Egypten? Eller till bussen? Ja, ja, vi flyttar till nya säten ännu en gång och den välkomande polisen flyttar. Han vill tydligen sitta bakom oss. När jag diskret sneglade bakåt för att se vad han höll på med och försöka komma på varför han flyttar efter oss så fick jag direkt ett "Hello". Så jag bestämmer mig för att ignorera honom men upptäcker snart att han tar på mitt hår. Inte precis min högsta dröm så jag blev minst sagt lättad när det visade sig att poliserna skulle av efter ca 10 minuters bussfärd.

Efter någon eller ett par timmar så känner jag hur det börjar stinka bensin i bussen och strax därefter så stannar den. Bussen är tydligen trasig och chauffören ser allt annat än hoppfull ut. Flera av våra medpassagerare tar snabbt sina saker och åker iväg med en minibuss. Den starka bensinlukten gör att jag inte vågar sitta kvar i bussen utan ställer mig med de flesta andra utanför. Allt är svart och vi verkar befinna oss ute i ingenstans.


Trasig buss.


Trötta och eländiga mitt ute i ingenstans.

Efter mycket om och men går bussen igång igen och vi är återingen på väg mot Kairo. Det luktar fortfarande väldigt mycket bensin i bussens bakre del och jag vågar inte somna. När tre tonårskillar tar upp varsin cigarett och ska börja röka får jag spel. Ska de röka i en buss som uppenbarligen läcker bensin? Efter en tillsägelse går de med på att röka sig längst fram i bussen där det luktar mindre. Hela min kropp är på helspänn och att försöka sova är inte ens att tänka på.

Framme vid en rastplats visar det sig att bussen är helt kaputt och att vi ska få åka med en annan buss resten av vägen till Kairo. I den nya bussen är det bara unga killar och jag känner mig minst sagt utstirrad. Busschauffören skriker och gormar på en av våra medpassagerare (jag tror han inte hade biljett) och stämningen är lite laddad. Men äntligen sitter vi i en buss med ordentliga säten, fungerande ac och med normalt motorljud.  Min pojkvän somnade tillslut men vaknade av att en egyptier drog med handen över hans rakade huvud. Min pojkvän vände sig om och fick det numera obligatoriska "Hello!" . Inte visste jag att egyptier var sådana hårfetischister.

Tio timmar efter vi lämnat Dahab kom vi fram till Kairo. Jag sov knappt en blund och trodde jag skulle skrika i högan sky när vi upptäckte att vår port var låst. Som tur var sov vår portvakt, bawwab, på golvet  i trappuppgången bredvid. Efter en hel natts klarvaken bussfärd sov jag bättre än jag någonsin gjort sen vi flyttade till Kairo.