allteanna

Nu har de åkt. Jag fick hålla mig för att inte börja störtgråta (det fick vänta tills jag kom hem igen). Det var minst sagt jättejobbigt att säga hejdå. Jag känner mig liksom kvarlämnad. Ensam i en tom lägenhet som fortfarande bär spåren av deras närvaro. Och som om det inte var jobbigt nog, jag måste också gå och oroa mig för deras hemresa.

När jag var på väg till affären frågade en av männen som jämt hänger på vår gata vad jag hade gjort av min bror. Så mycket som gubbarna på gatan sitter och skvallrar så borde han veta att O är min "man". Drev han med mig? För så lika är vi väl inte? Eller? Hur som helst orkade jag inte förklara läget och sa bara att han var på univeritetet. Gubben sa än en gång att det var en "lovely morning" och jag gick vidare.