allteanna

Just nu är jag (eller snarare borde vara) mitt uppe i en chatt med min klass. Sen ska jag plugga för det går minsann inte att ligga på latsidan när man läser ett ämne med så här mycket litteratur. Naivt trodde jag att jag valt ett väldigt enkelt ämne och att jag skulle ha csn-semester här i Kairo. Men, men, man behöver väl utmaning också. Och konstvetenskap är väldigt roligt. Men som sagt, mycket litteratur.

Ikväll ska vi träffa det svenska paret som vi umgicks lite med i Dahab, K och B. Jag tror planen är att åka till al-Azhar Park och ta en drink. Skönt att träffa svenskar, men framförallt skönt att träffa folk överhuvud taget. Vi har ju inte hunnit skaffa oss något stort socialt nätverk här i Kairo, så ibland kan man känna sig lite desperat efter umgänge. Om jag ska vara ärlig så blir jag ibland så fruktansvärt trött på mig själv. Jag bara pratar och pratar. Och min pojkvän bara mumlar till svar. Det känns som min mun går i ett oavsett om jag vill det eller ej. Ibland önskar jag att jag fick slut på samtalsämnen så att vi kunde njuta av tystnaden ett tag. Eller att jag åtminstone kunde låta bli att kommentera de allra ointressantaste iacktagelserna jag gör. Bara hålla mig till det väsentlga och intressanta. Men det verkar vara omöjligt. När blev jag en sådan pratkvarn? Jag tror inte jag gillar det. Ju mer jag försöker vara tyst, desto mer pratar jag. Det är som när det kliar någonstans på kroppen, det går att inte klia på ett par sekunder men sen kliar man på ännu hårdare. Det är helt hopplöst. När fick jag detta behov av att fylla tystnaden? Jag antar att jag alltid har varit lite av en pratkvarn med folk jag känner väl, men jag tycker att det blivit värre sen vi kom hit. Jag vet inte om det är för att jag är nervös eller för att jag för en gångs skull är avslappnad och har någon som kan lyssna flera timmar om dygnet... Usch, det är obehagligt när man måste modifiera sin självbild.