allteanna

Ni skulle ha sett hur mycket kläder jag och min pojkvän har sovit i. Strumpor, mjukisbyxor, t-shirt, tjocktröja respektive halsduk. Det har nämligen varit svinkallt här på nätterna. Våra tunna franska englasfönster verkar inte vara gjorda för annat än egyptisk sommar. Och inte har vi haft några rejäla täcken. Och inte har vi skaffat några heller. Dagarna har bara gått. Men igår kom min pojkvän på en genialisk idé. Nämligen att sätta på ac:n, men med varmluft istället för kalluft. Och det har varit helt underbart att kunna sova en hel natt utan att behöva vända och vrida på sig hela tiden för att få upp värmen i kroppen. Jag kände mig riktigt utvilad när jag vaknade imorse. Det var längesedan jag kände så. Världens bästa pojkvän saved the day.



Igår kväll tittade vi på filmen Djävulen bär Prada. Jag har märkt att det har blivit en hel del sådana filmer (tjejfilmer alltså) sen jag träffade min pojkvän. Och nu har jag kommit på varför. Jag tror hel enkelt det handlar om balans. Aldrig tidigare i mitt liv har jag sett så många spelfilmer om t ex folkmordet i Rwanda. Jag har alltid föredragit Allen, Almodovar, Solondz, Burton m fl.  Drama har varit min genre. Men nu behöver jag alltså kompensera för alla dessa ruskiga filmer. Så jag har börjat uppskatta motsatsen i större utsträckning än tidigare (antagligen inte till min pojkväns förtjusning). Och motsatsen till folkmord verkar vara typ Djävulen bär Prada. Fast å andra sidan gråter jag lika mycket till den som till t ex Shooting Dogs. Fast det är svårare att skaka av sig känslan efter man sett Shooting Dogs (som förövrigt är en mycket sevärd film). Ja, ja, så här förklarar jag i alla fall mitt ökade intresse för tjejfilmer.