Kairo 10.9
Nu ligger jag i soffan med laptopen i knät och fötterna på soffbordet. Obelevat va? Och väldigt, väldigt skönt. Hela dagen har faktiskt varit väldigt skön. Min pojkvän har skolkat idag ("valt att stanna hemma" kanske det heter när man läser på universitetsnivå, men skolkat låter häftigare), så vi har pluggat ihop, lunchat ihop på Arabica, sen mer plugg och middag framför Sopranos. Jag älskar Sopranos. Fast det gäller att ha reflexerna påkopplade så att man hinner sätta händerna för ansiktet när det blir obehagligt. Jag har redan sett i princip hela serien men den går att se hur många gånger som helst. Dessutom är det kul att se den med min pojkvän som är Sopranosnybörjare.
Mitt i vår mysdag försökte jag mig på lite givmildhet. Det gick sådär. Jag tänkte nämligen att jag skulle ge sopgubben lite dricks eftersom han får ringa på hos oss flera gånger per dag. Vi sover nämligen när han kommer första gången. Han är gammal och jag tycker synd om honom som måste gå en extra gång i trapporna bara för att vi är sjusovare. Så jag tänkte att jag skulle ge honom lite dricks för besväret. Just när jag annonserat denna storslagna idé för min pojkvän ringer det på dörren. Där utanför står sopgubben och vill ha våra sopor. På väg in i köket för att hämta soppåsen under vasken blir jag nervös när jag inser att jag inte hunnit förbereda dricksen. Jag menar, det skulle kännas jobbigt att stå med plånboken i hans ansikte och välja bort de stora sedlarna och bara ge honom lite växelpengar. Så jag fumlar efter burken i köksskåpet där vi förvarar hushållskassan. Jag tar småpengarna som finns där och börjar oroa mig över att det ska vara för lite men vågar som sagt inte börja rota i min plånbok framför honom. Jag ger honom soppåsen och pengarna och säger tack. Han tittar på mig som om jag vore konstig och börjar prata på arabiska. Det enda ord jag kan urskilja är 'pengar'. Nervös för att han tog illa upp av den ynkliga summan ropar jag dit min pojkvän. Han lyssnar på sopgubben och säger "bakshish"/dricks varpå gubben lyser upp, säger hejdå och går. Så enkelt var det. Att jag aldrig lär mig hur man gör här.
Mitt i vår mysdag försökte jag mig på lite givmildhet. Det gick sådär. Jag tänkte nämligen att jag skulle ge sopgubben lite dricks eftersom han får ringa på hos oss flera gånger per dag. Vi sover nämligen när han kommer första gången. Han är gammal och jag tycker synd om honom som måste gå en extra gång i trapporna bara för att vi är sjusovare. Så jag tänkte att jag skulle ge honom lite dricks för besväret. Just när jag annonserat denna storslagna idé för min pojkvän ringer det på dörren. Där utanför står sopgubben och vill ha våra sopor. På väg in i köket för att hämta soppåsen under vasken blir jag nervös när jag inser att jag inte hunnit förbereda dricksen. Jag menar, det skulle kännas jobbigt att stå med plånboken i hans ansikte och välja bort de stora sedlarna och bara ge honom lite växelpengar. Så jag fumlar efter burken i köksskåpet där vi förvarar hushållskassan. Jag tar småpengarna som finns där och börjar oroa mig över att det ska vara för lite men vågar som sagt inte börja rota i min plånbok framför honom. Jag ger honom soppåsen och pengarna och säger tack. Han tittar på mig som om jag vore konstig och börjar prata på arabiska. Det enda ord jag kan urskilja är 'pengar'. Nervös för att han tog illa upp av den ynkliga summan ropar jag dit min pojkvän. Han lyssnar på sopgubben och säger "bakshish"/dricks varpå gubben lyser upp, säger hejdå och går. Så enkelt var det. Att jag aldrig lär mig hur man gör här.
Kommentarer
Trackback
