Kairo 8.0
Idag börjar ett nytt kapitel, för idag kommer våra första gäster. Från att ha vara ganska bortkommen ska jag nu leka erfaren guide. Jag är nervös. Och jag vet inte varför. Jag har ingen ro i kroppen och gör varken det ena eller det andra. Jag kunde inte ens sova inatt. Varje gång jag var på väg så fick jag för mig att jag låg på en båt och om jag skulle somna så skulle båten segla iväg och jag skulle vakna på okänd plats utan möjlighet att hinna till flygplatsen i tid. Knäppt va? Så jag har alltså bara sovit ett par timmar inatt. Ingen bra uppladdning.
En kille som försöker sälja blommor på vår gata.
Ismail Mohamed Street österut från vår balkong.
Vi har nog världens mest glömska människa som hyresvärd. Detta skulle hon ha låtit forsla bort för ca två månader sedan.
Vår hyresvärds chaufför kom i alla fall precis med ytterligare en kudde, en glasskål (why?) och en sopborste. Han började prata på arabiska och peka på sopborsten. Jag blev helt ställd, vad menade han? Jag försökte säga att jag inte förstår men han bara fortsatte peka på borsten han kom med och upprepa samma mening på arabiska om och om igen. Man känner sig som ett barn när man inte förstår vad folk säger, särskilt om de ser ut som de tycker det är det konstigaste de har varit med om (d v s att träffa någon som inte förstår arabiska). Fråga mig inte hur, men plötsligt (mitt uppe i hans upprepningar och gester mot sopborsten) förstod jag vad han menade. Han ville ha en av de de gamla sopborstarna. Hur jag förstod detta vet jag inte. Men jag fick äntligen tyst på honom när jag hämtat dem. Kanske var det något typ av tankeöverföring? Hur som helst är det alltid en sådan lättnad när man tillslut förstår varandra och man slipper bli talad till som om man vore ett barn bara för att man inte kan deras språk. Jag är inte begåvningshandikappad bara för att jag inte kan arabiska. Bra. Nu har jag fått det sagt. Nu ska jag sluta klaga.
Det ska bli spännande att se hur pass trötta M, K och B är när de kommer. Om de orkar och om allt går enligt planerna (något man inte ska räkna med i Kairo) så ska vi ikväll köpa med oss mezze från restaurang Five Bells och äta denna seglandes på Nilen i en felucca! Det kan vara det bästa som finns.
En kille som försöker sälja blommor på vår gata.
Ismail Mohamed Street österut från vår balkong.
Vi har nog världens mest glömska människa som hyresvärd. Detta skulle hon ha låtit forsla bort för ca två månader sedan.
Vår hyresvärds chaufför kom i alla fall precis med ytterligare en kudde, en glasskål (why?) och en sopborste. Han började prata på arabiska och peka på sopborsten. Jag blev helt ställd, vad menade han? Jag försökte säga att jag inte förstår men han bara fortsatte peka på borsten han kom med och upprepa samma mening på arabiska om och om igen. Man känner sig som ett barn när man inte förstår vad folk säger, särskilt om de ser ut som de tycker det är det konstigaste de har varit med om (d v s att träffa någon som inte förstår arabiska). Fråga mig inte hur, men plötsligt (mitt uppe i hans upprepningar och gester mot sopborsten) förstod jag vad han menade. Han ville ha en av de de gamla sopborstarna. Hur jag förstod detta vet jag inte. Men jag fick äntligen tyst på honom när jag hämtat dem. Kanske var det något typ av tankeöverföring? Hur som helst är det alltid en sådan lättnad när man tillslut förstår varandra och man slipper bli talad till som om man vore ett barn bara för att man inte kan deras språk. Jag är inte begåvningshandikappad bara för att jag inte kan arabiska. Bra. Nu har jag fått det sagt. Nu ska jag sluta klaga.
Det ska bli spännande att se hur pass trötta M, K och B är när de kommer. Om de orkar och om allt går enligt planerna (något man inte ska räkna med i Kairo) så ska vi ikväll köpa med oss mezze från restaurang Five Bells och äta denna seglandes på Nilen i en felucca! Det kan vara det bästa som finns.
Kommentarer
Trackback
