allteanna

Tänkte ger er en liten kort presentation av gästrummet, av intresse främst för er som kommer hit och hälsar på såklart. Snart kommer det även finnas en säng till därinne och då blir det ganska trångt kan jag tänka mig, men det ska nog gå ändå.


Fönster och garderober.


Den "stora" sängen och nya kuddar.


Fint beslag på fönstret.


Fönstret.


Utsikten.

Just nu är jag (eller snarare borde vara) mitt uppe i en chatt med min klass. Sen ska jag plugga för det går minsann inte att ligga på latsidan när man läser ett ämne med så här mycket litteratur. Naivt trodde jag att jag valt ett väldigt enkelt ämne och att jag skulle ha csn-semester här i Kairo. Men, men, man behöver väl utmaning också. Och konstvetenskap är väldigt roligt. Men som sagt, mycket litteratur.

Ikväll ska vi träffa det svenska paret som vi umgicks lite med i Dahab, K och B. Jag tror planen är att åka till al-Azhar Park och ta en drink. Skönt att träffa svenskar, men framförallt skönt att träffa folk överhuvud taget. Vi har ju inte hunnit skaffa oss något stort socialt nätverk här i Kairo, så ibland kan man känna sig lite desperat efter umgänge. Om jag ska vara ärlig så blir jag ibland så fruktansvärt trött på mig själv. Jag bara pratar och pratar. Och min pojkvän bara mumlar till svar. Det känns som min mun går i ett oavsett om jag vill det eller ej. Ibland önskar jag att jag fick slut på samtalsämnen så att vi kunde njuta av tystnaden ett tag. Eller att jag åtminstone kunde låta bli att kommentera de allra ointressantaste iacktagelserna jag gör. Bara hålla mig till det väsentlga och intressanta. Men det verkar vara omöjligt. När blev jag en sådan pratkvarn? Jag tror inte jag gillar det. Ju mer jag försöker vara tyst, desto mer pratar jag. Det är som när det kliar någonstans på kroppen, det går att inte klia på ett par sekunder men sen kliar man på ännu hårdare. Det är helt hopplöst. När fick jag detta behov av att fylla tystnaden? Jag antar att jag alltid har varit lite av en pratkvarn med folk jag känner väl, men jag tycker att det blivit värre sen vi kom hit. Jag vet inte om det är för att jag är nervös eller för att jag för en gångs skull är avslappnad och har någon som kan lyssna flera timmar om dygnet... Usch, det är obehagligt när man måste modifiera sin självbild.

Plugg idag igen, men för en gångs skull kom min pojkvän hem tidigare så jag tvingade iväg honom till City Stars för lite konsumtionsfrosseri. Jag hade såklart hoppats att H&M-stövletterna som jag visade i det tidigare inlägget hade kommit till Kairo-butiken men icke. De har fortfarande samma sortiment som fanns på H&M i Stockholm långt innan jag åkte.


City Stars, ett rikigt konsumtionsmekka.


En blommig blus från H&M blev det i alla fall.


Wagamama.

Londonbaserade kedjan Wagamama finns även i City Stars. Jag och min pojkvän har blivit alldeles för bra på att hitta ursäkter för att slippa laga mat hemma. Inte bra. Nu ska dert bli skärpning på den fronten. Men oj, oj vad gott det var med Wagamamamat.

Kan ni tänka er att jag faktiskt lever i ett land med diktatur? Och att det råder undantagstillstånd i Egypten alltsedan mordet på Sadat 1981? Vem som helst kan alltså t ex gripas utan uttalad anledning. Mubarak menar nämligen att detta är nödvändigt för att bekämpa militant islamism och terrorism. Dessutom är Egypten ett land präglat av korruption på alla nivåer i samhället. Här behöver du känna "rätt" folk och ha pengar för att lyckas. Om du t ex mutar rätt polisofficer så kan du klätta upp på pyramiderna, något som egentligen är strängt förbjudet. Och om du skulle bli av med körkortet är det bara att vifta med sedlarna. Eller om du vill vinna en rättegång. Skrämmande.


Mubarak.

Idag har jag som sagt pluggat. Och varit totalt strandsatt i lägenheten för vår hyresvärd sa att hennes chaufför skulle hämta hyran klockan tolv. Så jag satt hemma och väntade och väntade. Klockan blev tolv, ett, två, tre och till och med fyra. Då kom min pojkvän hem och vi ringde och frågade om det inte var idag han skulle komma, men hon hade tydligen glömt (om hon kan glömma en rejäl hyra så lätt, så kan jag gärna behålla den...). Så där hade jag suttit hela dagen och väntat i onödan. Jag hade inte ens vågat gå till affären och köpa vatten och vi hade inte en enda droppe i huset. Så vid fyra när det visade sig att hyresvärden hade glömt var jag rätt så trumpen och missnöjd. Min pojkvän var tvungen att rasta mig runt kvarteret för att få mig på bättre humör.

Även denna kväll avslutades med mezze från Five Bells och ett avsnitt Six Feet Under. Sa jag förresten att jag har pluggat rätt mycket idag också? Jajamensan.


Restaurang Five Bells.

Igår var en tung dag faktiskt. Jag vet inte varför, men jag hade sådan fruktansvärd hemlängtan. Eller det var väl inte riktigt hemlängtan, för jag har redan börjat känna mig ganska hemma här, särskilt i lägenheten. Och det var inte Stockholm som lockade. Snarare kändes det jobbigt att min familj inte bor här med. Med lite distans kan jag se att jag har världens absolut bästa familj. De är hur omtänksamma och gulliga som helt och jag älskar dem. Och igår kändes det tungt att vara så långt ifrån dem. Kanske späddes det på av att jag var/är sjuk också. Jag försökte intala mig själv att jag inte hade någon anledning att bryta ihop, inom de närmaste veckorna kommer de fem viktigaste personerna hit och hälsar på. Fast den tanken hjälpte inte så mycket igår, då ville jag bara ha dem här nu. Så det blev lite gråt och tandagnisssel igår och min stackars pojkvän fick inte alls så mycket plugg gjort som han skulle behövt. Förlåt älskling!

Gårdagen avslutades i alla fall bra med take away-mezze från Five Bells som ligger mer eller mindre vägg i vägg med vår lägenhet. Det var första gången vi åt där, eftersom de haft stängt hela Ramadan, och det var faktiskt otroligt gott.

Idag kommer vår hyresvärds chaufför för att hämta hyran. En liten djävul i mitt öra säger att jag borde ta kuvertet med alla pengarna och shoppa loss på City Stars istället, 6 400 kr borde räcka ganska långt.... Nu riktigt kryper det i fingrarna. Nä, istället för att shoppa upp pengar som inte är mina ska jag ägna dagen åt att plugga. Spännande va?

Kommer ni ihåg att jag nämnde att vi var lite missnöjda med standarden på vårt hotellrum i Dahab? Nu ska jag berätta varför. Själva rummet var helt okey, mjuka sängar, tv med engelska kanaler, kylskåp, balkong o s v. Men det föll på badrummet. Det var gammalt och äckligt och ofta gick det inte att spola i toaletten. Handukarna kändes så ofräscha att vi faktiskt köpte en ny (rosa och fluffig!). En morgon låg det dessutom en sju centimeters lång kackerlacka i duschen. Som tur var låg den på rygg och var halvdöd annars hade jag väl dött på fläcken. Efter den incidenten var vi rörande överens om att det inte var något lyxhotell vi bodde på, trots att man skulle kunna tro det av priset. Men det var tydligen inte nog med det. En kväll när vi kom hem från restaurangen och jag hade börjat borsta tänderna ser vi hur en liten (jäkla) mus springer rakt över golvet och slirar in i badrummet! Om jag inte hade haft munnen full av tandkräm så hade väl min pojkvän varit döv vid det här laget. Som halvdan lösning på musproblemet så satte vi nikotintuggummin i alla tänkbara mushål i badrummet, men jag var alrig riktigt bekväm i det hotellrummet efter musens besök. Jag menar först en kackerlacka, sen en mus, vad ska man vänta sig härnäst?

Igår var vi otroligt sega. Sov till klockan tolv och tvättade och handlade. Sen beställde vi hem mat från Arabica och tittade klart på Factory Girl om Edie Sedwick. Inte en jättebra film men ett intressant människoöde.


Fin kartong från Arabica.

Sedan ringde min pojkväns amerikanska klasskamrat, L, och undrade om vi ville följa med till Sequoia och ta en drink och lite tilltugg. Trots att vi var dödströtta bestämde vi oss för att åka dit, man får passa på att försöka skaffa ett socialt liv. Vi hade trevligt och alla pratade om sina respektive resor under lovet. L hade åkt på en runtripp till olika oaser i den västra öknen, en andra tjej hade varit i Luxor och Aswan (och ja, det hade varit otroligt varmt) och den tredje tjejen hade varit i Madrid. Jag tror hela sällskapet blev väldigt inspirerade av varandras resor och vi utbytte tips och förmaningar. det var väldigt härligt att sitta där vi Nilen och dricka vin (äntligen är Ramadan över), men man märker att det har blivit svalare för vid midnatt var man faktiskt tvungen att sätta på sig en tröja.


Seqouia.


Seqouia.

Redan i taxin på väg till busstationen kände vi oss trötta efter en dags sol och bad. Vi kliver på bussen (som för längesedan sett sina bästa dar) och försöker göra det så bekvämt som möjligt för oss. Tyvärr är ungefär hälften av sätena trasiga så vi får flytta runt i bussen för att hitta två som går att fälla bak bredvid varandra. Bussen startar och vi undrar direkt hur man ska kunna somna med den dånande motorn. Bakre delen av bussen, där vi sitter, är nästan helt okuperad av unga poliser. De stirrar och en frågar vad jag heter och hälsar mig välkommen. Jag tackar men undrar i mitt stilla sinne om han hälsar mig välkommen till? Till Egypten? Eller till bussen? Ja, ja, vi flyttar till nya säten ännu en gång och den välkomande polisen flyttar. Han vill tydligen sitta bakom oss. När jag diskret sneglade bakåt för att se vad han höll på med och försöka komma på varför han flyttar efter oss så fick jag direkt ett "Hello". Så jag bestämmer mig för att ignorera honom men upptäcker snart att han tar på mitt hår. Inte precis min högsta dröm så jag blev minst sagt lättad när det visade sig att poliserna skulle av efter ca 10 minuters bussfärd.

Efter någon eller ett par timmar så känner jag hur det börjar stinka bensin i bussen och strax därefter så stannar den. Bussen är tydligen trasig och chauffören ser allt annat än hoppfull ut. Flera av våra medpassagerare tar snabbt sina saker och åker iväg med en minibuss. Den starka bensinlukten gör att jag inte vågar sitta kvar i bussen utan ställer mig med de flesta andra utanför. Allt är svart och vi verkar befinna oss ute i ingenstans.


Trasig buss.


Trötta och eländiga mitt ute i ingenstans.

Efter mycket om och men går bussen igång igen och vi är återingen på väg mot Kairo. Det luktar fortfarande väldigt mycket bensin i bussens bakre del och jag vågar inte somna. När tre tonårskillar tar upp varsin cigarett och ska börja röka får jag spel. Ska de röka i en buss som uppenbarligen läcker bensin? Efter en tillsägelse går de med på att röka sig längst fram i bussen där det luktar mindre. Hela min kropp är på helspänn och att försöka sova är inte ens att tänka på.

Framme vid en rastplats visar det sig att bussen är helt kaputt och att vi ska få åka med en annan buss resten av vägen till Kairo. I den nya bussen är det bara unga killar och jag känner mig minst sagt utstirrad. Busschauffören skriker och gormar på en av våra medpassagerare (jag tror han inte hade biljett) och stämningen är lite laddad. Men äntligen sitter vi i en buss med ordentliga säten, fungerande ac och med normalt motorljud.  Min pojkvän somnade tillslut men vaknade av att en egyptier drog med handen över hans rakade huvud. Min pojkvän vände sig om och fick det numera obligatoriska "Hello!" . Inte visste jag att egyptier var sådana hårfetischister.

Tio timmar efter vi lämnat Dahab kom vi fram till Kairo. Jag sov knappt en blund och trodde jag skulle skrika i högan sky när vi upptäckte att vår port var låst. Som tur var sov vår portvakt, bawwab, på golvet  i trappuppgången bredvid. Efter en hel natts klarvaken bussfärd sov jag bättre än jag någonsin gjort sen vi flyttade till Kairo.

Sista dagen i Dahab påbörjades med ytterligare en frukost på Yalla bar som ligger på stranden. Och även nu beställde in varsin kontinental frukost som enligt menyn och gårdagens erfarenhet ska innehålla stekt ägg, fruktsallad, yoghurt, toast, marmelad, honung, färskost och smör. Till detta beställde jag en mangojuice och min pojkvän en bananlassie. När frukosten kom in utan någon yoghurt och lassin visade sig vara ljummen mjölk med lite banankross, så började vi ana att yohurten var slut. Så vi förklarade situationen och skickade tillbaka lassin till köket. Kyparens sa att de hade skickat iväg någon att köpa yoghurt och med detta svar kände vi oss rätt lugna. Och efter ett tag fick vi mycket riktigt varsin yoghurt och en ny lassie. Härligt tänkte vi men problemet kvarstod. Lassin var gjord på ljummen mjölk och inte kall yoghurt. Ytterligare en gång fick vi vinka till oss kyparen som bedyrade att det var yoghurt i fast det så uppenbart inte var det. Och nu blev jag rätt trött och irriterad på situationen. Hur kan man servera en lassie på mjölk utan att blinka? Och hur kan man säga att den nu innehåller yoghurt när det är samma gamla ljumna dryck som serveras för andra gången. Och eftersom vi drack en mangolassie på samma ställe dagen innan, så vet vi att de vet hur en sådan ska göras. Dessutom glömde de vår tebeställnig. Men det går inte att vara irriterad i Dahab, omgivningarna är så vackra.


Den färskpressade Mangojuicen var dock perfekt.


Kite- och vindsurfarna hoppade och hade sig.


De små fiskebåtarna guppade.


Röda havet och bergen.


Palmen var tydligare viktigare än vår hotellbalkong.

Efter en härlig dag med snorkling, bad och häng med den svenska tjejen så tog vi ett dopp i hotellets pool och gick och åt en tidig middag för att hinna med 19.30 bussen.


Sista middagen.


Hästar.


I Sverige har vi inga isbjörnar på gatorna, men i Dahab har de kameler som strosar fritt och äter sopor.

Igår, d v s första dagen här i Dahab, ägnades först åt två timmars chatt med min klass. Sedan tog vi en taxi till lagunen. Tyvärr visade det sig att det var ganska dött där och vi behövde lunch, så vi åkte tillbaka och lunchade och badade.


Strandpromenaden.


En av alla restauranger på stranden.


Dahab var härligt förskonat från "spänniga" killar, förutom detta undantag.


Stranden med bergen i bakgrunden.


Bazaargatan.

Senare på eftermiddagen stötte vi ihop med den svenska tjejen som vi mötte på bussen på väg hit. Hon är väldigt trevlig och lätt att prata med. Vi bestämde att vi skulle höras av senare på kvällen och gick hem till hotellrummet for att duscha av oss det salta vattnet. Senare på kvällen sammanstrålade vi med henne, hennes pojkvän och deras egyptiska kompis på Funny Mummy, en restaurang på standen. Vi hade otroligt trevligt och det kändes inte alls som vi bara hade känt varandra en timme eller så. Men jag blev nästan skraämd, det finns extremt många gemensamma nämndare mellan oss. Jag och den har svenska tjejen är lika gamla, har samma för- och mellannamn, har båda opererat blindtarmen. Hon och hennes kille bor i Uppsala precis som min pojkvän. Och skummast av allt, hennes killes familj har hus ett par kilometer från min mammas sommarhus. Hur som helst, efter en jättegod middag drog vi vidare till en bar. Efter en drink där avslutades kvällen och vi stupade i säng. Men jag ska säga att det var otroligt skönt att umgås med svenskar, ingen språk- eller kulturbarriär att forsöka övervinna.

Dahab är en helt underbart mysig liten stad. För att kort summera dag 2 så gick vi upp rätt sent, skippade hotellfrukosten som inte var någon höjdare och gick till en restaurang på stranden. Efter en så kallad kontinental frukost la vi oss i varsin solstol och njöt av lugnet och havet. Dahabs skönhet tycker jag ligger i att man har ett djupblatt hav framför sig och terracottafärgade berg bakom sig. Konstrasten ar verkligen magnefik.


Utsikt från frukostbordet.

Sen, hör och häpna, lärde jag mig att snorkla! Kan ni tänka er? Och det var hur härligt som helst. Kristallklart vatten och färgglada fiskar i alla tänkbara storlekar och former. Fiskar som simmade snabbt, fiskar som stod stilla och fiskar som jagade/åt upp andra fiskar. Det var första men inte sista gangen jag snorklade.


Bildbevis.

Även idag mötte vi upp den svenska tjejen som vi träffade på bussen hit. Hon verkar verkligen skön och det vore kul att träffas mer när vi är tillbaka i Kairo. Hon och hennes kille pratade om en maskerad de ska ha på halloween, så då kanske vi får tillfälle att lära känna dem mer.


Inget att klaga på...


På vägen hem från stranden till hotellet möttes vi av denna syn, en civilklädd man (förhoppningsvis polis) med ett automatvapen innanför skjortan.

Efter ytterligare en middag på Funny Mummy så stupade vi i säng.

Härlig middag på Funny Mummy.

Nu är vi alltså i Dahab, efter en ca nio timmars lång bussresa. På bussen mötte vi ett svenskt par, de bor i Kairo, har varit här i ca en månad och ska stanna i fyra, hon pluggar arabiska och han tar det ganska lugnt. På kvällarna beställer de hem mat och kollar på film... Skrämmande likt vår vardag....

Min älskade pojkvän är förövrigt världens duktigaste, efter att ha snusat år ut och år in sa anstränger han sig faktiskt med att sluta. Han tuggar nikotintuggummin som en galning, men det går riktigt bra faktiskt. Han är otroligt duktig och jag är riktigt imponerad.


Brolins polare i Dahab..?

Vi kom hit till Dahab vid tolvtiden i går kvall. Nyfikna gick vi ner till stranden och satte oss på en restaurang. Där förklarade kyparen att han var polare med Thomas Brolin och att densamma hade betalat flygbiljett samt uppehälle när han varit på besök i Stockholm. Undrar om det var sant eller om det var historien han drar varje gång restauranggästerna säger att de är från Sverige.


Utsikt från vår balkong.


Utsikt åt andra hållet, mot bergen.

Dahab verkar vara en liten kuststad med fokus på dykning. Standarden på vart hotell var lite av en besvikelse, men från balkongen kan vi se Röda Havet sa jag är nöjd i alla fall. Nu ska vi bada! Detta blir min och O:s första riktiga badsemester!

Fy va skönt!

Äntligen kan man pusta ut. De kidnappade turisterna samt deras guider är i säkerthet. DN:s artikel säger inte så mycket, men i de egypiska tidningarna finns bilder som visar att de är välbehållna. Otroligt skönt.

Efter frukosten imorse bestämde vi oss för att åka till Giza Zoo. Förmiddagen var sval och det var skönt att promenera runt. Giza Zoo var fullt av lediga egyptiska barnfamiljer och anställda som ville att man skulle betala för att få hålla i en lejon-, shimpans-, eller tigerunge. Men vi höll oss till att bara titta (och fota).


Flamingos.


Zebror.


Kamel.

Värst var nog att se lejonburarna. Två smutsiga, undernärda lejon i varje bur. Med tomma blickar vankade de där inne runt, runt utan uppehåll medan barnen skrek för att försöka få dem att göra något oväntat. Deras vankande kändes som en tyst protest .


En deprimerande liten lejonbur.


Fram och tillbaka gick honan och hanen utan livsgnista.


Ungt lejon.


Vad är oddsen? Jag stannar för att fota flodhästarna och ser att det ligger en etikett med texten "Anna Kids" precis vid mina fötter... Man kanske ska börja tro på ödet.


Flodhästar i olika burar som bråkar. Det visade sig att flodhästar kan morra när de blir arga.


Babianer.


Livet på en pinne.


Pelikan.


Krokodil.


Min pojkvän blev en aning besviken av denna skylt.


Utanför Giza Zoo.

Efter någon timme bland exotiska djur och inte så exotiska barn tog vi en taxi till Arabica för lunch. Väl där bestämde vi oss för att åka till Dahab på Sinai-halvön imorgon. Vi ringde och bokade hotell för fyra nätter och tog sedan en taxi för att köpa bussbiljetter. Taxichauffören visade sig vara en rolig prick. Han undrade om vi varit i Aswan ännu och berättade att han var nubier och att Aswan var hans hemstad. När vi berättade att vi egentligen ville åka dit nu men att det verkade vara för varmt höll han med, så jag tror vi gjorde rätt val när vi valde bort Aswan till förmån för Dahab. Taxichauffören berättade även att han har arbetat som kock, servitör och chaufför. Han hade sex barn med två fruar (en i Kairo och en i Aswan) och lagade helst maten under Ramadan själv. Frun fick kolla på, men han hade ju varit kock så maten blev godast om han gjorde den själv.

Men nu är alltså hotell bokat, bussbiljetter köpta och 13.30 bär det av till dykparadiset Dahab!

Nu ska vi gå och träna, sen ska jag ringa min kära mamma som fyller år idag! Puss påre födelsedagsbarnet!

Det är nästan som lugnet före stormen. För en gångs skull verkar Kairo sova. Trafiken är mycket lugnare och gatorna ganska tomma. Alla verkar sova så de orkar med alla fester som avslutar Ramadan.

Annars är Kairo verkligen staden som aldrig sover. På riktigt. Bilar tvärbromsar, tutar helvilt och människor skriker. Mitt i natten. Jag vet inte om det beror på att många arbetar nattskift eller om en del sover på dagen och är vakna på natten på grund av värmen. Hur som helst så är Kairo en levande stad 24 timmar om dygnet. Det är aldrig en stad som känns enslig eller övergiven men heller inte en stad som känns lugn och harmonisk. Men jag gillar det. Jag gillar att slippa känna sig som världens enda människor efter klockan elva på kvällen. Jag gillar att vakna mitt i natten och känna att jag inte är den enda som är uppe. Att man inte behöver känna sig ensam. Att det alltid står ett gäng killar på vår gata och snackar skit. Det är härligt. Fast ibland undrar man verkligen om de någonsin gör något annat. Det är inte svårt att inse att det här landet måste ha en väldigt hög arbetslöshet.

Tyvärr blev det inget galleribesök, klockan blev för mycket och vi blev trötta. Men en lyxig middag hann vi med i alla fall. Högst upp i Ramses Hilton finns en restaurang med fantastisk utsikt över Kairo. Och för första gången i mitt liv kom min mat in under en sådan där metallkåpa (de har säkert ett tjusigt namn, men jag är alldeles för okultiverad för att ha en aning). Det kändes flott. Efter lite diskussion kom vi fram till att vi firade tre saker; min pojkväns ledighet, att han fick extremt bra vitsord i sitt anställningsintyg och att jag är klar med min tenta. Alla goda ting är tre, som de brukar säga.


Utsikt från vårt bord på Ramses Hiltons takrestaurang.


Mer utsikt.


Det bjöds även på liveunderhållning i form av en pianist. Men jag tycker nog han borde satsa på en annan firsyr...

Jag har kommit fram till att jag nu har gjort reklam för Kairo i över en månad med hjälp av bilder och text här på bloggen.  Nu tycker jag att det börjar bli dags för någon slags kompensation från den egyptiska turistbyrån eller kanske till och med från självaste Mubarak. Så Mr. M, alla gåvor (gärna i form av de där små papperslapparna med Qani-Bay-moskén) kan med fördel sändas till Ismail Mohamed Street nr. 7, apartment 3, 11211 Zamalek. Tack.

Idag har jag inte gjort många knop. Gick upp sent, eftersom jag inte kunde somna igår kväll, har pluggat lite och städat lite. Är missnöjd med tentan som jag lämnade in igår, men glad att det är över. Jag är liksom inte mig själv under press. Jag blir lättretlig och oharmonisk. Lite av en bitch faktiskt. Men nu är tentan som tur var över och jag är mig själv igen, till glädje inte minst för min stackars pojkvän. På tal om honom är han från och med idag ledig en hel vecka. Det tänkte vi fira med galleri- och restaurangbesök. Det ska blir så härligt att slippa väckarklockan imorgon bitti och ha en hel dag att spendera hur vi vill. Efter att vi upptäckte att det just nu är 40 grader varmt i Aswan har vi skippat den tanken, annars misstänker jag att vi bara skulle ligga på hotellrummet och flåsa hela vistelsen. Så nu står det mellan Alexandria och Dahab. Jag återkommer med vårt beslut.

Kan man inte få sova en endaste natt utan att drömma mardrömmar? Snart blir jag väl tokig på riktigt.
Idag är tentans sista dag och jag känner mig stressad men börjar närma mig den där punkten när man inte orkar bry sig så mycket längre. Min pojkvän åkte till AUC tidigt och lägenheten känns minst sagt tom efter helgen. Men för att se allt på den ljusa sidan, och det bör man ju, så har han bara lektioner söndag-måndag och är sen ledig en hel vecka! Vi har dock fortfarande inte bestämt vad vi ska göra, men det lutar åt att ta tåget ner till Aswan och stanna där ett par dagar. Kolla in turistattraktionerna i trakten och åka felucca. Men det som får oss att tveka är värmen, det ska tydligen vara betydligt mycket varmare där än i Kairo och guidboken rekommenderar att man åker dit på vintern. Så här ser det i alla fall ut i Aswan;





Visst blir man sugen?!

Kom på att jag knäppt nog aldrig hade öppnat de tjocka färgade fönstrena i badrummet. Ja, om sanningen ska fram så kommer jag på en massa saker att göra när jag egentligen borde skriva på min hemtenta... I alla fall, så här ser det ut utanför vårt badrumsfönster.


Utsikt från badrummet mot bakgården, visst ger det lite känsla av fängelse med gallerna?

Snart ger jag upp pluggandet för idag. Måste försöka rensa hjärnan för att få plats med nytt. Jag kan se de små demonstranterna i min hjärna med plakat med texter som "Allt ska bort!", "Tuta för fritid", "Vi vill ha kvällen kvar!" "Sluta plugga börja slappa", ja det verkar vara uppror där inne. Jag ska kanske koppla av och rensa hjärnan med en film efter maten? Det tror jag är en bra idé. Trots allt så måste jag ju vakna pigg och fräsch till sista tentadagen imorgon. Alla ursäkter är bra ursäkter, eller hur?