allteanna

Vår underbara dag i Sakkara avslutades med en obligatorisk middag på Seqouia. Inte ett ställe med lysande service, men god mat och fantasktiskt läge vid Nilen.

Tjugo minuter över tio hämtade K oss och det bar av till Sakkara. Ni som har läst bloggen vet ju att jag och min pojkvän redan varit där (och bevittnat dadelskörd bland annat), men denna gång hann vi även med att se Sakkarapyramiderna. Det finns inte jättemycket att skriva om det, ni får titta på bilderna istället.


Världens äldsta byggnad i sten, trappstegspyramiderna i Sakkara.










Fötter.










Det var en härlig utsikt som inte riktigt kom till sin rätt på denna bild.


Utsidan av en grav.

Tillbaka i K:s hus så tog vi ett dopp i poolen och sedan serverades en enorm buffé. K är en pärla! Efter kaffe och kakor tog vi en sväng i trädgården.


Bananer.




Hennafärgen ska skydda de klippta fåren mot solen.


Tuppar och hönor.


Duvor för uppfödning.




Några duvor valde taket istället för buren.




Familjen som är anställda hos K.

Vi hade otroligt roligt och avkopplande (hur skönt är det inte att ha någon som kör en överallt och dukar fram festmåltider..?).

Det blev en snabbvisit till Alexandria igår. Men innan vi kom iväg från Ramsis Station så hann en man fråga om han fick ta med sig mamma hem, "nej, tack" svarade jag på arabiska. Ett bra tillfälle att öva på min nyaste fras.


Ramsis Station.




Alexandriatåget.


Första klass verkade innebära ordentligt benutrymme.


Men inte rena fönster.


Åsna.


Alexandrias tågstation.


Vacker port i stationsbyggnaden.

Vi var framme först klockan tre och tvingades åka tillbaka med 18.15-tåget, så som ni förstår hann vi inte göra mycket. Första halvtimmen ägnades åt att försöka hitta en lunchrestaurang, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Äter inte folk i Alexandria? Till slut hittade vi löjligt billig (och god) falafel och både magar och sinnen blev bättre tillmods. Mätta gick vi till den norska arkitektbyrån Snöhettas nybyggda bibliotek. En helt fantastisk byggnad som lyckas med konststycket att vara vackert från alla håll och vinklar, både exteriört och interiört.


Staty vid det nya biblioteket i Alexandria.


Bibliotektet.




Medelhavet.




Glada poliser.


Bibliotektets interiör.












Det fanns även konst på biblioteket.




Tavla av ett av världens sju underverk, det 120 meter höga fyrhuset i Alexandria byggt ca år 297 f.k.


En "tidning".


En gammal tryckpress.

Alexandria visade sig vara en betydligt renare och mer "europeisk" än Kairo. Luften var friskare (inte så konstigt med tanke på att Alexandria ligger vid Medelhavet och inte vid öken som Kairo) och staden verkade röra sig i ett lugnare tempo.

När tåget tillbaka till Kairo rullade in på Ramsis station märkte vi att någon hade glömt en mobiltelefon på ett säte. Snälla som vi är tg vi med oss denna för att försöka återföra den till ägaren. Stort misstag. Att lämna in en mobil på typ 'lost and found' och sen kunna gå verkar inte vara ett alternativ i Egypten. Istället engagerades ett tiotal olika poliser och vi fick verkligen inte bara lämna in mobilen. Nej, innan vi fick gå var vi tvungna att skriva ett "brev". Men ingen verkade veta vad vi skulle skriva och huruvida det fanns något förtryckt formulär eller liknande. Så vi satt där och väntade och väntade på poliskontoret på Ramsis Station. Det talades i walkie-talkies och diskuterades. Ingen verkade veta hur denna situation skulle lösas. Vad gör man med en upphittad mobiltelefon egentligen? Till slut ringde denna mobil som låg på bordet mellan oss och konstaplarna. Ägaren ringde och kom till kontoret. Efter att han hade tackat oss trodde vi att det var fritt fram att gå. Men nej, ytterligare saker skulle diskuteras och konstaplar komma och gå. Till sist, utan att något till synes revolutionerande hade inträffat, fick vi gå. Äntligen. Då var klockan över tio och vi var trötta och hungriga. Så ett hett tips: försök inte vara snäll, lämna kvarglömda saker åt sitt öde, gå vidare och se aldrig tillbaka.


Where the action is.

Nu ska jag berätta om boken jag köpte igår. Den heter Zamalek -The Changing Life of a Cairo Elite, 1850-1945 och är skriven av Chafika Soliman Hamamsy. Om jag har fattat rätt, jag har ju inte börjat läsa den ännu, så ska boken genom att skildra en familjs liv illusterara förändringarna i stadsdelen. Intressant va?!

Vi åkte som sagt till Cairo Opera House och fick biljetter till kvällen föreställning, Samsara, som framfördes av det spanska balettkompaniet Victor Ullate Ballet. Nöjda med varsinn biljett i hand åkte vi hem för att byta om till finkläder.


Området vid Operan är väldigt vackert, här t ex en staty av Uom Khultum, arabvärldens genom tiderna största stjärna..


En glad speleman.


Operahuset.

Efter ombyte hemma tog vi en promenad till restaurang La Bodega där vi åt en god middag. Sen var det dags att hoppa in i taxibilar till operan, föreställningen började redan klockan åtta.


Operahuset by night.





Föreställningen var väldigt bra, duktiga dansare och suverän koreografi. Och skönt tempo i både musiken och föreställningen i stort. Riktigt kul.

Nu sitter vi här hemma igen, ganska trötta men (hoppas jag) väldigt nöjda med dagen. Imorgon åker vi till Alexandria!

Förmiddagen har ägnats åt Zamalek. Det finns inte så mycket att säga om det, så ni får titta på bilderna istället.


Fredagsbön.








Svenska ambassaden.

Vi avslutade med lunch på Arabica och nu laddar vi upp för att åka till operan och försöka köpa biljetter. Sen blir det middag på La Bodega.

Igår kom alltså de efterlängtade damerna. Efter lite trassel med att hitta rätt terminal på flygplatsen så stod de plötsligt där framför mig.  Ni anar inte hur härligt det var att se dem. Favorittaxichauffören körde oss lugnt och säkert hem och vi åt lite mellanmål. Sen gick halva gänget och beställde mat och jag och mamma tog en tur till Metro för att ta ut pengar.


Jag var tvungen att visa mamma utbudet av Annas pepparkakor på Metro.

Sen bar det av i två taxibilar till Cornich el-Nil för att äta vår mezze ombord på en felucca. Vi hade tur och fick en jättehärlig rorsman. Han fixade och donade och skrattade och frågade. Sen började han trumma på skrovet och sjunga med sin vackra stämma. Han sjöng såklart om hur vacker Kajsa va.









Efter vin, mezze och Nilen var alla nöjda och glada. Och trötta. Så vi åkte hem och bänkade oss i soffan för ett avsnitt Idol och vid tio-tiden gick vi och la oss.


Lägenheten är numera intagen.

Idag börjar ett nytt kapitel, för idag kommer våra första gäster. Från att ha vara ganska bortkommen ska jag nu leka erfaren guide. Jag är nervös. Och jag vet inte varför. Jag har ingen ro i kroppen och gör varken det ena eller det andra. Jag kunde inte ens sova inatt. Varje gång jag var på väg så fick jag för mig att jag låg på en båt och om jag skulle somna så skulle båten segla iväg och jag skulle vakna på okänd plats utan möjlighet att hinna till flygplatsen i tid. Knäppt va? Så jag har alltså bara sovit ett par timmar inatt. Ingen bra uppladdning.


En kille som försöker sälja blommor på vår gata.


Ismail Mohamed Street österut från vår balkong.


Vi har nog världens mest glömska människa som hyresvärd. Detta skulle hon ha låtit forsla bort för ca två månader sedan.

Vår hyresvärds chaufför kom i alla fall precis med ytterligare en kudde, en glasskål (why?) och en sopborste. Han började prata på arabiska och peka på sopborsten. Jag blev helt ställd, vad menade han? Jag försökte säga att jag inte förstår men han bara fortsatte peka på borsten han kom med och upprepa samma mening på arabiska om och om igen. Man känner sig som ett barn när man inte förstår vad folk säger, särskilt om de ser ut som de tycker det är det konstigaste de har varit med om (d v s att träffa någon som inte förstår arabiska). Fråga mig inte hur, men plötsligt (mitt uppe i hans upprepningar och gester mot sopborsten) förstod jag vad han menade. Han ville ha en av de de gamla sopborstarna. Hur jag förstod detta vet jag inte. Men jag fick äntligen tyst på honom när jag hämtat dem. Kanske var det något typ av tankeöverföring? Hur som helst är det alltid en sådan lättnad när man tillslut förstår varandra och man slipper bli talad till som om man vore ett barn bara för att man inte kan deras språk. Jag är inte begåvningshandikappad bara för att jag inte kan arabiska. Bra. Nu har jag fått det sagt. Nu ska jag sluta klaga.

Det ska bli spännande att se hur pass trötta M, K och B är när de kommer. Om de orkar och om allt går enligt planerna (något man inte ska räkna med i Kairo) så ska vi ikväll köpa med oss mezze från restaurang Five Bells och äta denna seglandes på Nilen i en felucca! Det kan vara det bästa som finns.

Dagen har främst ägnats åt att förbereda inför morgondagens besök. Städerskan har fixat så vi inte behöver skämmas, jag har handlat en massa frukostmat på Metro (i två omgångar), vi har äntligen helt packat upp våra resväskor, vi har varit på bageriet m.m. Nu är vi beredda. Hoppas jag.


Eftermiddagspromenad till bageriet vid Nilen.


Arkitektur på vägen.


Inne på bageriet hänger en skylt som får mig att tänka på en väldigt bra film.


Kanske Kairos bästa bageri.


Metro är bra att ha.

Det enda ag är nervös för nu är att det ska vara en massa köer och att M, K och B ska behöva vänta på flygplatsen...

Vaknade av att städerskan rinde på dörren. Jag var helt övertygad om att hon skulle ringa först, så jag blev bokstavligen tagen på sängen. Sen ägnades förmiddagen åt att försöka vara ur vägen för städerskan och försöka kommunicera med henne. Det var lättare sagt än gjort, för hon kunde ingen engelska och jag kan som bekant ingen arabiska. Jag vet fortfarande inte vad hon försökte säga till mig. Hon håll på länge och försökte signalera sova/sovrum/trött eller nått liknande, men jag vet inte vad hon ville säga med det... Kanske undrade hon om hon väckt mig? Eller om hon skulle städa i sovrummet? Eller att hon var trött? Jag har ingen aning. Försökte le, rycka på axlarna och säga att jag inte förstår. Någon halvtimme senare började hon dra i telefonen och jag försökte förklara att den inte var inkopplad. Det såg ut som hon förstod, men tio minuter senare ville hon ringa igen. Då gav jag henne min mobil och sa att hon kunde använda den istället, men det var tydligen inte heller vad hon ville. Till slut bara skrattade vi. Vad ska man göra när man verkligen inte kan kommunicera? Det enda jag tror mig ha uppfattat var att hon frågade om jag ville ha té. Jag tror vi var rätt nöjda båda två när vi då förstod varandra.


Antagligen världens fulaste lampskärm pryder (?) våra sänglampor.

Efter en väldigt trevlig (som vanligt i deras sällskap) men sen kväll (med en inte alltför obetydlig mängd vin) hos B och K sov vi länge imorse. Jag skriver vi för min pojkvän valde att stanna hemma från AUC eftersom han inte hade fått mycket gjort där med så lite sömn i kroppen. Så vi har haft en skön dag ihop.

Vet ni vad jag gjorde i eftermiddags? Jag träffade en helt okänd svensk kvinna. Via hennes blogg fick jag reda på att hon bor här i Kairo och vi stämde träff. Jag som alltid blir nervös, stel och tyst med okända människor valde helt frivilligt att träffa henne. Och vi (jag, hon och hennes svenska vännina) hade jättetrevligt, fikade och kollade i inredningsbutiker. Jag fick en hel del inspiration till julklappar men det bästa med detta möte var att känna att jag vågar göra sådant. Träffa okända människor alltså. Jag kände mig ganska vuxen, på ett bra sätt.


Vackert fat från Mounaya Gallery.


Härliga libanesiska dörrstoppar från Mounaya Gallery.

Jag är en utmärkt hemmafru. Två dagar i rad har jag serverat middag klockan sju. Alltså hemmalagad mat, INTE take-away, home delivery eller halvfabrikat. Riktig mat. Och det har varit fullt ätbart. Kan ni tänka er?! Jag är så stolt att jag nästan spricker. Till råga på allt har jag tvättat och diskat också.

Nu ska vi snart hem till K och B i Mohandiseen! Vi ska roa oss på svenskt vis.

Seriöst, vilken av de uppenbart muslimska männen som hänger på vår gata har "I wish you a merry Christmas" som ringsignal? I ocktober dessutom? Är det Killinggänget-ironi?

Visste ni förretsen att det är olagligt för ett ogift egyptiskt par att bo ihop? Man måste alltså vara gifta för att få leva tillsammans. Du får inte ens ta in på hotell utan att kunna visa upp officiella papper på att ni är gifta. Detta gäller självklart inte utlänningar, men så fort den ena parten i förhållandet är egyptisk medborgare gäller denna lag. Jag skulle gärna vilja veta hur de motiverar detta år 2008.

Vad gör man förresten när det inte går att få tag på städaren? Det blir smutsigare och smutsigare här. Men kom nu inte med förslaget att jag ska städa själv, för jag har redan vant mig vi lyxen att slippa. Stort problem det där.

Efter middag hemma (ja, jag lagade den alldelses själv) pluggade O lite till och sen unnade vi oss en timme på balkongen med varsin drink och lite nötter. Ja, ungefär som man ibland gör efter en lång dags seglats.


Balkonghäng.

Imorse skulle min pojkvän ta bussen till AUC som gick klockan sju. Men det var svårare sagt än gjort för vår bawwab hade låst in oss. Han låser ju tydligen porten på natten, den går inte att öppna från insidan utan nyckel och någon sådan har vi inte fått. När vi påpekade detta för en vecka sedan så sa han att vi naturligtvis skulle få en nyckel. När vi fortfarande inte hade fått den för ett par dagar sedan sa han att förlåt, ni ska få en nyckel. Men vi har alltså fortfarande inte någon nyckel. Så det var bara för min pojkvän att gå upp och lägga sig igen och missa första lektionen. Gissa om han var glad. Till råga på att man inte själv kan bestämma när man ska börja dagen så är det lite läskigt. Tänk om det börjar brinna. Då kommer vi inte ut, om det inte kommer någon annan i trappen som har nyckel. Känslan av att vara inlåst är minst sagt obehaglig.

Bra dag idag, ja nästan hurtig faktiskt. Först Gizapyramiderna, sen lite storhandling, sen gick vi till gymmet. Jag har inte satt min fot där på nästan två veckor så det var ju på tiden. Väl hemma lagade vi middag! Vi gick alltså inte ut och åt eller beställde hem mat! Ovanligt och bra, eller hur? Sen har vi pluggat (ja, eller mest O såklart). Jag är nöjd.

Vår favorit-taxichaufför kom och hämtade oss halv nio i morse och så bar det av till Gizapyramiderna. Efter ca 20-25 minuter var vi framme och blev lotsade av vår taxichaufför till en man, Samir, som hyrde ut hästar och tillhörande guide. Min pojkvän som aldrig har ridit var lite orolig, men för att kunna slappna av så följde en kille med till fots och höll i min pojkväns hästs tömmar. Det var faktiskt riktigt roligt att rida igen, trots att de var lite ovant (hästarna i Egypten reagerar inte på samma kommandon som hästarna i Sverige visade det sig).


På väg in i pyramidområdet.


Pyramid of Menkaure och Pyramid of Khafre.


Pyramid of Khafre och Cheopspyramiden.




Pyramid of Khafre på nära håll.


Närmare.


Cheopspyramiden.



Efter ett tag frågade vår guid vad min pojkvän skulle ha för att lämna mig här med honom. Guiden verkade tycka att ett kilo bananer var ett bra pris. Till min stora lättnad verkade min pojkvän inte nappa på erbjudandet. Men när en gubbe på kamel erbjöd min pojkvän en miljon kameler för mig så såg jag minsann hur det började rycka i ögonvrån och att han övervägde att slå till, en miljon kameler är ju trots allt ganska mycket så jag förstår honom.


En tomb.


Sphinxen och Cheopspyramiden.




Som en uppradad armé. Stolarna används till ljus- och ljudshowen kvällstid.


Turister.

Det var självklart otroligt häftigt att se pyramiderna, men man blev tyvärr lite bunden av guidernas agenda. Nästa gång ska jag föreslå att vi ser dem till fots istället så har man mycket mer frihet att göra vad man känner för. Man slipper "go touch the second pyramid, ten minutes, and come back" och "everything god?". Innan vi åker hem skulle jag dessutom gärna se kvällsshowen, jag kan tänka mig att pyramiderna ser häftiga ut upplysta efter solnedgången.

Pyramiderna i Giza anses vara ett av världens sju underverk, men visste ni att det finns ett sjuttiotal pyramider i Egypten?

Idag blev en väldigt slapp dag eftersom gårdagen blev så sen (tror vi var i säng först vid tre-tiden). På eftermiddagen tog vi en promenad här i Zamalek och uträttade några ärenden. Först gick vi till världens bästa apotek. Det är världens bästa för att killen som jobbar där är så trevlig. Många egyptier verkar vara i en så pressad ekonomisk situation att de bara tänker på att få igenom ett köp, de tänker inte på hur de framstår och huruvida de lyckas etablera en långvarig affärsrelation d v s skaffa stamkunder. Men killen som jobbar på detta apotek på Sharia Brazil känns så underbart trevlig, fördomsfri och nyfiken. Och vi är definitivt stamkunder.


Världens bästa apotek.

Efter inköp av nagellacksborttagningsmedel gick vi vidare till Diwan, en trevlig och välsorterad bohandel. Där hittade jag två böcker jag ville ha, men efter veckor av middagar ute o s v, kände jag att det var dags att jag håller i plånboken lite. Så jag väntar med att köpa dem. Någon vecka i alla fall. Inte för att jag vet vad det ska göra för skillnad. Men det kändes som ett klokt beslut i affären. Jag ska berätta mer om böckerna jag är sugen på när jag väl har inhandlat dem. Min pojkvän å andra sidan slog till på en bok av The Independent-journalisten Patrick Cockburn om Irak.


Seriös shopping.


Eftermiddagsvila på ett biltak.


Arkitektoniska detaljer i Zamalek.


En tyvärr ganska vanlig syn i Kairo.


Gata i Zamalek.


Affär som verkade ha allt man kan vilja ha i plast och lite till.


En härlig trio som ville bli fotograferade.

Jag vet att jag har lovat er alla och mig själv att vi ska sluta att vara lata och börja bete oss mer vuxet, i detta fall genom att börja laga merparten av maten hemma och inte äta ute hela tiden. Och det var både jag och min pojkvän inställda på när vi vaknade. Men ändå, av outgrundlig anledning, så hamnade vi på restaurang L'aubergine i alla fall. Det blev en tidig middag och vi var helt ensamma på restaurangen (egyptier äter middag betydligt senare än vad de flesta svenskar gör). Bortförklaringen denna gång var att vi var trötta och att maten var billig. Och god.


Restaurang L'aubergine.

Imorgon bitti blir det Gizapyramiderna för hela slanten (hör jag månne ett "äntligen" från C?).

Igår träffade vi som sagt K och B i al-Azhar Park. Tanken var att vi där skulle äta middag men väl framme visade det sig att ingen av restaurangerna där serverar alkohol, vilket vi hade siktat in oss på så att säga. Så det blev en kort promenad i parken och sen åkte vi vidare till Seqouia.


Lakeside Café i al-Azhar Park, snygg arkitektur av fransmannen Serge Santelli.


Lakeside Café.


Utsikten från al-Azhar Park.

På Seqouia var det mycket folk som vanligt, men jag förstår dem, det är ju så härligt att sitta vid Nilen. Seqouia har även den mest seriösa shishameny jag sett, med små burkar med olika smaker som man kan lukta på innan man bestämmer sig. Vi fyra testade melon, kokos och klassikern äpple. Alla väldigt goda smaker.


Shishamenyn på Seqouia.


En shishasmak som inte alls lockade...

Det var en väldigt trevlig kväll som jag hoppas vi gör om snart. K och B är verkligen väldigt trevliga och roliga. Kvällen slutade dock rätt snopet då jag fick väldigt ont i magen och var tvungen att gå hem. Men, men förhoppningsvis kommer det fler kvällar i deras sällskap.

Dagens outfit, den nya blusen som jag köpte igår och "skandalöst" kort kjol. Om tio minuter ska vi dra och träffa K och B för lite middag och drinkar. Härligt.