allteanna

Igår avslutade vi kvällen med fika på The Pottery Café ("just like home" är förövrigt deras slogan).


Min pojkväns stora förebilder, arabiska gubbar.

Om mindre än två timmar får jag träffa pappa och E!

När min pojkvän kommit hem från univeristetet tog vi oss äntligen iväg till posten för att hämta ut ett paket till honom som har legat väntande där i flera veckor. Ärende nummer ett ordnat. Ärende nummer två var att köpa en filt att ha på natten eftersom jag har frusit de senaste nätterna och därför inte sovit ordentligt. Så vi tänkte ta en taxi till ett område i Downtown där jag hade sett att de sålde plädar. Tyvärr hade vi lämnat kartboken hemma vilket visade sig inte vara det klokaste då taxichauffören (och vi) inte hade någon aning om var vi egentligen skulle. Så det var bara att kliva ur taxin och försöka hitta en chaufför som kunde lite engelska. Vår nya taxichaufför visade sig vara en rolig prick. Han började med att fråga om vi var amerikaner och blev uppenbart lättad av vårat nekande svar. Han gillade inte USA och Bush, men Scania och  Volvo gillade han mycket. Till slut hittade vi till rätt gata och till en affär med plädar. De var onödigt stora och dyra och både jag och min pojkvän hade huvudvärk, så inga beslut togs och ingen pläd blev köpt.


Downtown.

På det här stället i Downtown var vi utan tvekan de enda västerlänningarna. Vi kände oss lite uttittade och när jag blivit nypt i rumpan två gånger och började gråta (jag reagerar ofta så när jag blir ledsen och överrumplad med ilska) så åkte vi hem.

På något sätt är det en sak om någon tar en på rumpan på Berns och en helt annan när man är i ett främmande land och inte talar språket. Jag kände mig helt försvarslös. Jag var på deras hemmaplan och kunde inte göra någonting när de flinade. 

Men jag ska inte deppa, imorgon kommer ju pappa och E! 

Ja, nu är det rent i alla fall. Våra försök att kommunicera får alltmer absurda propotioner. Hon säger något på arabiska, jag fattar ingenting. Hon säger det igen och jag rycker på axlarna och säger "förlåt, jag förstår inte" igen. Idag gick det så långt att hon öppnade fönstret och skrek på vår bawwab som fick komma upp till lägenheten som tolk. Problemet är bara att hans engelska ordförråd börjar och slutar med "hello", så då stod vi där tre personer istället och hade ingen aning om hur vi skulle förstå varandra. Och vår bawwab talade långsamt på arabiska om och om igen och pekade ner i golvet. Hur ska jag veta att det betyder att jag ska skriva mitt mobilnummer på en lapp till städerskan? När väl det var utrett så skrev hon sitt nummer på en lapp till mig. Det finns bara två problem. För det första kan jag inte arabiska siffror så jag har ingen nytta av lappen. För det andra så ser jag ingen poäng i att vi ska ringa varandra eftersom vi ändå inte förstår varandra, och än mindre utan gester och kroppsspråk.


017272.... kanske?

Förövigt har jag omedvetet börjat blanda svenska och den lilla arabiska jag kan. Igår råkade jag säga "shukran" till min pojkvän när han gav mig vattenflaskan...

Städerskan skulle komma 09.30 och denna gång hade jag bestämt mig för att vara beredd! Förra veckan när hon kom stod jag ju yrvaken i nattlinne när jag öppnade dörren för henne. Så för att inte hamna i samma situation (oduschad, ingen frukost i magen och med en lägenhet som såg ut som hej-kom-och-hjälp-mig när en främmande människa ska börja härja) igen så gick jag upp samtidigt med min pojkvän. Fem i nio skulle jag precis gå in i duschen när det ringer på dörren. Kan de inte klockan i Egypten? Måste hon komma 35 minuter för tidigt och inte ge mig en chans att vara beredd på hennes ankomst. Nu står hon i köket och diskar den disk jag hade planerat att göra innan hon kom. Suck. Min plan var liksom att ha ätit frukost, duschat, klätt på mig, rensat undan i lägenheten och diskat så jag vid hennes ankomst skulle kunna gå till fiket här brevid och slippa alla stela leenden när hon städar vid mina fötter. Eftersom jag inte kan någon arabiska och hon ingen engelska så kan jag inte ens ursäkta röran i lägenheten, disken eller att jag är i vägen. Jag kan inte ens fråga när hon tror hon är färdig. Självklart är det ett lyxproblem men inte desto mindre jobbigt.

Dagen har varit ungefär som igår, samma gamla visa som sagt. Pluggat, mejlat, tvättat, handlat, hämtat lakan på kemtvätten, kollat Idol, tränat, lagat mat och fikat. En ganska vanlig dag med andra ord. Inte glamoröst, inte intressant.


På The Pottery Café sitter välbärgade Kairobor och röker shisha och umgås.







Under min och O´s fika diskuterade vi vad vi vill göra innan vi åker tillbaka till Stockholm. Det är ju faktiskt mindre än två månader till vi kommer hem och eftersom O inte har mycket ledigt (för tillfället har han sexdagarsvecka!) så gäller det att planera så vi hinner med allt vi vill se innan hemfärden. Vi vill försöka hinna med en resa till Luxor och Aswan, någon västlig oas och Tel Aviv och Jerusalem. Det är nog tyvärr lite optimistiskt att tro att vi kommer hinna allt, men jag hoppas vi hinner med två av tre resor i alla fall.

Imorgon ska jag lägga sista handen vid hemtentan och försöka lyckas hålla mig ur vägen för städerskan, det är lättare sagt än gjort vill jag lova. Imorgon är det ju dessutom dagen innan helgen (eftersom fredag är helig dag och de allra flesta är lediga), så man kanske kan unna sig ett glas vin på balkongen på kvällen.

(Jag lovar roligare blogginlägg när pappa och E har kommit, då mina dagar inte bara kommer bestå av plugg).

Dagens utsikt:




Inte mycket händer just nu, alltså inte mycket att skriva i bloggen som kan intressera er (det är dock inget som har hindrat mig förut i och för sig...). Nu är det plugg, plugg och plugg som gäller fram till på fredag klockan halv ett då jag och min pojkvän åker till flygplatsen för att hämta pappa och E. Idag har vi (läs O) ringt och beställt städning av lägenheten och taxi till flygplatsen så snart är vi redo för deras ankomst!

Nu är det snart läggdags och sen samma visa i morgon med.

Om ni undrar var jag håller hus, så PLUGGAR jag. Eller jag ägnar mig åt att´borde-plugga'. Det innebär att jag är fullt medveten om vad jag borde göra (d v s plugga) och för ett ständigt krig i min hjärna mot den slappa delen av min personlighet. Som en följd av detta krig blir inte så mycket gjort och det utvecklas helt nya krig. T ex krig mot ångesten för att jag inte pluggat något. Om jag inte aktar mig hanterar jag den ångesten genom att strunta i att plugga helt och hållet. Så det är inte helt lätt att vara jag just nu. Det är ett dåligt omen att det här inlägget blir skrivet istället för min hemtenta. Det ska bli skönt när den är över. Då ska jag njuta av ledigheten med min pappa och E. Det blir bra det.

Men nu ska jag för femtielfte gången i dag försöka ta itu med den offentliga platsen under renässans och barock.
 

Vår svenska middag blev misslyckad. Färsen var så äcklig att biffarna faktiskt inte gick att äta. Den enda gången under månaderna här i Kairo som vi riktigt anstränger oss med maten blir det misslyckat. Typiskt. Men jag hade i alla fall inte saltat för mycket. Det är annars mitt standardsätt att förstöra mat. Mina smarklökar har inte alls samma måttstockar vad gäller salt som de flesta andra nämligen.

Sen kom i alla fall K och B över, så kvällen var räddad. Vi snackade bort tiden hemma hos oss och sedan på Goal, ett av fiken på Abu Al Feda Street. Mycket trevligt, som vanligt.


Goal.


Framåt småtimmarna började det tunnas ut med folk.

I halvtöcknet i morse var jag helt övertygad om att jag hört min pappa säga "Godmorgon O" och tänkte då att min pappa och E hade kommit några dagar tidigare för att överraska mig. När sedan min pojkvän kom in i sovrummet frågade jag "är pappa här?" och tänkte att han inte skulle kunna ljuga om jag ställde en så rak fråga. Men såklart var inte pappa och E där. Besviken somnade jag om.

Snart kommer K och B hit! Mumtaztic!

Sedan dag 1 här i Egypten har min pojkvän sagt att han saknar "ordentligt, svensk mat", vilket för honom betyder kött, potatis och sås. Men det har inte varit så lätt än så länge att tillmötesgå denna önskan, jag har varken hittat lingonsylt eller pulversås på Metros hyllor. Och jag är tyvärr inte tjejen som slänger ihop en fantastisk sås utan att blinka, nej jag behöver ett pulver som ska blandas med max två andra ingredienser. Jag klarar av att laga mat så länge man inte behöver ta en massa egna beslut.

Men när våra mammor kom på besök fick vi en rejäl laddning lingonsylt (hemmagjord!) , brunsås och gräddsås. Så ikväll ska vi fira med svensk middag. Det blir köttfärsbiffar med potatismos, stekt lök, lingonsylt, brunsås och grönsaker. Och rödvin.

En ny upptäckt; jag saknar faktiskt min pyttelilla lägenhet i Stockholm. När jag tänker på den (och allt som är förknippat med den) känner jag hemlängtan. I den kände/känner jag mig hemma på riktigt. Min första riktigt egna lägenhet kommer nog alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.


Borta bra men hemma bäst, tror jag.

Det blev ytterligare en kväll med shisha, kaffe och té på uteservering på Abu Al Feda Street, men denna gång på The Pottery Café. Bättre shisha, kaffe och mer "piffade" människor visade det sig. Och helt klart kallare än igår.




Shisharökare och Umm Khultum i bakgrunden.


Kairotrafik.


Välbeväpnade men glada poliser, en vanlig syn.


Té med mint.

Just nu ser jag mest fram mot nästa fredag då min pappa och E landar på Kairos flygplats!

För ett par månader sedan kom jag och min pojkvän överens om att jag skulle ha en present. Jag kommer faktiskt inte ihåg anledningen längre, men idag fick jag den i alla fall. Hur perfekt är det inte med lyxig choklad när man tentapluggar? Kände mig dock lite lätt illamående när jag slängt i mig hela asken med ringa hjälp från min pojkvän.


Jag hade hunnit äta upp några när jag kom på att den fina förpackningen borde förevigas.

Mitt i ett lunchavsnitt Idol hörde jag ett numera obekant ljud. Regn i Kairo!

Vi har spenderat torsdagskvällen som riktiga egyptier, nämligen genom att fördriva tiden på en uteservering på Abu El Feda Street med kaffe, té och shisha. Känns som jag har pratat käkarna ur led. Stackars O.




Den här filuren spatserade mellan borden, finns det inte en viss likhet med en kortväxt argsint tysk diktator?

Vi såg även den största man jag någonsin sett i hela mitt liv. Tyvärr har jag ingen bild.

Det är fortfarande inte kul. Att de har åkt alltså. När ska klumpen i magen försvinna egentligen? Vad är gängse praxis? Någon som vet? De hade gärna fått stanna eller ta mig med sig, bara inte lämna mig. Jag har ingen ro i kroppen och det känns omöjligt att plugga. Fy farao, som vi säger här i Egypten (ja, jag vet, jag är en sucker för ordvitsar, töntigt va?).

Med tankte på ingenting så såg jag för ett par dagar sedan en bil med ett klistermärke med texten "the earth is full, go home". Vad tusan ska det betyda? Och vem/vilka är det riktat till egentligen? Aliens? Eller är det en uppmaning till mänskilgheten att söka sig utanför vårt solsystem? Och vad är hem? Jag blir inte riktigt klok på det. Finns det någon som kan upplysa mig?

Uppdatering: använde det moderna verktyget Google och fick fram detta;

Bumper Sticker for sale
This Earth os full, go home bumper sticker is just hilarious. It might be considered offensive in certain situations, but it is not targeted at anyone. Classic bumper sticker humor. (Hur roliga är inte amerikaner som måste poängtera att klistermärket inte är riktat mot någon särskild person eller grupp för att alltid hålla ryggen fri... The lawsuit land liksom).

The earth is full. Go home t-shirt
The earth already has too many humans. Tell the aliens to go back to where they came from. Maybe we can get them to take some of the stupid people with them.

   

Nu har de åkt. Jag fick hålla mig för att inte börja störtgråta (det fick vänta tills jag kom hem igen). Det var minst sagt jättejobbigt att säga hejdå. Jag känner mig liksom kvarlämnad. Ensam i en tom lägenhet som fortfarande bär spåren av deras närvaro. Och som om det inte var jobbigt nog, jag måste också gå och oroa mig för deras hemresa.

När jag var på väg till affären frågade en av männen som jämt hänger på vår gata vad jag hade gjort av min bror. Så mycket som gubbarna på gatan sitter och skvallrar så borde han veta att O är min "man". Drev han med mig? För så lika är vi väl inte? Eller? Hur som helst orkade jag inte förklara läget och sa bara att han var på univeritetet. Gubben sa än en gång att det var en "lovely morning" och jag gick vidare.

Vi åkte som sagt till den libanesiska restaurangen Sabaya på Semiramis Intercontinental i Garden City precis vid Nilen. Jag var lite orolig för att vi höjt maten till skyarna och i efterhand förhärligat den. Men vi blev långt ifrån besvikna även denna gång. Gourmémezze får man nog kalla det.


Ska man kalla det  blogghumor kanske?


Vi åt och drack otroligt gott (notera de giriga händerna i bakgrunden).



Efter mezze och turkiskt kaffe tog vi en taxi till Marriott hotel för att beundra det föredetta pachapalatset som numera är ombyggt till hotell. Där är allt i GULD. Och det gillar man ju.


Marriott Hotel.











Efter Marriott åkte vi hem, köpte praliner på chokladbutiken runt hörnet, och kollar nu på Idol som vanligt.


Snask.

Mamma och Kajsa har varit på Egyptian Museum och såg mycket nöjda ut när de kom hem. Jag har ju inte hunnit dit ännu, men jag ska nog försöka åka dit snart. Har man sett pyramiderna vill man ju gärna se vad som förvarades där inne också. Medan de var på muséet har min pojkvän har varit på univeritetet, jag har pluggat och B har läst.

Och jag har äntligen fått resultatet på min första tenta i konstvetenskap, högsta betyg, jippi ho jippi yay! Skönt som motivation inför hemtentan jag får i övermorgon. Som ni vet var jag inte ens nöjd med mina svar och trodde därför att jag skulle ligga på gränsen mellan godkänd och underkänd. Jag hoppades såklart på att hamna på rätt sida om denna gräns. Men jag fick alltså VG. När jag läste det trodde jag faktiskt att de hade tagit fel på person/tenta, men när jag upptäckte att jag fått full poäng på den fråga jag var mest nöjd med och sämst poäng på den fråga jag var minst nöjd med, så började jag inse att det nog faktiskt inte var något missförstånd eller slarv inblandat. Min dag är gjord.

Hyresvärdinnan och en elektriker kom och fixade den ena lampan på toaletten som var trasig, så nu fungerar lägenheten som den ska igen. Skönt.

Ikväll, sista kvällen i Kairo för våra gäster, slår vi på stort och ska äta middag på Sabaya som ligger i Semiramis Intercontinental. De har larvigt god mezze.

Jag pustade ut när jag fick veta att allt hade gått bra på deras tur till pyramiderna. Gulliga taxichaufförer och inga avlurade pengar. Mycket bra. Väl hemma igen gick vi allihopa (förutom min pojkvän som var på universitetet) till Arabica för långlunch. På hemvägen gick vi in i en affär och Kajsa gick loss och köpte FEM ringar och en burk. Paret som ägde affären (hon egyptiska och han turk) var hur härliga som helst. De skällde lite på Kajsa när hon hela tiden bad mamma hålla hennes saker, förklarade att fransmän aldrig är nöjda och att Norden är helt överlägsna när det gäller mediateknik. Och vi fick berätta hur lite sol det är i Sverige på vintern och hur mycket sol vi har där mitt i sommaren. Kvinnan förklarade även nyanserna i ett vanligt egyptiskt uttryck och sa att vi skulle se dem som mamma och pappa och vända oss till dem om vi behöver hjälp med något. Så otroligt trevliga och gulliga människor.

Väl hemma visade det sig att B blivit magsjuk. Så typiskt. Stackarn tvingades stanna hemma när vi andra gick till restaurang Abou El Sid. Vi har uteslutande valt restauranger här i Zamalek, dels för att jag och min pojkvän redan har prövat de flesta och vet vilka som är bra, dels för att det ligger ganska tät med restauranger här. Dessutom är det skönt med gångavstånd.


Restaurang Abou El Sid.






Den goda mezzen försvann fort. För första gången provade vi egyptisk foul, typ mosade bruna bönor (längst till vänster i bild). Det smakade ungefär som chili con carne, fast utan carne.

Efter middagen gick vi en sväng in på bokhandeln Diwan. Även där shoppades det.


Mamma köpte skivor.


Jag och min pojkvän slog till på denna bok.

Under de dagar vi haft besök har vi hunnit utveckla en liten tradition, nämligen att kvällen avslutas med kaffe eller té (och choklad eller kakor) och Idol. Så nu sitter de uppradade mitt emot mig i soffan och ömsom skrattar och ömsom beundrar deltagarna. Jag kommer sakna dem när de åkt.

Politiska, religiösa, kulturella, filosofiska och samhällskritiska inlägg lämnar jag åt andra bloggare att skriva. I den här bloggen är det mest yta som gäller. Igår blev det lite shopping och här kommer bildbevis.


Mitt nya armband.


Kajsas matta.

Min pojkvän har åkt till AUC och B, mamma, och Kajsa har åkt till pyramiderna. Det är första gången jag släpper iväg dem helt själva så jag hoppas att de klara sig bra. De har fått en hel drös med förhållningsregler, människorna vid pyramiderna är nämligen väldigt uppfinningsrika när det gäller att lura av turister pengar. Men det går nog bra. De har skinn på näsan. Jag ska ägan förmiddagen åt plugg och sen möta dem för lunch. Sen får vi se vad vi hittar på. Kanske moderna muséet? Eller någon moské? Galleri? Eller promenad? Ja, vi får de, det finns mycket att göra.

Av någon konstig anledning vaknade vi alla tidigt och jag vaknade inte först. Så vi hann med ytterligare en rejäl frukost innan min pojkvän var tvungen att åka till universitetet. Han såg inte så glad ut när han gick och det kan jag förstå när vi andra hade en ännu en ledig dag framför oss. Men jag började faktiskt med att plugga en timme innan vi tog en taxi till den stora marknaden Khan al-Khalili.




Utanför Khan al-Khalili.



På Khan al-Khalili fick mamma och B höra att de såg ut som 30-åringar och min syster fick veta att hon hade "a special face". "Hello my future wife" skrek de efter mig. Min syster började med att köpa en present och jag köpte ett armband (som jag ska visa senare). Sen avslutades visiten på marknaden med att min syster köpte en matta. Och det finns uppenbarligen prutmån, försäljaren började nämligen och säga att hon kunde få köpa mattan för 500 pund, vilket var ett "special price, very good". Men efter lite hård förhandling (främst från min sida om man får skryta) gick vi därifrån med mattan för 250 pund.

Från kommers till lugnet i Al-Azhar Park där vi åt lunch på Lake Side Café och tog en promenad. Hittils har jag och min pojkvän bara varit där kvällstid, så det var roligt att se parken och utsikten i dagsljus. Parken öppnade år 2005 och finansierades med hjälp av Aga Khan´s-fond.


Al-Azhar Park.


Utsikten från Lake Side Café.


















Många unga par hängde i parken.








En modern park med sopsortering.


Glada tjejer.




Entré/utgång.


På väg hem från parken.


Fashion.

För mig var fakttiskt dagens stora behållning att känna att jag klarar mig själv i Kairo. Idag var faktiskt första dagen jag fått klara mig utan hjälp av min pojkvän. Jag har vinkat in taxibilar, försökt kommunicera med varierande resultat med taxichaufförer, prutat och övat på mitt arabiska ordförråd (som hittils består av ja, nej, hejdå, tack, om gud vill, lite, höger, vänster och rakt fram). Nej, tack är helt klart min favoritfras.

Efter middag på Mezzeluna här i Zamalek sitter nu mamma, syster, pojkvän och B och dricker té och kaffe och äter småkakor från bageriet. Detta kombinerar de med ett avsnitt Idol och diverse dräpande kommentarer riktade mot programmets deltagare.

Imorgon blir det antagligen Gizapyramiderna.