allteanna

Bild från aftonbladet.se.

De har hittat en ny pyramid i Sakkara! 4300 år gammal och antagligen tillhörande en egyptisk drottning under sjätte dynastin. Nu måste jag åka dit igen!

Världens bästa och gulligaste Tove har utmanat mig igen. Och trots att det tog lite tid så antar jag såklart på utmaningen. Bättre sent än aldrig. Varsågoda.

Tre saker som skrämmer mig:
    * Brist på nyfikenhet
    * Att förlora min familj och pojkvän
    * Att försöka springa men inte komma ett steg framåt

Tre personer som får mig att skratta:
    * Min pojkvän
    * Min pappa
    * Jag själv (det är liksom bara jag som förstår min humor)

Tre saker jag älskar:
    * Min familj och pojkvän
    * Resa
    * Segla

Tre saker jag hatar:
    * Dåliga dagar (jag hade en sådan igår)
    * Stress
    * Dåligt samvete

Tre saker jag inte förstår:
    * Matematik
    * Hur man busvisslar och rimmar
    * Hur tiden ska räcka till

Tre saker som finns på mitt skrivbord: har inget skrivbord, men på soffbordet finns detta:
    * Boken "A History of Western Architecture" av David Watkin
    * Min pojkväns kom-ihåg-lapp
    * Fjärrkontroll till TVn och ACn

Tre saker jag gör just nu:
    * Saknar min pojkvän
    * Funderar
    * Msn:ar med mamma

Tre saker jag vill göra innan jag dör:
    * Resa en massa
    * Ha ett arbete jag älskar
    * Bilda familj

Tre saker jag kan göra:
    * Plugga skrämmande lite och ändå klara tentan
    * Gråta till alla filmer/serier/Idol
    * Jag är väldigt bra på att göra ingenting

Tre saker jag tycker att du ska lyssna på:
   * Tystnaden (den är helt klart underskattad)
   * Dagens låt på allteanna.blogg.se (he he)
   * När kroppen säger ifrån

Tre saker jag skulle vilja lära mig:
    * En massa språk
    * Att vindsurfa
    * Att kallprata med vem som helst, i vilken situation som helst

Tre favoriträtter:
    * Nästan allt som består av fisk och skaldjur (ni som läst bloggen länge vet att havskräftor är en stor favorit)
    * Gröt
    * Arabicas kycklingsallad med äpple och mangodressing

Efter en seg dag åkte vi till AUC´s gamla campus för att lyssna på ett föredrag om Yasser Arafat. Föredraget hölls av Arafats personliga rådgivare Marwan Kanafani. Han talade om hur Palestina har förvandlats till en stat och Arafats roll i detta, samt Arafat som person och dagens politiska läge i Palestina. Mycket intressant.


På campus utövades den nobla sporten fäktning.


Taket i föreläsningssalen Oriental Hall.


Marwan Kanafani.






Inte ett helt purungt träd på campus.

Städerskan har varit här. Och som vanligt kom hon för tidigt så jag var helt oförberedd när hon plingade på dörren. Det blir någolunda rent men jag har börjat tröttna på henne. Vid det här laget borde hon ha fattat att jag inte kan arabiska. Hon borde sluta försöka kommunicera med ord och gå över till teckenspråk och kroppsspråk. Men hon envisas i alla fall med att fråga mig saker på arabiska. Jag försöker få henne att förstå att jag INTE förstår och försöker skratta åt att vi inte förstår varandra. Det gjorde hon förut med, men nu har hon börjat sucka när jag rycker på axlarna och säger "förlåt, jag förstår inte" på engelska och skrattar åt eländet. Det känns som hon tycker jag borde ha lärt mig perfekt arabiska under den månaden hon har städat åt oss. Men det har jag ju inte och jag tycker faktiskt inte hon kan begära det. Vad hon kan begära är att bli vänligt bemött och få dricks utöver den överenskomman summan. Varje gång hon är här är jag vänlig och anstränger jag mig till tusen för att inte vara i vägen. Och hon får alltid en massa dricks. Jag tycker inte hon har rätt att vara otrevlig och sucka när det inte kommer arabiska ord ur min mun. Varför kan hon inte använda teckenspråk för att förklara vad hon vill, så som jag gör? Jag blir ju inte sur för att hon inte kan engelska. Nä, som sagt, jag är lite trött på henne och sugen på att försöka fixa en ny städerska. Någon som gör sitt jobb utan att försöka trixa sig till mer pengar och sucka när jag inte förstår. Det vore nått.

Usch, jag känner mig nere sedan de åkte. Inte kul. Men vi har försökt göra kvällen trevlig i alla fall. Det blev hemkörd mat från Arabica med ett tillhörande avsnitt Sopranos. Sen prommenderade jag och min pojkvän till Safar Khan Art Gallery där det var vernissage med tavlor av Katherine Bakhoum Tisne, en 59-årig egyptisk konstnär.


Middag.


Safar Khan Art Gallery.













Min favorit.



Tavlorna är beskärda på grund av att de enkla björkramarna de satt i var så fula och opassande. De gjorde inte konsten rättvisa helt enkelt. Jag vill även be om ursäkt för reflexerna, som tyvärr inte gick att undvika med starka lampor riktade mot ramar med glas.


Min underbara pojkvän försökte muntra upp mig med ett nytt nagellack. Det lyckades han ganska bra med faktiskt.

Nu ska jag äntligen visa er vad jag köpte (ja, jag har också varit i köpartagen) i lördags på Khan al-Khalili. Med tanke på shopping hittade jag idag de perfekta tjocka vinterkängorna. Jag äger bara högklackade stövlar och skulle (ve och fasa...) faktiskt behöva ett par vinterfodrade prommenadsstövlar. Och idag såg jag som sagt de perfekta stövlarna. Enkla svarta skinnstövlar med högt skaft och rejält foder. Ganska nätta var de dessutom. Helt perfekta. Tror jag i alla fall (jag hann inte pröva dem). Så om jag har några pengar kvar när vi åker hem så ska jag köpa dem. Men nu till saken, detta köpte jag alltså i fredags:


Krimskrams för 1 pund, d v s ca 1 krona och 40 öre.


Kamelskinnsväska. Jag älskar den redan.

Idag åkte pappa och E hem. Jätte, jätte, jättetråkigt. Men först hann vi med en kombinerad prommenad och shoppingrunda här i Zamalek. De köpte frimärken, pappa köpte ett par svarta skinnskor i en affär på Al-Barazil Street (a k a Hassan Sabry Street) och E köpte två handdukar och fyra tvålar på And Company som jag berättade om i förra inlägget.




Fasad helt övertagen av växtligheten.

Det kändes supertungt att säga hejdå till dem och jag fick hjärtklappning och började gråta när jag kom upp ensam i lägeheten efter att ha vinkat av dem. Skitjobbigt rent ut sagt. De har varit två gada och extremt aktiva gäster som tröttat ut sina värdar, men det är så trist och tomt utan dem. De hade gärna fått stanna längre.

En av männen på gatan frågade förresten om pappa var min bror. Och han skämtade inte. Och det var inte smicker heller. Han sa att vi var så lika att han trodde vi var syskon och tyckte pappa var väldigt ung. Det sa han i alla fall. För jag hoppas verkligen att han inte menade att jag ser så gammal ut.

Igår kan har varit en av de roligaste dagarna på länge, många nya upplevelser och intryck. Efter en stadig frukost tog jag, O, pappa och E en taxi till Coptic Cairo där vi började med att besöka en gammal moské, Amr Ibn Al-As, byggd år 642.


Amr Ibn Al-As moskén.









Ett kvarter från moskén ligger området Coptic Cairo, där vi började med en vända in i St George klostret.


St Georgeklostrets gård.


Trånga gränder.


Turister.











Vi hann även med att se den gamla synagogan, Ben Ezra, som var väldigt vackert utsmyckad. Tyvärr fick man inte ta några bilder inne i den men ni får föreställa er en liten synagoga med fönster i färgat glas och tak med enormt fina målningar.


Efter att ha träffat den här katten med ett blått och ett grönt öga har jag fått omvärdera min syn på katter som tråkiga och onskefulla djur.

Efter en snabb lunch blev det tid för lite shopping igen. Pappa inhandlade en vacker mässingsljusstake och E en gullig typ Anden i lampan-lampa, även den i mässing.

Sen var det dags att testa något nytt igen (nytt för oss alltså), nämligen Kairos tunnelbana! Från stationen vid Coptic Cairo, Mar Girgis, åkte vi två stationer till Sayida Zeinab. I tunnelbanevagnen väckte vi viss uppståndelse och tonårsflickorna fnittrade, vinkade och fnittrade igen. Väl framme tog vi en taxi vidare till Citadellet där vi stämt möte med en guide, Gamal, för två timmars guidning.


Utanför tunnelbanestationen Sayida Zeinab.


Mohammed Ali moskén dominerar citadellet, byggd mellan 1830-1848).


Moskén är klädd i alabaster och väggarna är två meter tjocka.




Moskéns innergård, även golvet är alabaster. Klocktornet var en present från den franska kungen Louis-Philippe som tack för den faraoniska obelisken på Place de la Concorde i Paris.






Inuti moskén.


Moskén är byggd i bysantinsk stil med barock utsmyckning.


Systemet av taklampor väger två ton.


Panoramavy från Citadellet.






Gizapyramiderna anas i bakgrunden.




Alabaster är en delvis transparent sten, som i vissa fall nästan liknar spets.




Vår guide Gamal.




Egyptens enda minaret i persisk stil, An-Nasir Mohammed moskén.


Arabesque (geometriska, organiska mönster).




An-Nasir Mohammed moskén.


Trötta svullna fötter efter en lång dag till fots.








Det f d stallet är numera droskmuseum.

På väg för en sista middag på Sequoia med pappa och E gick vi in i en affär, And Company, som visade sig ha extremt fina lakan, skjortor, bomullskläder, smycken, konst, tvålar o s v. Och dessutom till priser NK:s inköpare skulle skratta åt. Och tydligen kliade det fortfarande lite i shoppingnerven för O köpte ett badlakan, E köpte en julklapp och pappa fick en väldigt tjusig morgonrock i fars dag-present av mig.

Seqouia var trevligt och gott som vanligt och jag och pappa slog till och med på stort med efterrätt. Sen prommenerade vi hem och stupade i säng.

Igår (precis som idag) hade vi en underbar dag. Pappa och E var uppe i ottan och tog sig en titt på Gizapyramiderna. Sen åkte vi alla fyra till Al-Azhar Park. Det blir ingen lång utläggning om det eftersom jag skrivit om parken flera gånger tidigare, men vad jag kan säga är att parken är en välsignelse i en stad som Kairo. Är man ständigt omgiven av avgaser, oväsen och rörelse behöver man lugn och ro och frisk luft med jämna mellanrum. Då är Al-Azhar Park perfekt.


Parken verkar vara ett populärt tillhåll för unga par.






Citadel View Restaurant.

Tanken var att vi skulle äta lunch på Citadel View Restaurant, men när det visade sig att alternativen där var svindyr buffé eller tråkiga mackor begav vi oss till andra sidan av parken där Lake Side Café ligger.


Riskabla övningar på taket.


Lake Side Café.

På Lake Side Café visade det sig att de serverar en utmärkt lunchbuffé på fredagar och lördagar (ett hett tips om man vill lyxa till det en helg i Kairo). Väldigt mycket, väldigt lyxigt och väldigt prisvärt i en fantastisk miljö. Men för att få uppleva utsikten från Citadel View Restaurant prommenderade vi tillbaka och tog kaffet där.



När vi kände oss klara med Al-Azhar Park åkte vi till marknaden Khan al-Khalili för dagens dos shopping. Jag köpte ett halsband och jag och E köpte varsin läderväska (jag återkommer med bilder på inköpen i ett senare inlägg).
 
Efter en stor lunch och en lång dag blev det en mycket enkel middag hemma. Men för att sätta den där berömda guldkanten på tillvaron så korkade vi upp en flaska rosévin att kalasa på. Till det serverades cashewnötter och choklad. Inte helt dumt.

Många dagar utan bloggande, jag vet. Dåligt av mig. Inte ens en endaste dagens låt. Jag har två ganska usla ursäkter. Dels har jag inte haft tid, våra gäster är akitva människor, dels har internetanslutningen varit under all kritik. Men misströsta inte. Ni ska få veta allt, bara med några dagars fördröjning.

I fredags åkte vi ut till K´s hus i Sakkara. Hennes chaufför körde oss dit på morgonen och vi började dagen med en rejäl rundtur bland trappstegspyramider och gravkammare. Tyvärr glömde jag kameran i huset, så ni får inga bilder därifrån. Men ni som har följt bloggen har ju redan sett bilder på Sakkarapyramiderna.




Stolar av dadelträd.




Vakthund?


Huset.



Väl tillbaka i huset badade vi i poolen och åt sedan en fantastisk lunchbuffé. Detta följdes av fruktsallad på granatäpple och mango, som i sin tur följdes av kaffe, te och typ oriental delights. Smaskigt.


Underbar lunch.



Mätta och belåtna fick vi en sedvanlig rundtur i trädgården.


Grapefruktträd.




Härfågel.








Två dagar gammalt lamm.



Otroligt nöjda avslutade vi kvällen med en enkel middag på L' augergine. Men innan dess hann pappa köpa två skjortor och E underbara barnkläder till barnbarnet.

Igår blev ännu en härligt ledig dag. Efter en sen torsdagskväll med K och B åkte vi hem till dem igår. Det blev mat i överflöd, shisha och Idol. Trevligt och kravlöst. Det är så avslappnande att umgås med människor som man kan vara sig själv med.


K och B´s hus i Mohandiseen.


Mycket köer på hemvägen.

Sen hetsade vi iväg till gymet för att hinna med det innan pappa och E kom tillbaka från deras utflykt. De har hunnit med en elva timmars lång tågresa (utan fungerande toalett), två dagar i Luxor, en dag i Safaga vid Röda havet och flygresa hem från Hurgada. De verkade otroligt nöjda och jag är avundsjuk.

Om tio minuter åkter vi till Sakkara!

Igår kväll mötte jag och min pojkvän upp K och B för lite Nile Bowling. Bowlingbanorna ligger precis i höjd med Nilen så om man kan slita sig från spelet så kan man se hur floden glittrar utanför. Det var ett billigt men bra ställe, dock misstänker vi att banan lutade lite... Och vet ni vad? Jag vann! Tyvärr slutade min serie utan en enda strike (vilket de båda herrarna lyckades med), men jag är såklart nöjd.


Nile Bowling.

Efter bowlingen tog vi en taxi till Pub 28 i Zamalek och fortsatte kvällen med öl (ja, eller jag drack inte öl förstås) och massa prat. Det var helt enkelt en supertrevlig och mysig kväll, men idag känner jag mig lite mör.

Igår kväll läste jag ut The Yacoubian Building av Alaa Al Aswany. Historien utspelar sig i och omkring ett hus i Downtown, Kairo. En fantastiskt härlig berättelse (trots många sorgliga avsnit). Läs den! Den kom ut på svenska i samband med bokmässan, så man behöver inte ens läsa den på engelska om man inte vill.

Nu ligger jag i soffan med laptopen i knät och fötterna på soffbordet. Obelevat va? Och väldigt, väldigt skönt. Hela dagen har faktiskt varit väldigt skön. Min pojkvän har skolkat idag ("valt att stanna hemma" kanske det heter när man läser på universitetsnivå, men skolkat låter häftigare), så vi har pluggat ihop, lunchat ihop på Arabica, sen mer plugg och middag framför Sopranos. Jag älskar Sopranos. Fast det gäller att ha reflexerna påkopplade så att man hinner sätta händerna för ansiktet när det blir obehagligt. Jag har redan sett i princip hela serien men den går att se hur många gånger som helst. Dessutom är det kul att se den med min pojkvän som är Sopranosnybörjare.



Mitt i vår mysdag försökte jag mig på lite givmildhet. Det gick sådär. Jag tänkte nämligen att jag skulle ge sopgubben lite dricks eftersom han får ringa på hos oss flera gånger per dag. Vi sover nämligen när han kommer första gången. Han är gammal och jag tycker synd om honom som måste gå en extra gång i trapporna bara för att vi är sjusovare. Så jag tänkte att jag skulle ge honom lite dricks för besväret. Just när jag annonserat denna storslagna idé för min pojkvän ringer det på dörren. Där utanför står sopgubben och vill ha våra sopor. På väg in i köket för att hämta soppåsen under vasken blir jag nervös när jag inser att jag inte hunnit förbereda dricksen. Jag menar, det skulle kännas jobbigt att stå med plånboken i hans ansikte och välja bort de stora sedlarna och bara ge honom lite växelpengar. Så jag fumlar efter burken i köksskåpet där vi förvarar hushållskassan. Jag tar småpengarna som finns där och börjar oroa mig över att det ska vara för lite men vågar som sagt inte börja rota i min plånbok framför honom. Jag ger honom soppåsen och pengarna och säger tack. Han tittar på mig som om jag vore konstig och börjar prata på arabiska. Det enda ord jag kan urskilja är 'pengar'. Nervös för att han tog illa upp av den ynkliga summan ropar jag dit min pojkvän. Han lyssnar på sopgubben och säger "bakshish"/dricks varpå gubben lyser upp, säger hejdå och går. Så enkelt var det. Att jag aldrig lär mig hur man gör här.

I brist på fysisk (och psykisk) aktivitet under dagen tog jag och min pojkvän en kvällspromenad som slutade i en slipsorgie. Vi hittade nämligen en affär full av slipsar i alla tänkbara färger och mönster. Vi gick även in i en affär med herrkläder som sålde en H&M tröja... Lite konstigt att sälja en kopia av ett märke som för det första inte är dyrt och för det andra inte går att köpa någon annanstans än i deras egna butiker. Om man ska sälja kopior får man åtminstone göra lite research. Tycker jag.


Supreme Counsil of Antiquities.

Som en liten parentes så ringde min pappa från Luxor och berättade att han hade köpt TRE mattor och att jag därmed kan säga bye bye till något eventuellt arv. Hoppas mattorna var fina i alla fall.

Ma salama banana allihopa!

Vaknade med huvudvärk, så det har varken varit en speciellt bra eller produktiv dag. Har inte varit utanför lägenheten sen i förmiddags när jag släpade iväg mig själv till mataffären. På hemväg känner jag hur någon bakifrån tar tag i min ena matkasse och jag reagerar reflexmässigt genom att ta ett obefogat hårt grepp om kassens handtag och vänder mig om för att se vad det är för tjuvaktig person som försöker stjäla mina vattenflaskor. Jag skäms när jag ser att det bara är vår bawwab som vill hjälpa mig att bära. Men for the love of God, kan han inte hälsa innan han försöker rycka kassen ur min hand (vilket han förövrigt inte lyckades med)? När chocken lagt sig och mitt krampaktiga grepp om matkassen blivit ett minne blott, så återstod nya problem. Hur hanskas man med en sådan här situation? I mitt huvud kretsade tankarna kring vad man ska prata om hela vägen tillbaka till lägenheten. Jag kan ju inte ens kommentera vädret på arabiska. Och när han stannade på gatan för att köpa bröd blev den stora frågan om jag sakta skulle fortsätta gå och låta honom komma ifatt eller vänta på honom. Han verkade känna av min osäkerhet och sa "mish mushkila" varpå jag gav honom en oförstående blick och han förklarade "no problem". I och med detta hade jag lärt mig två saker. Dels hur man säger inga problem på arabiska, dels att hans engelska ordförråd börjar med "hello" och slutar med "no problem". Nyttiga lärdomar. Väl framme vid vår port gjorde han ett tecken åt mig att gå före upp i trappan, vilket kändes lite konstigt då jag och våra gäster för ett par dagar sedan pratat om att det är "ofint" av en man att gå efter en kvinna i trappor (till skillnad från genom dörrar o s v). Nåja. Medan jag låste upp vår dörr blev jag orolig på nytt, borde jag ge honom dricks för att han bar kassen ett kvarter från mataffären? Det lät ju rimligt, men eftersom vi gav honom hans lön kvällen innan och den dessutom var dubbelt så stor som föregående månad så kändes det inte självklart. Som tur var behövde jag inte undra så länge eftersom han gav mig kassen och snabbt vände sig och gick med ett glatt hejdå.

                       

Igår köpte jag "Girls of Riyadh" av Rajaa Alsanea på AUC´s bokhandel i Downtown. Romanen ska handla om Saudi Arabiska ung kvinnors liv på 2000-talet och har fått väldigt bra recentioner. Spännande.

Fast det här med att köpa böcker är ingen vidare bra idé. Kanske en av de sämsta till och med. Jag hade nämligen övervikt redan när vi åkte hit, så jag undrar hur mycket det kommer kosta att få hem allt den 20 december.

Efter en ordentlig frukost igår tog jag, pappa och E en taxi till Ramsis Station för att köpa tågbiljetter till Luxor. Efter lite hjälp hittade vi rätt biljettlucka och kunde tillslut köpa två 1:a klassbiljetter. Min erfarenhet får tågresan till Alexandria är att man inte vill åka något annat än 1:a klass om man ska långt här i Egypten.


Ramsis Station.


Gångbro för att slippa minsta livet i trafiken vid Ramsis Station.


Tur att det blir köer ibland så att de inte kan köra fort.

Min pojkvän hade en kort dag på campus i stan så efter biljettinköpet bestämde vi oss för att promendera genom Downtown för att möta upp min pojkvän vid universitetet. Pinsamt nog är det min första riktiga sightseeing i Downtown, tur att man får besök så man tar sig i kragen och gör allt de man borde göra och se.




Lite grönt i Downtown.


Moské.




Spår av forna glansdagar.


Tahrir square.


Egyptian Museum.

Efter en fika och kanske världens största chokladkaka så begav vi oss alla fyra till AUC´s bookshop där det blev en hel del shopping (jag ska berätta i ett annat inlägg vad jag köpte).

Sen var vi alla överens om att det var Egyptian Museum som gällde. Men på vägen dit hände tyvärr en trist grej. En ung kille, kanske i min ålder (åh, nu fick jag till och med sagt att jag är ung..), gick om mig på gatan och tog mig hårt i armen när samtidigt som han knuffade mig åt sidan. Jag tänkte inte mer på det, han hade väl bråttom och ingen hade lärt honom att säga "ursäkta". Men en bit framför mig stannade han och tittade bakåt, åt vårt håll. Nu tänkte jag att han glömt något eller blivit osäker på vägen och vi gick om honom. Ett par sekunder senare trampar han på min sandal samtidigt som han passerar mig en andra gång och tar mig på rumpan. Min pojkvän ser detta och hugger tag i honom och frågar vad han håller på med. Det läskiga är att den här killen inte skäms, ber om ursäkt eller skyndar sig därifrån. Han ser istället väldigt hotfull ut och smockan hängde nästan i luften. Som tur var kom en man och sa till honom att gå därifrån. Det hela var över men det obehagliga var hur han gav intryck av att tycka att han hade all rätt i världen att ta på mig, otäcka man/människa.  

Efter några ilrusningar över stora gator kom vi till Egyptian Museum. Där kryllande det är korta indiskor i sari och italienare. Det är ingen större idé att försöka berätta hur tufft det var att se alla guldprydda sakofager, smycken, vagnar, manuskript o s v från bland annat Tutankamons gravkammare. Istället rekommenderar jag alla ett besök dit om man har vägarna förbi.

Något möra tog vi sedan en taxi hem för ett pit stop med fika. Sen bar det av igen. Denna gång till Cornich el Nil för att ta en tur på en felucca.




Nilen är vacker men inte ren.








Vår rorsman.

Efter en härlig tur på Nilen åkte vi till Diwan och tittade på deras utbud av skivor och böcker. Lite shopping blev det också. Sen blev kockan sju och vi gick de få stegen till Abou el Sid för en härlig middag.


På hemväg.

Mätta och belåtna gick vi till bageriet och Metro för att inhandla matsäck till pappa och Es nio timmar långa tågresa. Väl hemma ringde jag och bokade hotellrum i Luxor och kände mig väldigt vuxen. Sen sov jag som en stock.

Idag kom de äntligen, hurra! Mina ben skakade av nervositet när människa efter människa kom ut i ankomstsalen utan att jag såg pappa eller E. Alla möjliga scenarier hann passera i mitt huvud. Men tillslut kom de! Inshallah.


Förväntansfull på väg till flygplatsen.

Efter fika hemma samt en kort promenad här i Zamalek, gick vi till restaurang Seqouia, ett självklart ställe när man vill njuta av Nilen och äta gott.





Imorgon ska vi köpa tågbiljetter och kanske gå på egyptiska museet. Godnatt.