allteanna

Kolla in den här artikeln. Inte så kul direkt. Hoppas de friges snart.

Så känner jag mig utan Internet hemma. Ingen kontakt med omvärlden. Stressade blogginlägg, korta mejl till min familj, för att inte tala om facebook som knappt går att gå in på. Suck. Suck, suck suck. Kalla mig Internetberoende eller vad ni vill, men just nu känns Internet som min enda livlina och kontakt med det som är viktigast, d v s min familj och mina vänner. Frustrationen och vanmakten visar toppnoteringar. Känns som jag inte klarar en dag till ensam i lägenheten med ac:n som enda sällskap.

På vår gata är det mer eller mindre köer större delen av dygnet. Eftersom bilförare här använder hornet i tid och otid och verkar se det som sin bästa vän så skapar inte detta en optimal miljö när man ska plugga. Men jag är väldigt känslig, jag vet.

Har pluggat idag och varit ganska uttråkad, men min pojkvän kunde i alla fall ta den tidiga bussen hem så han var hemma halv fyra. Helt klart bättre än tjugo i sex. Sen gick vi och tränade, och trygghetsmänniska som jag är blev jag glad att jag redan känner igen en handfull personer på gymmet. Den extremt överviktiga gubben som hostar hela tiden (jag och min pojkvän var rädda att han skulle få en hjärtattack när som helst), den bleka brittiska mannen i 40-årsåldern, den solbruna mannen och den äldre kvinnan som förövrigt hade bytt sin "I´m not dead yet"-t-shirt mot en gul med texten "I´m amazing". Jag gillar henne, definitivt. Jag tjuvlyssnade på ett samtal hon hade med en ung kille (med typ världens längsta skinande hästsvans) och förstod att hon jobbar på AUC, antagligen som bibliotikarie. Lät som hon var brittiska. Jag gillar henne. Nästa gång ska jag nog drista mig till att säga hej. Om jag vågar.

Annars har det inte hänt mycket idag. Efter träning och en dusch utan handduk (smart nog tvättade jag alla handdukar samtidigt så vi inte hade en enda torr i hela lägenheten) tittade vi på Six Feet Under och åt vår hemlevererade mat från Arabica. Så borde livet vara jämt.

Och Tove, vi gav absolut inte taxichauffören mer pengar än vi sagt från början. Vi sa tack och gick. Han fick 25 pund för resan och på hemvägen åkte vi i en modern taxi med ac, taxameter och en lugn förare och det kostade bara 25, så han får nog faktiskt vara nöjd trots att han inte fick 30 pund. Och en sak till Tovelito, mejla din adress så ska du få det utlovade tröstpriset!

Det blev hotellresturang i går, Semiramsis Intercontinental, Sabaya hette resturangen och serverade libanesisk mat. Och eftersom det är ett stort hotell serverade de alkohol trots Ramadan. Efter veckor utan en endaste droppe vin till maten, kan jag säga att det var gudomligt gott med ett glas rött. Och maten! Maten var helt fantastisk. Den godaste mezzen ever. Lite dyrare än var vi har blivit vana vid här i Egypten, men värt varenda krona. Vi har redan bestämt att vi måste gå hit igen med våra gäster. 


Resturang Sabaya, en av flera stora resturanger i hotellet.


Semiramsis Intercontinental.


Fyrfilig trafik bakom sig och Nilen framför sig verkar locka många unga par i Kairo.

Efter middagen tog vi en promenad över en av Kairos alla broar. Överallt på bron stod unga par, hon i slöja och han i amerikanska jeans, typ. Det verkade vara en populär plats en torsdagskväll (att jämföra med våra fredagskvällar i och med att alla är lediga på fredagen här).

I morse mötte vi K:s man som skjutsade oss ut till deras villa i Sakkara. Det var första gången vi träffade honom (eftersom han har varit på affärsresor i Italien och Grekland ända sedan vi kom till Kairo) och han verkade vara en trevlig och rätt gullig gubbe. Han är läkare och en pionjär inom IVF-behandling. Men tydligen så tycker han det är för varmt i Sakkara på sommaren och är då mest i deras hus vid havet.

På vägen frick vi vår första glimt av pyramiderna i Giza. Det var väldigt häftigt att se trots att vi såg dem på så stort avstånd och genom en bilruta. Skymten av pyramiderna gjorde oss definitivt mer sugna att besöka dem snart. Jag har nog okunnigt nog nästan avfärdat pyramiderna som endast en stor turistattraktion. Dumma mig. Trots att de inbringar stora pengar varje dag till turistnäringen och att det året om kryllar av turister där, så är det en historiskt viktig och intressant plats. Men nog om det. Jag ska skriva mer om pyramiderna när vi väl varit där.


Gizapyramiderna. Tro inte att de ligger mitt ute i öknen (trots att de kan se ut så på vykort), de är faktiskt omgivna av hus och hotell och ligger precis utanför Kairo.

Efter en ca 30-40 minuters biltur (det var väldigt lite trafik i och med att det var fredagmorgon) var vi framme i Sakkara och grindarna öppnade sig som av en osynlig hand (det visade sig senare att det var en av deras anställda som öppnat den, men att han märkte att vi kom just då förstår jag fortfarande inte).


K:s familjs villa i Sakara.

Efter lite dricka på altanen och många djupa andetag av den betydligt härligare luften var det dags att se hur de plockar dadlar.


En man som uppenbart saknar höjdskräck plockar dadlar.



Han använde sig av ett stelt rep som las runt stammen och som han lutade sig mot för att få fäste. Detta rep är förövrigt gjort av just dadelgrenar. Lite kuriosa bara. Han ruskade klasarna ner i tråget och plockade de bästa dadlarna som inte hade låtit sig falla av den omilda behandlingen. Sedan skärde han även ner själva grenarna, de används för att tillverka t ex stolar (förrutom ovan nämnda rep). Vi blev rejält varma av att stå där i solen och titta på när dadlarna skördades, så när det var klart hoppade vi i deras pool. Åh vad det var skönt, vi var i i säkert 30 minuter. Underbart var det minsann.


Poolen.

Efter badet visade K oss runt i trädgården. Där fanns allt från t ex banan-, mango-, mandarin-, apelsin-, lime- och grapeträd till zuccini, ruccola, basilika, morötter och rödbetor. Ja det mesta faktiskt. Och några får, kycklingar och duvor med. Sedan bjöd hon på lunch utomhus i skuggan vid poolen. Det verkar inte vara helt fel att ha en hushållerska till vilken det bara är att meddela vad och när man vill äta. Väldigt bekvämt. Med god lunch i magen gick vi husesyn och blev förevisade deras konstsamling som framförallt bestod av egyptisk konst.


Många buskar och träd blommade i trädgården.


Får.


På barnbarnens trädkoja hängde både en svensk och en egyptisk flagga.

 
De anställda rensar dadlarna på gräsmattan.

När vi sedan blivit skjutsade hem igen (med en rejäl kasse färska dadlar och basilika), begav vi oss raka vägen till gymmet. Nu sitter vi på Arabica (som vanligt, ni börjar väl bli trötta på att höra det nu...) och har precis ätit middag. Skulle ha träffat en bekant men han har inte hört av sig, så vi får se. Kanske hittar vi på något, eller så går vi hem och sover. På tal om det, inatt som jag ordentligt för första gången på flera dagar. Drömde i och för sig en sjukt otäck mardröm, men ändå. Med tanke på den; Kajsa ta ordentlig hand om dig själv! Lova.

Vår balkong på första våningen (halvt skymd av trädet).

Jag ser framför mig att vi kommer att sitta där på balkongen och njuta tidiga mornar och sena kvällar. Än så länge är det tyvärr fortfarande för varmt. Balkongen under vår hör till mannen som äger den lilla supermarket som ni också ser på bilden. Jag träffade honom i trapphuset idag och han inledde samtalet med att säga att han var så glad att han träffade mig idag för jag var så vacker. Fin frisyr och allt tydligen. Han berättade vidare att han efter sina studier hade åkt fyra månader till Köpenhamn. Den staden och människorna gillade han mycket. Men det var väldigt annorlunda från Kairo tyckte han. När han sen kom hem hade han sagt till sin mamma att han ville gifta sig med en europiesk kvinna. Hon skulle vara blond och ha blåa ögon. Så hade det tyvärr inte blivit föklarade han. Men han hade fortfarande drömmen kvar sa han med ett brett leende... Anar jag en flirt eller? Hur som så var det trevligt att höra att någon var glad att se mig, speciellt nu när jag känner mig rätt ensam om dagarna.

Imorgon ska vi som sagt åka till Sakkara ca 40 minuter söder som Kairo. Där har K och hennes familj en villa/fritidshus. Lunch och poolbad står på schemat, i övrigt får vi se vad som händer. Trappstegspyramiderna ligger där så det vore kul att hinna med det också. Men värdparet får bestämma. Jag tycker bara det ska bli kul och intressant att se något annat än Kairo. Och ni kanske vill se några bilder av Egyptens landsbygd? Innan dess tänkte vi hinna med en middag ikväll på Semiramsis Intercontinental. Jag vet, det låter inte särskilt kul med middag på ett hotell, men enligt Lonely Plantet ska de servera Kairos godaste mezze och det vill man ju prova.

I övrigt känner jag mig bara trött, trött, trött. Har inte sovit ordentligt på flera nätter, men vågar inte heller sova på dagen med risken att jag inte ska kunna sova alls på natten. Suck. Inte kul. Jag är van vid att det tar ca 5-10 minuter för mig att somna. Sen sover jag hela natten och vaknar pigg och utvilad på morgonen. Så brukar mina nätter se ut 99 fall av 100. Men inte just nu tydligen. Och jag vet inte vad som är problemet. Är det den hårda sängen? Fast det funkade ju förrut. Är jag inte trött nog när jag lägger mig? Det tror jag inte heller på eftersom hela kroppen kändes död i förrgår kväll efter gympasset. Är jag stressad? Absolut inte mer än vanligt. Fick precis för mig att det kanske hjälper om lakanen är alldeles nytvättade, så nu jobbar tvättmaskinen på högvarv här hemma. Det kan inte skada med fräscha lakan i alla fall. Ja, jag vet inte vari problemet ligger, men att det är ett problem är det ingen tvekan om. Igår kommenterade min pojkvän att jag hade mörka ringar under ögonen. Järnspikar rent ut sagt, järnspikar.

           

Just nu läser jag Andersson och Foconis bok "Musa café -Egyptiska resor" som jag fått låna av K (boken är förövrigt tillägnad henne och hennes familj eftersom de hjälpte till med att t ex ge författarna kontakt med människor att intervjua). Boken kan man säga är ett hopplock av korta reportage de skrivit medan de reser runt i Egypten. De avverkar både populära turistmål (t ex Gizapyramiderna och Luxor) och mindre uppmärksammade platser (som t ex Asyut). Vissa beskrivningar gör att man blir väldigt sugen på att besöka just den platsen, medan andra får en att rysa. Ibland är de lite väl överlägsna i sitt sätt att beskriva egyptier (som i tid och otid beskrivs som en hop skräniga försäljare). Lite mer analys skulle inte skada. Men trots det (och trots att jag bara läst ett hundratal sidor och därför inte borde skrika varken bu eller bä) så verkar boken läsvärd, särskilt om man är eller ska till Egypten. Den ska nog mer användas som hjälpmedel när man funderar över vilka platser man vill besöka än som ett verkyg för att få större förståelse för Egypten och dess folk.  Ett boktips till er som ska komma och hälsa på (fast Max Rodenbecks bok om Kairo samt boken "Taxi" av Khaled Al Khamissi tror jag i och för sig är bättre).


Denna bild är framförallt tillägnad C. Till skillnad från i Barcelona så är Buddha Bar inte ett modell-hangout, utan en tråkig butik med killkläder i på vår gata.

Jag ber om ursäkt för bristen på blogginlägg. Förlåt. Jag hade så mycket mer tid med det när jag kunde sätta mig hemma när som helst och skriva. Nu måste jag gå flera meter till fiket för att få tillgång till internet. Jobbigt värre. Usch vad jag är lat. Men faktum är att man blir rätt lat och dåsig i värmen. Det är faktiskt fortfarande så varmt att man svettas klockan tio på kvällen. Hoppas det är svalare när vi får besök, så att de orkar med allt man vill göra här.

Nu ska jag ge er en ordentlig genomgång av vad vi har gjort den senaste tiden. I förrgår kväll var vi på en konsert på The Loft Gallery (egentligen en inredningsaffär) som ligger här i Zamalek. Den franske ägaren hade bjudit in 10 medlemmar av en grupp musiker och vokalister som i sin helhet består av 35 personer. De spelade och sjöng populära traditionella folklore-sånger. De var duktiga fullfjättrade artister och det var härligt att delar av publiken kunde sjunga med i de medryckande låtarna. Den lilla lokalen bidrog också till en intim känsla.

Som jag skrev igår så hade vi en städare här. Jag tror aldrig jag sett någon städa så noggrant. Han städade bakom soffan, under mattan, tvättade fönstren m.m. Han städade vår relativt lilla lägenhet i mer än tre timmar. Det kostade ca 70 svenska kronor! Nästa gång måste vi verkligen dricksa rejält.

Efter att vi beundrat klart lägenhetens nya lyster och konstaterat att vi borde börja äta direkt på golvet nu när det går så tog vi en promenad i södra Zamalek. Denna del av ön verkar vara lugnare med mindre affärer, människor och trafik.

Det är konstigt hur det finns så många hus här i Kairo som är fantastiskt fina och pampiga, men som är i förskräckligt skick. Eller det är väl inte så konstigt egentligen; det handlar om pengar såklart. Hus står tomma och förfaller för ingen har råd att rusta upp det så det går att använda. Och att man inte underhåller de hus som används beror väl på att man inte har råd att bry sig om fasaden på det sätt som vi har i Sverige. Dessutom kan jag inte tänka mig att de har någon motsvarighet till E-type och till de andra som sitter i Skönhetsrådet och bestämmer hur staden får och inte får se ut. På gott och ont.

Sen gick vi till en för oss ny restaurang på Zamaleks norra spets och åt middag Sequina.  Det visade sig vara ett fint ställe precis vid Nilen. Det enda konstiga var att det var helt belamrat med reklam. Överallt. Men det var härligt att sitta vid vattnet och jag fick för första gången se båt/bussarna som går på Nilen. De var lätta att urskilja eftersom alla andra båtar spelar musik och till största del är befolkade av turister. De här båtarna å andra sidan gick ganska fort (utan någon musik,  magdanserska eller blinkande lampor i kulörta färger) och inte en turist i sikte. Tyvärr var de för mörkt så jag har ingen bild att visa er av dem, men det kommer en annan dag. Vi har ju inte åkt på Nilen ännu, och jag vill verkligen testa det snart. Jag åker gärna både en sådan där buss på Nilen och en guppande turistfälla, men jag skippar nog helst det båtar med dunka-dunka-musik (oj, hjälp vad gammal jag låter).

Idag är min pojkväns första dag på universitetet och det ska bli mycket spännande att höra hur det var när han kommer hem. Det känns lite ovant att vara här själv, vi har ju i stort sätt varit som siamesiska tvillingar enda sen vi landade. Men det är väl nyttigt att vara ifrån varandra har jag hört. Idag står studier på schemat. Kanske hittar vi på något ikväll, men det beror på hur trött min pojkvän (och jag för den delen) är.

Tror vi får internet hemma idag eller imorgon så då bli det andra bullar på bloggfronten!

Inte världens skönaste morgon. Städaren skulle komma kl. 10.00, så vi hade satt klockan på 08.45 så att vi skulle hinna med att duscha och äta frukost innan. Men vi vaknade 10.20 (jag misstänker att min pojkvän stängt av alarmet i sömnen...). Ingen dusch, ingen frukost. Inte bra, inte glad Anna. Och det känns alldelses för obekvämt att vara hemma när städaren är där. Så nu sitter vi på Cinnabon utan att varken ha duschat eller borstat tänderna. Inte helt fräscht. Vi får se det här som ett undantag. Dessutom har de så äcklig mat här att jag var tvungen att smussla med en yoghurt som vi tagit med hemifrån för att få i mig lite frukost.

Men jag kan sufra i alla fall, så jag är glad trots allt. Är det inte knäppt hur beroende man är av Internet? Nu när Internet hemma inte fungerar så känner jag mig helt bortkommen. Vad ska jag göra? Så fort jag får några minuter eller timmar över går jag in på internet och bloggar, surfar runt på Facebook eller mejlar med pappa, mamma, E, Kajsa eller någon annan. Det är också via Internet jag bedriver mina studier och utför bankärenden. Jag klarar mig verkligen inte utan Internet och det känns lite töntigt. Förr när det tog hundra år att komma in på en sida (innan bredbandens tid) så kunde jag klara mig utan att surfa hur många dagar som helst. Nu känner jag mig helt avskärmad från verkligheten och stressad utan www. Det är bara att inse faktum, jag har blivit en datanörd. Tusan.

Tänkte visa er affischerna som vi köpte på Egyptian Museum of Modern Art. Väggarna i vår lägenhet har varit helt tomma (förrutom skruvhål lite här och var och en och annan elledning som sticker ut) så det var faktiskt underbart skönt att äntligen ha något att vila ögonen på.


Min pojkväns affisch passade bra över matbordet.


Min affisch fick en styvmoderlig plats, men den är fin i alla fall tycker jag.

Imorgon är första dagen på AUC för min pojkvän, så idag ska vi njuta av ledigheten. Vi har inte riktigt bestämt vad vi ska göra ännu, men ikväll ska vi testa någon ny resturang.

Long time, no see. Internet hemma funkar tyvärr inte, så jag har haft bloggabstinens hela dagen.

Först och främst vill jag gratulera vinnaren i bloggens allra första tävling, Eric! Jag mejlar dig om din adress så ska du se att ett vackert vykort från exotiska Kairo snart dimper ner i brevlådan. Men Tove, jag ska nog hitta på något åt dig också.

Efter en lunch på Arabica (ja, det är väldigt gott där och vi har ingen vidare fanatsi) blev det där efterlängtade poolhänget äntligen av. Och det var himla skönt att kunna svalka sig. Det är fortfarande väldigt varmt här och jag börjar inse att jag nog aldrig kommer tycka det är kallt. Inte ens i december.


Hotell Atlas pool.


Utsikten från poolen.

Läste min mejl idag och fick dagens bästa present, nämligen att inte bara pappa och E samt mamma och B kommer hit, utan att även min älskade syster kommer! Åh vad jag längtar efter alla dessa besök!

Jag skulle vilja blogga i all evighet efterdagens bloggtorka, men nu tar snart min internettid slut och jag måste gå hem och laga mat. Ikväll blir det antagligen konsert!

Vi började kvällen med middag på vårt nyfunna favoritfik, Arabica, och tog sedan en taxi till Egyptian Museum og Modern Art. Museet  visade svara mot våra förväntningar och mer därtill. Museet är placerat på samma område som operan, ett område med vackra hus och mycket träd och buskar.


Museet från utsidan.


Och insidan.

Jag blev överlycklig när det visade sig att man fick fota på museet, så här kommer en hel bildkavalkad med några av mina favoriter. Det var inte helt lätt att välja eftersom jag gillade mycket, men här kommer som sagt ett urval. Tyvärr var inte verkens titlar skrivna på engelska så de kan jag tyvärr inte ge er.



















Helst skulle jag vilja lägga upp alla bilder jag tog, men det skulle bli jorden längsta blogginlägg och antagligen inte uppskattas av alla. Men jag tror jag fick med de allra, allra viktigaste. Egyptian Museum of Modern Art måste man gå till om man är i Kairo. Tyvärr har de inga guidade visningar, vilket hade varit önskvärt speciellt eftersom de inte fanns någon annan information om verken förrutom konstnärens namn. Jag vet hur mycket jag uppskattar de guidade visningarna på Moderna museet i Stockholm, så det hade varit kul att gå en guidad visning, men, men. Man kan inte få allt.

Förrutom alla dessa bilder fick jag och min pojkvän med oss varsin affisch hem (plus en liten som vi ska sätta upp i gästrummet). Det kommer bilder på dessa senare.

Som jag har tjatat om tidigare går det inte riktigt att vara klädd hur man vill här i Kairo. Detta gäller särskilt under Ramadan. Jag är fortfarande lite förvirrad men som jag har förstått det så är det detta som gäller:

1) Ingen rejäl urringning
2) Inga bara axlar
3) Inga kjolar som inte täcker knäna
4) inga alltför taighta kläder

eller sammanfattat; inget som konservativa muslimer kan anse vara utmanande.


Dagens outfit (blus Filippa K, byxor Tiger, skor Topshop, skärp vintage. Ja, jag låtsas vara modebloggare...).

Så nu ser jag ut ungefär så här hela tiden. Inga högklackade skor och korta klänningar. Tråkigt värre. Jag har fortfarande inte vant mig vid att behöva tänka så mycket innan jag klär mig på morgonen. Förr var mitt enda huvudbry vad jag var sugen på att ha på mig just den dagen, nu känns det som det är tusen regler att försöka respektera samtidigt som föregående bryderi fortfarande finns kvar. Men man vänjer sig antar jag. Men oj, oj, vad jag saknar högklackat.

Åh, tack alla för de fina kommentarerna! Ni är så gulliga. Jag får nästan lite dåligt samvete för att jag gnäller när ni har det regnigt och dant. Det kan inte vara särskilt kul.

Uppdatering; fortfarande lite feber, men mindre än igår kväll. Kramper i magen och inget stannar i kroppen. Suck. Min pojkvän är en ängel och jag är så lyckligt lottad som har honom. Han handlar, ringer läkare, tvingar i mig vätska o s v. En riktig klippa. Mycket sjuk och mycket kär är vad jag är (rimmade inte det förresten? Folk brukar skratta åt mig för jag kan verkligen inte rimma, inte medvetet i alla fall. Känns lite som samma sak som att jag har svårt att säga ord med o och u i samma ord fast inte tillsammans, t ex bomull och hommus. Nej, nu måste jag skärpa mig, det här blev ju alldelses för utelämnande).

För er som inte sett den kan jag berätta att Katt på hett plåttak är en riktigt bra film som fortfarande känns modern. Bra story, underbar dialog och duktiga skådespelarinsatser gör den till en film jag varmt kan rekommendera. Se den.

Kvällen började som sagt på vad som skulle vara det café som serverade Kairos godaste kaffe. Eftersom jag inte dricker kaffe (jag är fortfarande ung förstår ni...) så får jag förlita mig på min pojkväns omdöme. Enligt honom var det i bästa fall okey. Lite av en besvikelse alltså. När Ramadan-trafiken lugnat ner sig tog vi en taxi till Mohandiseen och resturangen Maroush. Enligt Lonley Planet skulle de ha "exellent mezze". Marouch visade sig dock inte ha exellent interior design, den såg snarast ut som en vägkrog och vi kände oss ganska ensamma i lokalen. Bara från min plats kunde jag se tre TV-apparater med rejält uppskruvad volym. Visst var maten god (med undantag från badaganuchen), men helhetsintrycket var inget att hänga i julgranen. Det är vid sådana här tillfällen man inser hur mycket inredningen och atmosfären kan göra för att lyfta en resturangupplevelse.


Maroush, inte ett ställe vi kommer tillbaka till.

Som plåster på såren (ja, nu överdriver jag lite) kom vi på att vi skulle ta en taxi till Mariott hotel (Kairos finaste hotell) för en drink. Vi hade hört att de skulle ha en bar med utsikt över Nilen. Det lät ju perfekt.


Mariott hotel.

Och Mariott var verkligen tjusigt. Jag har nog aldrig varit på ett så fint hotell förrut. Allt blänkte och såg ut att vara i guld. Men någon bar med utsikt över Nilen sågs inte till. En medlem av vad som verkade vara en enorm personalstyrka förklarade att Mariott har en stor båt med bar och att det nog är den vi söker. En bar på en båt lät ju ännu bättre! Ena benet framför det andra och vips så var vi där.


Mariotts lilla båt.


Kairo by night, utsikt från baren.

Baren.

Vi sjönk ner i varsin fotölj och skulle precis beställa varsin drink när servitören informerade att de inte serverar någon alkohol under Ramadan. Precis när han sa det kom jag på att det fanns ett förbehåll, de stora hotellen serverar alkohol under Ramadan MEN bara inomhus. Jag börjar tröttna på Ramadan om jag ska vara ärlig. Allt är stäng, man kan inte ta ett glas vin eller en drink och man måste täcka kroppen ännu mer än i vanliga fall. Det har varit häftigt att se hur en hel stad på så många områden förändras på grund av en religiös högtid, men nu när det gått en vecka så räcker det för min del. Ingen tolerans här inte, ha ha ha. Men tillbaka till barbesöket. Vi svalde den initiala känslan av besvikelse och beställde varsin orientalisk alkoholfri drink istället. Jag fick något som liknade hibiskusjuice och min pojkvän fick något som liknade iste. Det var inte stans billigaste ställe kan jag meddela (en skål nötter kostade ca 55 svenska kronor), notan blev betydligt dyrare än det föregående resurangbesöket. Men utsikten var värd varenda krona.


Utsikt från baren över Nilen och dess resturangbåtar.

Nu har jag suttit och pluggat i fyra timmar! Kan ni tänka er?! Det är inte likt mig som vanligtvis blir rastlös efter 10 minuter. Jag har egentligen bråttom iväg men ville bara skryta lite. Det tycker jag man får göra i sin egen blogg. Nu ska vi till ett fik som enligt guidboken har Kairos godaste kaffe och sen blir det mezze-resturang i Mohandiseen. På återseende!

Det blev ingen konstrunda för allt var stängt. Nedrans Ramadan. Men vi fick en härlig (men ovanligt varm) prommenad längs Nilen i alla fall.

De tre bilderna ovan visar Nilen sedd från Dokki.

Nilen med Dokki på vänstra sidan och Zamalek på högra.


Ibland ser man lite konstiga och lustiga saker här i Kairo, som t ex en stol med två ben eller en skylt med texten "Tekaway".

En sak har jag lärt mig idag (bortsett från allt intressant som fastnade efter min timmes läsning i kursboken Western Architecture); om en egyptier kan säga "god dag, god dag" så vill han med hundra procent säkerhet sälja något. Det är ett faktum.

Det känns lite konstigt att ni i Sverige har lördagskväll, d v s en kväll man kan vara uppe extra länge eftersom man är ledig dagen efter. Här är ju söndag som måndag så jag har "söndagsängest". På en lördag. Knäppt va? Ibland sitter jag här i Kairo och undrar vad ni gör därhemma, om jag missar någon trevlig fest eller mysig familjemiddag. Tror jag precis fick en släng av hemlängtan. Det är inte så att jag inte bra här, jag har det otroligt bra här men det går inte att sticka under stol med hur viktigt och härligt det är att ha sin familj och vänner i närheten. Jag saknar er.

Sen blev det faktiskt "tekaway" från McDonalds, inte min idé direkt men ganska bekvämt trots allt. Nu ska jag se om jag kan lura med mig min pojkvän till affären för att köpa tvättmedel och sen mangofrossa. Wish me luck.

Om ni undrar varför jag plötsligt börjat på ett nytt avsnitt (3.0) som motiverar jag det med att jag nu har förklarat oss friska och att detta får ses som en nystart. Om ni undrade. Antagligen tänkte ni inte ens på det, men jag är ju som jag är, tror att alla märker minsta förändring när i själva verket de flesta är upptagna med sig själva så att säga. Det var inte meningen som någon slags pik, jag är precis likadan. Nog om det.

Jag och min pojkvän har precis kommit hem från en kort promenad längs Nilen. Låter inte det exotiskt? Och är det inte konstigt att detta inte bara är en veckas semester, att vi faktiskt ska vara här en längre period? Jag tycker det är helskumt. Riktigt mysko. När bestämdes det här? Var jag med då? Ett mycket konstigt men bra beslut fattat av mig själv (antar jag) utan en tanke på vad det skulle innebära.

På vår prommenad fick jag minsann höra att "You look egyptian" och till min pojkvän "How many camels did you pay for her?", ha ha ha. Han ville sälja papyrusmålningar.

Äntligen är min pojkvän nästan frisk. Vi började dagen med en prommenad till postkontoret här i Zamalek. Det var tyvärr stängt så vi gick vidare till ett galleri istället. Där hängde en riktigt fin tavla, en trots att det mesta är väldigt billigt i Kairo så var inte den det. Synd. Sen blev det lunch på Didos, en mindre kedja som serverar pasta mycket billigt. Och hör och häpna, sen pluggade jag faktiskt i en hel timme! Kan ni tänka er?! Min pojkvän brukar mumla något om att jag har väldigt svårt att koncentrera mig längre perioder och det stämmer väl att jag kan vara lite dampig när det kommer till att plugga, så det var ett stort framsteg. Bara det inte går mig åt huvudet och jag inte pluggar i en vecka... Men nu har jag bestämt mig, jag ska plugga lite varje dag, så kan jag göra annat sen med gott samvete. Det låter bra va?

Efter en hel timmes plugg tog vi en taxi till den stora marknaden Khan al-Khalili som ligger i Islamic Cario. Först gick vi in till höger och blev direkt tillsagda av en egyptier att "turist-marknaden" var till vänster. Men vi bestämde oss för att spana in den här delen av marknade i alla fall. Efter lite irrande där insåg vi att vi nog inte kommit rätt. Det kändes som att vara i en kåkstad förrutom att det fanns lite varor att köpslå om. Folk var halta och lytta och gränderna var fyllda med gammal mat som katterna och flugorna kalasade på.



Jag vill så gärna acceptera allt, försöka förstå allt och absolut inte vara finare än någon annan, men för mig blev det tyvärr bara äckligt. Så vi gjorde som riktigt turister gör och gick över till andra sidan.

  


Marknaden Khan al-Khalili, interiör och exteriör.

Äntligen ett ställe där försäljarna säger: "How can I take your money Mister?". Jag undrar fortfarande om han var charmigt självsäker eller helt enkelt inte visste vad han egentligen sa... Här fanns gild, silver, pyramider och kameler i diverse material och storlekar, lädervaror, koppar, kläder, kryddor, vattenpipor, "antikviteter" o s v.

Sen vi kom hit till Kairo har vi aldrig sett så mycket turister som i och runt Khan al-Khalili. Vi undrade faktiskt var de höll hus, men nu vet vi alltså. Och jag kan förstå om folk inte har så höga tankar om Kairo om det de har sett är pyramiderna och marknaderna. Man tröttnar snabbt på alla försäljare som med alla medel försöker få en att spendera pengar och alla barn, handikappade och gamla människor som tigger.

Utflykter som dagens gör att man inser hur bra man har det som västerlänning. Klart man ser utslagna människor i Stockholm också, men i en utsträckning som inte ens går att jämföra. Trots att det är många som hamnar utanför vårt välfärdssystem så finns det ett sådant i alla fall. Att jag ens jämför Stockholm och Kairo eller Egypten och Sverige på den punkten är löjligt.

Hur som helst blev det mer en seightseeing-utflykt snarare än en shoppingtur och vi kom faktiskt hem utan att ha köpt en endaste liten kamel. En bedrift tycker jag. På tal om bedrifter, idag så fixade jag taxi åt oss för första gången. D v s jag vinkade till mig en bil och förklarade var vi ville åka. Det kanske låter som en bagatell men jag har alltid oroat mig för att jag inte ska kunna göra mig förstådd eller förstå, så det har alltid slutat med att min pojkvän har skött allt sådant. Men idag gjorde jag det alltså själv. Jag är nog lite stolt.

Väl hemma blev det laxmiddag och nu blir det nog snart mango-moment och film, om jag känner oss rätt vill säga.

Som sagt, när man bara är hemma finns det inte mycket att blogga om. Men jag tänkte visa er lite mer bilder och berätta lite om mina tankar om Egypten och jag hoppas ni finner det någolunda intressant.


Ramadan-lyktor i Dokki.

En sak som vi har märkt här i Egypten är hur mycket lättare det är för min pojkvän än för mig att få kontakt med folk. Jag ska ger er exempel. När vi var i City Stars (en enormt stor galleria i Heliopolis) så fick min pojkvän kontakt och började prata med en man som abetade på Virgin Megastore. Han fick tips om bra böcker och mannen som arbetade där ville absolut ha min pojkväns mobilnummer. Medan detta hände provade jag kläder på French Connection. Efter att jag och min pojkvän mötts upp igen gick vi tillsammans tillbaka till FC för jag ville ha lite smakråd. Tror ni inte den manliga expediten börjar prata med min pojkvän? Inte ett ord till mig, trots att det var jag som var där för andra gången! Trots att det var jag som provade de kläder han ville sälja! Varken jag eller min pojkvän är utpräglat kontaktsökande personer så på den punkten borde vi inte skilja oss nämndvärt. Min (något förhastade) slutsats är alltså att det är lättare att få kontakt med egyptier som man än som kvinna. Om det nu är så så undrar man såklart varför? Är det för att kvinnor traditionellt sett inte ska umgås med personer (läs: män) utanför familjen? Riskerar man att trampa på någon äkta mans fötter om man pratar med hans fru? Eller är det helt enkelt så att jag är ointressant som kvinna? Här är ju många kvinnor hemmafruar och de kanske antas vara ointressanta och passiva? Hjälp mig med förklaringar på detta!

Hur som helst så är det lite synd när man är ny i en stad och i ett land och vill få vänner.


Vår trappuppgång.

Jag ber verkligen om ursäkt för att bilderna och texten inte hänger ihop, men nu är det bloggtorka. Vad ska man skriva om när man inte gör något liksom? Min pojkvän kom just med förslaget att inte skriva alls, men det är inget alternativ. Jag måste ju ger er något att läsa även om det inte håller någon vidare kvalité, eller hur? Jag vet, skriv en kommentar om du vill veta något eller om du har förslag på ämnen att ta upp här i bloggen!

Nu ska jag till Apotektet och köpa en termometer och sen handla lite mat. Ni lär höra av mig snart igen.

Nu ligger min pojkvän helt däckad med feber, har vi inte otur så säg? Först var jag sjuk innan vi åkte och de första dagarna. Sen magsjuka båda två. Och nu är jag i princip frisk men min pojkvän sjuk. Typiskt. När ska vi få den där efterlängtade vardagen?


Alfa Market

Idag får ni en bild på min favoritmataffär här i Zamalek. Vi har en Metro (en annan matvarukedja) snett över gatan, men den är tyvärr inte alls lika bra som Alfa som ligger ett par kvarter bort. Bättre grönsaksdisk och större sortiment i allmänhet gör att Alfa är värd omvägen. Kanske inte världens mest intressanta inlägg, men det finns inte så mycket att skriva om när man är fast i lägenheten.

Fast det skulle jag kunna skriva några rader om, varför jag är fast i lägenheten. Förrutom att min pojkvän är sjuk och behöver lite omvårdnad , så är jag fast i lägenheten på grund av två egyptiska hantverkare som är här för att laga vår ac. Tankspridd som jag är (delvis på grund av att jag chattar med min klass samtidigt) så satt jag och smaskade på ett äpple när de kom. Dumma mig. Med störta sannolikhet fastar de och det är ytterst oartigt att äta i deras åsyn. Jag skyndade mig såklart att slänga skruttet så fort jag kom på det och de verkade inte arga som tur var.

Nu har de precis gått och ac:n verkar funka bättre än någonsin. Luggen blåser upp när man kommer i närheten av den. Härligt.

Tack T, E och K för era uppmuntrande ord vad gäller bilder! Då har jag tänkt rätt och ni ska inte bli besvikna i framtiden.

Och till A: Vi åt en massa goda grönsaker och bönor och till det hade vi köpt färdiggjord hommus (en stor bytta på lösvikt kostade typ 7 svenska kronor och var så himla god). Vi har inte riktigt kommit igång att laga jätteavancerade maträtter ännu, faktum är att det ofta bara skiljer någon tia mellan att laga mat hemma och äta på restaurang. Då är det lätt att bli slö men vi ska försöka bättra oss. Igår stod kokt potatis och kokta grönsaker på menyn eftersom vi är/var magsjuka. Jag ska naturligtvis skriva här på bloggen om vi äter något intressant i framtiden. I kväll eller imorgon bitti kommer du i alla fall kunna gotta dig i ett inlägg om maten som äts under Ramadan. Jag ska försöka ta bilder också.

Förövrigt ska ni veta att jag blir jätteglad när ni kommenterar inlägg. Fråga gärna om jag uttrycker mig otydligt, säg till om ni inte håller med mig eller om ni gör det. Det uppskattas oerhört mycket.

Igår hade bloggen besöksrekord. Det är ju kul. Men jag har lite dåligt samvete för det känns nämligen som min status på facebook hade en del med saken att göra ("Anna har en nära dödenupplevelse" stod det för er som inte är beroende av "fejan"). Jag kan väl erkänna att jag använde samma psykologi som kvällstidningarna när jag skrev det. En damatisk rubrik"/facebookstatus som inte motsvarar innehållet i artikeln/blogginlägget. Jag ber om ursäkt. Det var lite av ett slag under bältet. I fortsättningen ska jag vara mer saklig. För att försvara mig (och det måste man ju försöka göra, ingen ber väl om ursäkt för sig själva 2008...?) så blev jätterädd när jag var själv i mataffären och nästan kollapsade. Det var det jag syftade på. Så nu har jag bett om ursäkt och halvt om halvt tagit tillbaka det. Är det inte så alla "mediapersonligheter" gör nuförtiden? Jag känner mig riktigt modern.

Nu borde jag ju avsluta med en bild, eller hur T, E och K?


Så här ser det ut på kvällarna i vår lägenhet. Laptops och TV samtidigt, man kan ju inte få nog av medier liksom.