allteanna

Dagen började väldigt sent med lunch och fika med E på Pottery Café. Efter ett par timmar fick vi sällskap är min pojkvän som kom från universitetet.



Sen tog vi alla tre en taxi för att möta upp Klara och Benjamin uppe i Cairo Tower, ett ca 180 meter högt torn byggt av Nasser 1961. Uppe i tornet finns en våning med restaurang (som snurrar 360 grader), en våning med café och högst upp en balkong långs med hela tornet med utsikt över hela centrala Kairo.
















































Middag på den snurrande restaurangen.

















Sen avslutade jag, min pojkvän och E dagen som den började, på Pottery Café.

Gårdagens adventsfika blev mycket trevlig och varade i flera timmar. Framåt kvällen gick vi hela gänget till Five Bell och åt middag.








Sinatra på Five Bells.

Min pojkvän och E åkte iväg till Al-Azhar Park och jag har handlat inför dagens adventsfika. Det blev en gräslig julprydnad, tomteservetter, pepparkakor (mjuka och med apelsinsmak, hittade inte vanliga) samt pennor, klister och färgat papper så man kan göra julkort. Antagligen är det väl bara jag som vill pyssla, men det gör inget. Bara jag får klippa och klistra så är jag nöjd. Det är lustigt hur alla traditioner blir så himla mycket viktigare när man är utomlands. Jag får nästan en tår i ögat när jag hör "Betlehems stjärna (gläns över sjö och strand)" med Göteborgs gosskör.


Julprydnad från Alfa.


Mjuka pepparkakor från bageriet Flamenco.

På väg till terminal 2.






Terminal 2.



Igår mötte vi alltså E på flygplatsen. Lite lätt uttråkade i anskomsthallen slog jag och min pojkvän vad. Om E skulle komma i keps skulle jag bli 50 pund rikare, men skulle han istället komma utan keps skulle min pojkvän få samma summa. Så det blev en otålig väntan. Men tillslut kom han, i keps. Tävlingsmänniskan i mig kunde pusta ut.

Efter en kort sväng till lägenheten tog vi en taxi till Sequoia där vi (jag, E och min pojkvän) åt middag med Klara, Benjamin och I. Sen slöt vi upp med K och R och tog oss till en födelsedagsfest för en norska. Efter ca två timmars pratande och dansande på festen begav vi oss (jag, min pojkvän, E, Klara, Benjamin, I, K och R) till Harry's Pub på Marriott Hotell för lite karaoke. Lite Allsång på Skansen möter finlandsfärga skulle jag gissa.









Efter karaoken drog vi allihopa vidare till en uteservering på 26 of July Street är det blev snack, té och juice. Men efter någon timme där blev det dags att dra ännu en gång. Denna gång hem gick färden till vår lägenhet. Där blev det mer prat, musik och nattamat. Detta höll på till sex-tiden på morgonen då min pojkvän sa att det fick vara nog och nästintill körde ut våra gäster. Han är klok han.



Så som ni säkert förstår har vi inte gjort många knop idag. Vi gicki upp vid ett-tiden och tog det väldigt lugnt framför några tvprogram ett tag. Sedan blev det en promenad här i Zamalek och en fika på Arabica.







Efter fikat köpte vi ett sällskapsspel och satte oss i en taxi hem till Klara och Benjamin. Där tittade vi på gårdagens Idol-avsnitt och beställde hem mat. När sedan K anslöt började vi spela det inhandlade sällskapsspelet, frågesport med fokus på geografi. Alltså ingenting jag var särskilt bra på. Men vi hade det trevligt och det blev till skillnad från gårdagen en tidig kväll. Nu längtar jag inte efter någon annat än sängen.

Hoppas E har haft det bra i Egypten så här långt. Imorgon förmiddag ska vi försöka hitta på något och på eftermiddagen blir det adventsfika hos oss.

Febrig men städar. Man kan ju inte välkomna en gäst i ett smutsigt hem. Nej. Om en timme bär det av till flygplatsen.


Dammsugaren är ett skämt men jag försöker hålla humöret uppe.

Det blir inga bilder på inköpen idag. Känner mig alldeles för sjuk och trött. Dödstrött faktiskt. Och så är jag lite rädd att jag har gjort typiskta loppismisstag. Ni vet, allt är billigt så man köper en massa konstiga grejer som man sen aldrig använder. Några sådana tror jag jag gjorde idag. Det största problemet var att det inte fanns någon spegel, så man fick helt enkelt chansa. Tror inte det gick så bra. Oavsett om jag gjorde bra eller dåliga affärer igår så ska ni få se bilder imorgon.

Förrutom att visa er bilder på en del skumma kläder ska jag imorgon städa, hämta E på flygplatsen och sen på kvällen blir det födelsedagsfest och karaoke. En rolig dag och då vill man ju inte vara sjuk. Så nu går jag dessutom runt och är stressad över att jag är sjuk. Suck.

Helt slut. Helt söndershoppad. Men där på marknaden kändes det som jag hade dött och kommit till secondhand-himlen. Typ.











Jag åkerkommer senare med bilder på plaggen, men nu måste jag ta igen mig här på soffan en stund.

Jag saknar den här lilla vovven. Mycket. Så mycket att jag idag föreslog att vi skulle köpa en hund. Det tyckte inte min pojkvän var en bra idé.

     

Ännu mer promenadbilder. Tillslut kommer det inte finnas en meter på den där vägen som jag inte har fotat...






Snygg färg, men inte så god. Made in Egypt.

Imorgon är det Thanksgiving så då är min pojkvän ledig! Nått bra ska väl komma ur att han går på det amerikanska univeristetet. Hur som helst, om jag orkar blir det secondhand-marknad i Downtown och Town house Gallery imorgon. Hoppas.

Men herregud vad roligt! E kommer hit på fredag! I övermorgon alltså! Han får sjunga upp på flyget för på fredag kväll har Klara och Benjamin annonserat att det är karaoke på Marriott Hotel som gäller! Trots ont i öronen, halsen och huvudet har detta varit en väldigt bra dag med två härliga överraskningar.

Fast vi måste städa. Eller ringa den där förbaskade städerskan.

Det här är ju min blogg så jag kan göra och skriva vad jag vill. Och idag vill jag skryta. Jag fick nämligen högsta betyg (VG) på tenta nr. 2 också! Jippi! Jag kom alltså överens med den offentliga platsen och hur individen framställs under renässans och baraock. Schysst.


Piazza Ducale.


Bronzino's Portrait of a Young Man.

La Bodega var bra som vanligt, men det blev en ganska kort kväll för varken jag eller min pojkvän mår riktigt bra. Vi fick så att säga anpassa oss efter omständigheterna så istället för vin på balkongen blev det te och lyxchoklad i soffan. Inte illa det heller.


La Bodega ligger en trappa upp i ett hus på 26 of July, utan varken skylt från gatan eller nere i trapphuset.






Bildbevis.

Mer promenadbilder.












Sådana här verkar användas flitigt i Kairo, men till vad har jag ingen aning om. Någon som vet?


Gym vid Nilen.









Nu blir det middag på La Bodega!

Jag är en sådan där töntig flickvän som tycker att man ska fira förhållandet varje gång en ny månad kan läggas till historien. Idag är en sådan dag och idag ska det alltså firas. Eftersom min pojkvän måste plugga idag och ska till universitetet imorgon igen så blir det inget storslaget, men middag på ej ännu bestämd restaurang och italienskt vin på balkongen blir det i alla fall.

Jag funderar dessutom på att ha på mig högklackat på restaurangen, någon jag älskar men extremt sällan använder här i Egpyten på grund av alla blickar man får. Eller man får ju blickar oavsett klackar eftersom man inte ser arabisk ut, men alltsom oftast gör jag vad jag kan för att smälta in utan att helt förlora min egen personlighet och stil. Och det betyder inga klackar och ingen bar hud. Men ikväll ska jag nog slå på stort, man känner sig ju så mycket finare i högklackat.

Dagen har till största delen spenderats framför datorn för att få iväg jobbansökningar, men jag har också hunnit plugga lite. Om detta finns det såklart inte så mycket att säga, istället får ni hålla tillgodo med lite bilder från min dagliga promenad för att möta min pojkvän som kommer med buss från universitetet.










Min pojkväns skolbuss.


Vi träffade på Kitler också.




På bageriet hade de goda mjuka pepparkakor, så det ska inhandlas till adventsfikat på söndag. Observera att min pjkvän har hunnit bita till i kakan innan jag hann säga stopp.

Jag är så rastlös, så rastlös! Tänk er den värsta myror i benen-känslan kombinerad med ofokuserade tankar. Jag blir galen. Jag tror jag skulle behöva springa ett varv kring kvarteret eller gå en långpromenad. Men jag har alldeles för ont i huvudet för att springa och känner mig alldeles för obekväm som ensam tjej på gatorna i Kairo (O har en hemtenta som måste lämnas in i morgon så jag får inget sällskap av honom). Dessutom är trottoarerna och gatubelysningen under all kritik så det blir inget riktigt nöje att promendera här. Tyvärr.

Så nu sitter jag och försöker komma på något att handla på Metro. För att få komma ut lite i alla fall. Men jag kommer inte på något vi behöver. Hur ofta händer det egentligen? Typiskt.

Idag har jag pluggat och skickat iväg jobbansökningar till fyra olika arbetsplatser. Jag borde känna mig duktig, men jag känner mig bara rastlös som sagt. Jag hoppas jag kan få ett jobb trots den omtalade lågkonjungturen. Inte så bra att komma hem till Sverige mitt i en rådande ekonomisk instabilitet. Tyvärr.

Såg i kalendern att vi inte har många helger kvar i Kairo. Och det känns nästan som vi har skjutit upp att göra en massa saker "för vi ska ju vara här så länge". Men nu är tiden här snart slut. Typiskt.

Klara och Benjamin har precis gått. Vi har ätit middag och tittat på Idol. Det har blivit mycket Klara och Benjamin på sista tiden. På ett bra sätt. Man behöver sådana kompisar när man är i en främmande stad/land/kultur. Människor man kan tala sitt första språk med och som man kan vara sig själv med. Människor man kan festa med eller bara hänga med. Vi hade verkligen tur som träffade dem på bussen till Dahab. Jag börjar ana att hela Kairovistelsen hade upplevts helt annorlunda utan dem.

Appropå ingenting, kan folk sluta missbruka ordet resa? Varför används det hela tiden när man lika gärna skulle kunna säga t ex upplevelse? "Den här resan har varit underbar" säger t ex Idol-deltagarna om deras medverkan i programmet och lärdomarna de fått. Det verkar vara ett modeuttryck att andvända ordet resa om de flesta upplevelser och jag har tröttnat.

Idag var vi alltså tillbaka i Mugamma. Men det var inte så farligt (förrutom att man stålsätter sig så mycket eftersom man räknar med att allt där ska vara jobbigt). Damen bakom luckan letade upp våra visumansökningar och vi fick sedan lämna in våra pass och instruktionen att vi kunde komma och hämta de färdigstämplade passen en timme senare.


Mugamma.

För att fördriva tiden gick vi ett kvarter bort till Cilantro mitt emot AUC´s gamla campus och fikade enkelt bort en timme.





Tillbaka i Mugamma en timme senare var våra pass faktiskt klara! Det gick förvånansvärt enkelt snabbt om man jämför med alla skräckhistorier man har hört om byggnaden och dess verksamhet tidigare. Mugamma kanske inte är så farligt när det kommer till kritan.

Med nytt tillstånd att vistas i landet bestämde vi oss för att slå på stort, d v s orka gå lite längre för att få tag på en gul taxi istället för en svart/vit taxi. Här i Kairo finns det nämligen två typer av taxibilar, de gula och de svart/vita. De svart/vita, som är de mest förekommande, är minst sagt skruttiga i 99 % av fallen och har inte taxameter (i alla fall ingen som fungerar). De gula taxibilarna å andra sidan är ofta fräscha, har säkerhetsbälten och kör på taxameter. När man ska ta en svart/vit taxi så når man alltid punkten då man ska bestämma om man orkar förhandla om priset innan man sätter sig i bilen (och riskera att behöva tjafsa med en okänd människa mitt på gatan) eller om man ska ge taxichauffören en välavvägd summa när resan är överstökad (och riskera att taxichauffören då begär ett hutlöst pris). Båda metoderna funkar, men olika bra på olika taxichauffören och olika bra beroende på var man är och var man ska. Vinkar du in en taxi i "fina" Zamalek och ska till shoppingparadiset (ja nu överdrev jag) City Stars, ja då har du ett väldigt dåligt förhandlingsläge. I detta fall är det mest ekonomiskt att åka en gul taxi med taxameter för det verkar som taxichauffören kan lukta sig till att du har pengar och är i spenderartagen. Om jag ska vara riktigt ärlig tror jag vi västerlänningar i Kairo nästan alltid vinner på att åka gul taxi. Vår blotta uppenbarelse verkar skrika pengar i egyptiernas ögon (med all rätt) och detta gör naturligtvis att vårt utgångsläge i en förhandlingssituation ligger på minus redan vid starten. Anledningen till att man så sällan åker de säkrare och ofta billigare gula taxibilarna är att de är så få till antalet och måste beställas några timmar i förväg om man vill vara säker på att komma iväg den tid man vill. För att få tag på en svart/vit taxi räcker det att ställa sig i väggrenen i några sekunder.


Svart/vita taxibilar.


Gula taxibilar utanför Egyptiska museet.


Observera hur männen i minibussen och gubben på motorcykeln tittar på fotografen.

Hemma hos Klara och Benjamin i Mohandiseen hade vi trevligt vill jag lova. Förrutom Klara, Benjamin, O och jag så var även K och I där och hängde. Benjamin hade komponerat en underbar soppa och mellan intressanta samtalsämnen passade jag på att fota några detaljer i deras lägenhet.















Imorgon ska vi tillbaka till Mugamma....