allteanna

Partystämmning med världens bästa låt (åtminstone i partykategorin)!

 
Salladen klar.                                                           Work in progress. 


Det färdiga resultatet.

Jag tror det blev helt okey, min pojkvän höll god min i alla fall. Lite torrt, mer sås nästa gång. Men vinet var gott åtminstone.

Ursäkta att jag skriver om mat här i bloggen. Jag vet att det är trist. Tro mig, jag vet. Just därför är jag så dålig på det. Jag känner mig så osäker när jag ska laga mat, speciellt om det inte går att följa ett recept till punkt och pricka. Så när jag inte gör det, som idag, så är det en märkvärdig händelse, Därför hamnar det i bloggen. Nu vet ni det.

Jag gick upp redan klockan 07.00 och har jobbat fram till klockan ett. Sedan en ilrusning till Gallerian för att hälsa på min nya chef och hämta en nyckel av min gamla. Sen hem till mamma för att kolla in systers fotosession och hälsa på Carro som precis kommit hem från Ungern.

Nu ska jag försöka göra middag av detta;


+ Hokifilé. Herregud, jag hoppas det blir ätbart. Har jag sagt att jag är en katastrof i köket? Det är jag. Jag borde hålla mig till recept och inte försöka mig på experiment.


Och sen ska I firas på Folkbaren, han har/ska fylla år och ska dessutom snart åka till Kina!

...och lathet föder kreativitet.

Nu har jag och min pojkvän plöjt igenom tv-serien August som handlar om August Strindbergs (eller Agge Strindis som han också kallas) vaklande steg mot en karriär som författare samt hans kärlek till adelsdamen Siri von Essen. Stundtals lysande skådespeleri och stundtals helt utan tajming. Men på det hela taget sevärt och intressant. Jag upptäckte t ex att jag finner Strindberg (i denna version) ytterst charmlös och väldigt naiv. Men det är bara min åsikt. Lysande författare var han hur som helst. Och Siri von Essens och de andra damerna i seriens klänningar är fantastiska.

Nu har jag sålt rigg, segel, centerbord och roder till en Optimistjolle. Men det var inte helt lätt kan jag säga. För det första så kom köparen för tidigt så jag var tvungen att stressa till pappas lägenhet där riggen fanns. När vi behövde komma ner i källaren för att visa köparen resten av grejerna så passade ingen nyckel i låset. Okey, jag får väl gå upp till lägenhet och ringa pappa och fråga var nyckeln finns tänker jag. Lättare sagt än gjort, vi hade nämligen lyckats låsa in oss på innergården. När köparen med hjälp av kniv (!?) lyckades dyrka upp låset och jag kunde ringa pappa visade det sig att han hade källarnyckeln med sig till jobbet. Men jag kom på en briljant idé. Jag hade ju precis hälsat på grannen i lägenheten brevid. Hon var alltså hemma och känner mig så pass bra att det inte blir något problem att låna källarnyckel. Så jag knackar på. Ingen reaktion. Jag knackar igen. Ingenting. Jag börjar ringa på de andra dörrarna i trappuppgången. Ingen är hemma. Min pojkvän och köparen börjar se otåliga ut. Tillslut springer jag till den andra trappuppgången och får tillslut tag på en kvinna som öppnar dörren åt oss. Så efter lite om och men sålde jag grejerna och blev avsevärt rikare. Slutet gott, allting gott. Fast jag kände en otippad separationsångest när sakerna väl var borta. Nu är fotografierna på min älskade båt (vid namn Ior) det enda som finns kvar. Inte en enda pinal finns kvar som styrker hans (ja, det var en han) existens.

Nu åker jag hem till Tove och dränker mina sorger i té. Det ni.

Tove tyckte jag skulle göra denna lista, så då gör jag det. Man är väl inte den som är den. Tvärtom.

Fyra tv program jag brukar se:
Oj, tittar inte så mycket på tv längre. Men jag gillar Sopranos, Scrubs, Skavlan och Six Feet Under.

Fyra saker jag gjorde i går:
Dammsög (men egentligen dammsugade jag...), såg TVÅ kändisar, la ut en annons på Blocket (någon som är intresserad av rigg, segel, roder och centerbord till en Optimist?) och hyrde August på DVD. 

Fyra saker jag längtar till: 
Sommaren (här håller jag verkligen med dig Tove), april, att flytta ihop med min pojkvän och drömjobbet.

Fyra saker som står på min önskelista:
Pengar står alltid på min önskelista. Och böcker. Och att få mer tid med min pojkvän. Och tydliga mål.

Fyra saker jag avskyr: 
Att bli missförstådd, att bli sårad, att åren går så snabbt och för höga förväntningar.

Fyra saker jag tycker om att göra:
Umgås med familj och vänner, resa, rota runt i second handbutiker och leva över mina tillgångar.

Fyra saker jag åt i går:
Gröt, quinoasallad på Magnolia, praliner från Gateau och korvar.

Han kom. Vi tog en promenad bort till café Magnolia på Gästrikegatan och åt lunch. Gott. Sen gick vi vidare till Carin Wester (som fortfarande har en hel del rea kvar) och till Sthlm Standard där min pojkvän köpte en väldigt fin Hope-kavaj pch skjorta. Ett köp som stöddes av flickvännen (visst är det härligt att tala om sig själv i tredje person?). Sen svängde vi förbi Gateau och köpte frukostbröd och praliner. Vi hade så trevligt att jag glöme ta några bilder. MEN. När vi sen skulle på skojakt gick vi plötsligt förbi Janet och Kim från TV-programmet Made in Sweden som stod och sjöng och spelade på Norrtullsgatan..! Jag har aldrig sett det programmet, men de är kändisar liksom. Jag smygfotade såklart. Ni känner ju mig, en riktigt liten paparazzi.





Sa jag förresten att jag såg Jessica Olérs pratandes i mobil utanför Sats på Odengatan igår? Det gjorde jag i alla fall. För er som inte kommer ihåg, var för små, för gamla eller inte intresserade så vann hon titeln Fröken Sverige någon gång på 90-talet.

Idag kommer min pojkvän från Uppsala, så idag är veckans bästa dag. Detta tänkte jag fira genom att dammsuga. Att dammsuga en gång i veckan har gjort under för min lilla lägenhet. Samma sak med att tvätta. En gång i veckan verkar vara idealiskt. Jag funderar starkt på att bli mer renlig och pedantisk.

Fy tusan vad härligt det kan vara att ro ibland. Det ska jag nog göra oftare. Att segla är inte heller helt fel. Det är roligast av allt.



När jag slutade på dagis skrev fröknarna dikter om var och en av barnen som skulle sluta. De lästes upp inför alla föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar på avslutningsdagen och det barn som kände igen sig i beskrivningen i dikten skulle ställa sig på stolen bakom sig. Tillslut stod vi alla på stolar. Det var en stor dag. Jag var finklädd. Blommig volangkjol i pastellfärger med tillhörande blus. Vita strumpbyxor med blodröda rosor. Röda lackskor med svart rosett. Rosa diadem. Jag kände mig fin (förrutom i håret som skulle varit lockat). Men till saken. Jag måste nog säga att dikten de läste om mig fortfarande stämmer in rätt bra.

"En seglartjej som dansar balett,
du klär gärna ut dig och kramas titt som tätt
gröt är något du verkligen gillar,
i Rödaberg saknar du nog Grönas killar."

Vad tycker ni? Är jag bara en större version av mig själv som sexåring?

Förresten, min dag i korthet: Slöat, handlat, jobbat i Skärholmen, fikat och hängt hemma hos B, slöat. Inte illa.

Här går jag i ett vinterkallt och slaskigt Stockholm och förundras. Består staden av 40 % önsketänkare eller riktiga varmblod? För hur många människor har jag inte sett i tunna vårjackor, tygskor o s v. T ex igår när jag jobbade klev det in en kille i butiken i solglasögon och jeansjacka. Och nej, det var ingen fodrad jeansjacka. Och till det bar han varken halsduk, mössa, vantar eller tjock tröja. Konstiga, konstiga människa. Hoppas han kom direkt från Karibien. Och detta är bara ett av många exempel på galningar jag uppmärksammat. Till och med jag har kapulerat inför kylan och använder min varma och gigantiska vinterjacka.

Min mammas hund, Molly, är som sagt en hund med stor personlighet. T ex så ler hon. Hon visar tänderna och ler verkligen med hela ansiktet på riktigt människomanér. Så nu är frågan; ler hundar? och i så fall, visar de då tänderna? Jag trodde hundar bara visar tänderna när de morrar och vill säga ifrån. Eller har Molly blivit så inspirerad av de andra tre tjejerna i hushållet att hon lärt sig att le som vi människor? Hamnar hon i trubbel om hon gör likadant med sina hundkompisar? Blir hon kanske rent utav mobbad på Vasastans gator för sitt fåniga människoleende?

Finns det någon hundexpert som kan reda ut detta?

Nu drar jag iväg till jobbet, men lite snö får ni i alla fall.

Skrev jag förresten att jag såg min hårguru Lena Endre på bussen på väg till intervjun? Det gjorde jag i alla fall. Dock såg man inte mycket av hennes hår för hon bar en gigantisk pälsmössa. Hon klev på på Odenplan och gick av stationen innan Stureplan, vinkade tack till bilen som stannade vid övergångsstället med sina härliga röda skinnhandskar och försvann i snöovädret.

Märker ni att jag har gått in för att berätta om kändisarna jag ser? Kändisspotting är lite min grej tror jag.

Okey jag ska väl berätta om arbetsintervjun. Vandrandes i snöslasket på väg till intervjun kände jag mig inte alls särskilt nervös. Eller jo, jag var nervös men inte mer än vad som är bra. Jag kom fram till kontoret fem minuter innan avtalad tid och fick sätta mig ner och läsa en tidning medan jag väntade. Då belv jag nervös. Nervösare än någonsin. Jag satt där och bläddrade i tidningen, hjärtat började bulta och tidningen prassla av mina skakiga händer. Fruktansvärt.

Själva intervjun kändes inte så bra, framförallt för att han ställde svåra, känsliga frågor. Ofta släpper nervositeten när man börjar prata, men så kändes det inte under denna intervju. Vi fick liksom aldrig någon riktig kontakt. Jag var hypernervös från början till slutet och jag känner mig fortfarande inte som mig själv.

Om jag fick jobbet? Mais oui! Biensûr. Antagligen mest på grund av vitsord från L för själva intervjun kändes som sagt inte så bra.

Men jag antar att ni undrar vad det var för jobb? Jo, som butikssäljare i någon av butikerna Oasis, Kookai, Warehouse eller Jane Norman. Var, när och hur vet jag inte ännu. Helst vill jag jobba med L som precis blivit antälld av samma företag, men det lät inte som det var så troligt. Synd, för det var det som lockade allra mest med jobbet.

Jag tror jag är glad, men mest av allt är jag chockad. Många frågetecken återstår. Jag uppdaterar er så fort jag vet mer.

Jag är nog egentligen inte jättenojig över vad folk ska tänka om mig. Men även jag har mina hang-ups. En av dessa hang-ups handlar om offentliga toaletter, eller snarare handfat på offentliga toaletter. På många krogar, flygplatser o s v finns det både handfat inne på toaletten OCH inne i varje toalettbås. Då får jag problem. Helst vill jag tvätta händerna så fort som möjligt efter ett toalettbesök, så utan att riktigt tänka på det tvättar jag dem i handfatet inne i toalettbåset. Men när jag sen kommer ut och noterar att det faktiskt finns handfat utanför också, då blir jag nojig. Tänk om alla i toalettkön tror att jag inte har tvättat händerna om jag går rakt ut? Tänk om de inte hörde att jag använde handfatet inne i toalettbåset? Så jag tar det säkra framför det osäkra och tvättar händerna igen, så att alla ser. Detta kallas att bry sig för mycket om vad andra människor tänker.

Från total lycka till sorg. Marknaden Khan al-Khalili i Kairo, som jag och min pojkvän (samt våra gäster) besökte flera gånger, har utsatts för ett bombdåd. Uppgifterna varierar men enligt Reuters har fyra personer mist livet och minst 18 personer har skadats. Här kan du läsa mer om händelsen. Khan al-Khalili är ett var Kairos mest turisttäta områden där man kan köpa allt från turist t-shirts till antika möbler och njuta av att köpslå med riktiga experter på området.




De två första bilderna är från vårt första besök på Khan al-Khalili och på den sista ser ni mig och B upptagna med fotografering i marknadens ena utkant (fotot är taget av Kajsa).

Vet ni vad? Jag ska på arbetsintervju imorgon! Jag är så himla, himla glad. Det spelar faktiskt inte jättestor roll om jag får jobbet eller inte, det känns bara så skönt att någon tycker att jag är intressant nog. Åh vad jag är glad. Glad, glad, glad.

Men nervös som jag är så var jag nära att spoliera mina chanser. Jag lyckades nämligen boka in en intervju utan att förstå vilken tjänst det gällde, vilken arbetsgivare det handlade om eller vad han som ringde mig hette. Tur att det finns smarta moderna sökmotorer såsom Google, Eniro och Hitta. Så nu vet jag vem jag talade med, vilket företag det gäller samt vilken tjänst det är fråga om. Jag tackar min lyckliga stjärna för dagens teknik.

När jag kom ur sängen? Tre ungefär. Jag och pappa promenerade till Creem på Karlbergsvägen och fikade. Sen gick vi en sväng förbii hans lägenhet och letade papper. Lättare sagt än gjort trots att min pappa är den mest organiserade människan vad gäller sådant. Har jag föresten berättat historien om pappa och papper? En ytterst tidig helgmorgon när jag var liten, kanske sisådär sex år gammal, gick jag in för att lägga mig i mammas och pappas säng. De sov djupt. Plötsligt börjar pappa tala i sömnen, något som han gör ganska ofta. Men denna gång pratade han tillräckligt tydligt för att jag skulle höra vad han sa. Och vad sa han? Jo, "Jag har så mycket papper". Detta resulterade i en ordentlig skrattsalva när de vaknat och jag berättade vad pappa ligger och drömmer om. 

Som jag skrev igår så var jag på kalas. Första anhalten var B:s lägenhet på Kungsholmen där vi drack vin, åt kladdkaka och framförallt firade att B fyller 25 år idag. Mycket trevligt (och gott) såklart.


B hade bakat en fantastiskt god kladdkaka,



Sedan åkte jag till en annan födelsedagsfest, nämligen C och L:s 26-årsfest. Mycket folk och hög stämmning. Det var alldeles för trevligt och det blev följdaktligen alldeles för sent.

 
Dansgolvet var i full gång på C och L:s födelsedagsfest.

Jag hade alltså kul igår. Förrutom en liten incident på väg från B:s fest till fest nummer två. Det hela började med att en äldre man kommer och ställer sig konstigt nära på busshållplatsen. Jag försöker ignorera honom, men ser att även det äldre paret på min vänstra sida har uppmärksammat hans konstiga beteende. Väl på bussen ser jag att han tänker sätta sig brevid mig (fast att det fanns massa tomma säten) och sätter i sista stund ut min handväska på stolen brevid mig. För en kort sekund ser han lite handfallen ut men väljer att ställa sig brevid mitt säte med armen på mitt nackstöd. Det äldre paret från busshållplatsen sitter framför mig men har nu vänt sig om och håller ett vakande öga över mannen som beter sig så konstigt. Han stirrar på mig och jag känner mig extremt obekväm. Efter några stationer går det äldre paret av och den knäppa mannen sätter sig då på sätet framför mig. Men istället för att sitta med ryggen vänd mot mig så sätter han sig med ryggen mot fönstret och börjar återigen att stirra på mig. Och så börjar han prata. Han får korta 'ja' och 'nej' som svar för jag klarar inte av att helt ignorera en människa. Och han babblar på. Om snön, om att han är pianist, om hans fina lägenhet, om hans doktorsexamen, om hans kompis, om hans förkärlek för sovmornar. Han frågar om jag ska hem, jag svarar "nej", han svarar att "ja, natten är fortfarande ung". Och hela tiden känner jag på mig att han kommer fråga om jag vill följa med honom hem. Och mycket riktigt, någon minut innan han kliver av frågar han med ett leende "Ska du inte följa med hem till mig på privatkonsert?". Som ni förstår finns det inget som kändes mindre aktuellt. Vid det här laget skakade jag i hela kroppen och var gråtfärdig.

Men till den stora frågan som alltid kommer upp när liknande saker händer (och tyvärr händer det oftare än vad man tror); Trodde han att det fanns en chans i helvetet att jag skulle tacka ja? All logik pekar i motsatt riktning. Och om han förstod att chansen att jag skulle svara ja var extremt liten, varför ställa frågan överhuvudtaget? Har han någonsin fått ett 'ja' eller lever han endast på hoppet?

Nu drar jag iväg på två kalas!

 
Men det stora dilemmat, vad ska man ha på sig?

Efter middagen igår åkte jag och min pojkvän hem till O och I. För några månader sedan flyttade de till en stor tvåa på Katarina Bangata (nej, jag är inte alls avundsjuk). Vi hade jättetrevligt, drack vin och umgicks. Imorse när jag skulle åka och jobba (som tentavakt) var jag inte vidare pigg kan jag säga. Men visst var det fint när det snöade?









Nu mår jag illa av trötthet, så nu är det sängen nästa.

När jag väl kom ut genom dörren insåg jag att just idag, idag är det kanske inte så hemskt att vara ledig (läs: arbetslös).


















När man inte har ett arbete att gå till får man vara hur sunkig som helst. Och vet ni vad jag har i påsen? Nyinköpt hårfärg, bara för att reta gallfeber på vissa läsare.

I andras ögon.


Se mig.

Har ni sett filmerna I andras ögon och Se mig av den franska regissören (tillika skådespelerskan) Agnès Jaoui? Om ni inte har gjort det, gör det. Två mer än sevärda filmer. Nu har hon (och parhästen Jean-Pierre Bacri) kommit med en ny film, Det regnar alltid i Provence. Den bara måste jag se.


Det regnar alltid i Provence.

På Le Bar Rouge firade jag och min pojkvän att vi varit tillsammans i tre och ett halvt år (egentligen inträffade detta för ett par månader sedan, men först nu fick vi tillfälle att fira). Så min pojkvän bjöd mig på en mycket god middag i härlig miljö (ja, jag lever redan av min pojkvän, ha ha). Efter avslutad middag åkte vi vidare till Bara vi på Skånegatan där min syssling Julia hade en spelning. Vi missade tyvärr början, men det vi hörde var otroligt bra. Och vilket mod att ställa sig framför en massa människor och göra något så personligt som att sjunga och spela sina egna låtar. Jag är så imponerad.



Måste jag säga att detta var ytterligare en perfekt kväll?

Jag skulle vara ledig idag. Trodde jag. Jag skulle tvätta, städa, gå till skomakaren, handla, söka jobb och annat nödvändigt. Men så ringde chefen. Stand by, baby, stand by.

Men det visade sig att med snabba ben och effektivitet som ledord så hinner man med rätt mycket. Hittils har jag alltså tvättat och hängt två maskiner, åkt till Skärholmen och jobbat, varit på Systemet, hämtat skor hos skomakaren, sett Titiyo på Karlbergsvägen, hämtat tvätt och handlat. I sagda ordning. Nu väntar insortering av tvätt, disk samt dammsugning.

Inte världens roligaste dag, men ikväll ska jag bara njuta. Då ska jag och min pojkvän äta middag på Le Bar Rouge och sen gå på min sysslings spelning. Jag återkommer med en rapport samt bilder.

Okey, back to ytligt (inte för att jag någonsin skrivit något vidare djupt, men hur som helst). Jag har kommit på hur jag vill ha mitt hår, och det är en ganska stor upptäckt, eftersom jag har velat fram och tillbaka väldigt länge nu. Jag har trivts bra som blond, men har varit det så länge nu. Och sedan såg jag B:s härliga bruna hårfärg och bestämde mig direkt, jag ska vara brunhårig. Så jag sa det till min syster (vars åsikter jag värderar högt i dessa sammanhang) som kontrade med att hon tycker jag passar mycket bättre i ljust hår. Hon menade att mitt ansikte försvinner lite när jag har mörkt (senast jag hade ordentligt mörkt var på gymnasiet). Pappa höll med. Men min pojkvän tyckte jag skulle testa på att vara brunett. Alla dessa olika åsikter har gjort mig alldeles förvirrad. Detta har resulterat i att jag nu ser ut att ständigt ha på mig en mössa, jag har en gigantisk utväxt. Detta ogillar jag mest av allt. Men idag tror jag att jag äntligen vet vilken hårfärg jag vill ha.

 

Jag vill ha Lena Endrès hårfärg, helt perfekt här i lagomland. Vad tycker ni? Kajsa? Tove?

Sen har jag ett annat hårdilemma idag. Jag har en regel, jag får tvätta håret max varannan dag. Denna regel kolliderar ibland med önskan att ha nytvättat hår när man ska göra något särskilt. Detta hände idag. Egentligen var det tvättdag idag, men eftersom jag ska göra speciella saker imorgon och på lördag, så passade det inte bra att tvätta håret idag. Så istället sitter jag här med otvättat hår. Om man ska vara fin får man lida pin säger de, och det stämmer verkligen idag.

Oj så mycket man kan skriva om hår en vanlig onsdag.

Nu har jag alltså varit i Skärholmen och jobbat i en timme. Mycket resa för lite jobb. Jag längtar så till dess det här är över. Till ett riktigt jobb. Med fasta tider. Med vanliga tider. Med utvecklingsmöjligheter. Med en lön värd namnet.

Jag vet att jag upprepar mig, men detta är i princip allt jag tänker på just nu. Och att det är KALLT ute.

Är det inte lustigt vad som engagerar folk? När jag klagar på gigantiska plånböcker i byxfickor blir det liv i kommentarsfältet... När jag köper kläder får jag kommentarer som "Lever du av din pojkvän redan?". När jag vill ha jobb. När jag skriver om min chef. När jag tipsar om en demonstration blir jag kallad "svenne hora". Jag blir faktiskt alltid förvånad över vad som vekar engagera er och vad som inte gör det.

Men jag blir otroligt glad för ALLA kommentarer. Så fortsätt kommentera.

Vad jag avskyr det här, attt söka jobb alltså. Sitta hemma och vänta på svar, men inte få några. Känna hur dagarna går utan att man har kommit en milimeter närmare en anställning. Jag avskyr det. Om man ändå fick gå på intervjuer som gick dåligt, då skulle man åtminstone veta varför man är arbetslös. Nej, vet ni vad, det här tär. Det är inte kul. Tur att jag har världens bästa pojkvän som uppmuntrar och kramar. Det behöver man när man söker jobb. Det eller att verkligen få ett jobb. Jag vill ha både och.


Nu åker jag och jobbar en timme i The Capital of Shopping.

Får man passa på att klaga? Ja, det är klart man får, det är ju min blogg liksom. Okey, nu ska jag klaga på 70 % av Sveriges män. Populärt? Hur som helst så tycker jag att det får vara slut på alla plånböcker och mobiler i byxfickorna. Det ser ju inte klokt ut. Som en stor bula på ena skinkan eller fram på låret. Varför envisas ni? Varför? Jag förstår inte. Jag menar, med Sveriges klimat så har man allra som oftast någon typ av jacka. Så varför kan inte dessa prylar ligga i jackfikorna istället? Eller i portföljen? Nej, jag förstår verkligen inte. Någon klok kille får gärna upplysa mig i denna fråga.

Liten men bra salong.

Mammut var bra, för att gå rakt på sak. Globaliseringens följder serverades på silverfat. Men varför, varför var den kärleksfulla familjefadern tvungen att vara otrogen? Förlåt att jag går in på detaljer (ni kanske vill se filmen), men jag stör mig på att alla män jämt ska framställas som jubelidioter. Var tog the good guys vägen? Eller snarare, varför är till och med de bra killarna dåliga när det väl kommer till kritan? Inte undra på att jag och säkert flera tjejer med mig undrar vad killar har för sig egentligen. Ska man tro bilden av killar på film och tv så verkar det som att killar inte kan vara trogna.

Ikväll blir det (förhoppningsvis) Moodysons nya film Mammut på Sture. Jag har inte varit på bio sedan... ja, jag vet inte ens när. Säkert ett år sedan. Det beror nog mycket på lathet (ska man beställa biljetter? när ska de hämtas ut? vilken föreställning hinner vi till? osv), men det är ju så kul när man väl gör det. Så ikväll hoppas jag på den första bioföreställningen 2009.

Pappa skulle köpa matta. Det prutades, skrattades och ojades. Ganska underhållande faktiskt och pappa fick ett riktigt bra pris. Dessutom passade mattan perfekt i hans vardagsrum. Så började dagen. Sen fika med B på ett ställe på Gästrikegatan (kommer inte ihåg vad det hette, men det ligger snett mittemot Vurma). Kanske hette det Magnolia? Hur som helst, trevligt ställe och alltid kul att träffa B. Hon fyller snart 25 år, vilket fick mig att börja fundera på hur jag ska fira min födelsedag iår. Ska man slå på stort med fest eller bara låtsas som ingenting? Jag känner mig lite kluven. Fest är ju alltid kul, men jag fyller ju år mitt i sommaren så det brukar innebära att de flesta är bortresta. Svårt.





Sen bar det iväg ner på stan för att träffa några denimtjejer och äta middag. Kul såklart, men vi alla var nog rätt trötta. Nu ligger jag och min pojkvän i sängen och tittar på Sopranos.

När jag kom hem från jobbet hade min kära pojkvän tänt ljus, köpt blommor, choklad och champange. Han är en riktig fixare. Och jag blev så glad. Kände mig riktigt uppvaktad. Det var härligt. Man behöver sådant då och då. Nu har vi precis ätit en jättegod middag på restaurang Linguini på Frejgatan (en present från min pojkväns mamma B!) och nu stundar bubbel och choklad. Senare ska vi möta upp K och I, vilken superdag eller hur? Jag är lyckligt lottad.





 

På väg till middagen igår passade jag på att låta min pojkvän fotografera en av julklapparna från mamma, ett par otroligt fina mönsterstickade vantar. Visst är hon duktig?

Förresten, igår hade vi hur trevligt som helst. N hade lagat en helt suverän fyrarätters middag och vi hade otroligt trevligt. Varför kan inte alla kvällar vara så? Att det både serveras god middag och intressanta samtal. Dessutom blev jag smått förälskad i Josef Frank-tapeten de hade i köket. Bara den var en njutning.

Har ni lite tid och pengar så rekommenderar jag verkligen ett besök på +46 Fashion Sale. Jag, mamma, syster och pojkvän var som sagt där imorse. Och alla hittade vi något. Mamma köpte en svart  klänning/tunika från Rodebjer (som jag ska tjata mig till att få låna). Min pojkvän köpte en blå skjorta och min syster en hel drös med kläder. Jag kom därifrån med en tunn kofta från Diana Orving och en underbar sidenklänning från Nakkna. Men nu är det definitivt shoppingförbud. På riktigt denna gång.


Kön in till utförsäljningen.

Efter en timme bland köpstinna i ett garage vid Stureplan tog vi bussen hem till Odenplan och dukade upp en överdådig frukost (trots att pappa alltid förespråkat en frugal frukost). Där satt vi sen alla fyra och mumsade och hade trevligt till dess att jag var tvungen att åka och jobba.


K:fem i Vällingby.

Glad Alla hjärtans dag på er alla kära läsare! Hoppas ni alla får en bra dag.
När jag var liten hette det (för mig) inte Alla hjärtans dag, det hette Valentines. Detta berodde på att jag gick i en grundskola med engelska klasser och den 14 februari varje år hade vi Valentinesdisco. En av årets stora höjdpunkter. Det brukade komma söta killar från alla möjliga skolor för att dansa i matsalen. Det ville man ju inte missa. Men till saken. Innan dess var jag inte medveten om att man firade Alla hjärtans dag, det var ingenting vi gjorde hemma eller på dagis. Så för mig upptäckte jag Alla hjärtans dag i och med Valentinesdiscot i ettan. Det var tider det.

För min del bär det av till +46 Fashion Sale (50-90 % rabatt på märken som Back, Diana Orving, Nakkna och Minimarket) med syster, mamma och pojkvän och sen jobb (tyvärr).

Istället för att vara en surpuppa för att jag måste jobba imorgon så ska jag se fram mot det roliga, som att jag och min pojkvän ska på middag hos en gammal kompis till honom och hennes fästman. Det ska bli roligt. Och så ska jag se fram mot att min lägenhet snart är städad. Det är härligt. Och att min pojkvän kommer från Uppsala om några timmar. Att det går att sakna en människa så.


Här kommer den utlovade bilden på den nya svarta tröjan.

Mina storstilade Alla hjärtans dag-planer gick i stöpet. Ingen promenad och lunch på Sandhamn eller Waxholm. Jag måste nämligen jobba tre timmar mitt på dagen ute i Vällingby. Kul va? Nej. Jag är så arg, så arg. Och trött på situationen. Känner mig plötsligt mycket oharmonisk och irriterad. Jag och pojkvännen får väl äta snabbmakaroner och ketchup i min lilla etta istället. Skämt och sido så känns det väldigt trist att inte kunna hitta på något. Och nu är det alldeles för sent för att boka ett bord vid middagstid istället. Jag har god lust att svära.

Nu har jag i alla fall avverkat mitt viktiga möte. Jag var så nervös, men det gick nog ganska bra trots allt. Det flöt på åtminstone. Och även om det kanske inte leder till något, så är jag en erfarenhet rikare. Jag klarade av situationen. Och jag hittade tillslut kläder som kändes okey. Slutet gott, allting gott.

 

Har precis fikat med min barndomsvän K. Vi ses inte ofta. Sist vi satt ner och pratade på riktigt var flera, flera år sedan. Kanske på gymnasitet någon gång... sex-sju år sedan kanske (ja, jag är gammal). Tiden går fort, men vissa saker består. Som ett ansikte som känns bekant, en person som man egentligen inte känner men som man tror sig känna. Med vissa så spelar det inte så stor roll vad man gjort de senaste åren, vad man har för intressen, vänner osv. Man VET ändå hur personen är. Som K. Det känns ändå som jag känner henne. Jag vet inte riktigt vad hon gör nuförtiden (eller jo, nu vet jag lite), men jag vet att hon var min bästa kompis på dagis och att hon är en bra tjej på alla sätt. Jag vet att jag gillar henne. Då spelar det inte så stor roll att vi inte sätts på många, många år. För det är alltid väldigt trevligt de få gångerna vi gör det. Och det känns aldrig som det var år och dar sedan vi sågs. Och jag tror att vi kommer ses igen. Kanske om en månad, kanske om fem år (trots att jag hoppas på det förra snarare än det senare).

Det är konstigt att det kan vara så svart/vitt. En del personer vet man att man alltid kommer ha kontakt med, om än sporadiskt. Med andra blir det naturligt att man helt tappar kontakten. Man växer isär som det så fint heter. Man har inget intresse av varandra, man är inte ens nyfiken.


Förövrigt, appropå ingenting och förresten så saknar jag Nilen.

Imorgon ska jag på ett viktigt möte. Ja, det är faktiskt viktigt. Det är ingen arbetsintervju (för de har inget jobb att erbjuda), men det är någonting ditåt. Det gäller att visa de där så kallade framfötterna. Jag hatar sådant. Jag är inte vidare bra på det. Så alltså är jag supernervös. Det har kommit till den där punkten när jag är så pass lamslagen inför morgondagen att allt jag orkar göra är att ligga i sängen med datorn på magen. Försöker tänka på något annat. Jag har ingen aning om vad jag ska säga till honom imorgon. Jag måste ju förklara varför de inte kan vara utan mig. Usch. Men det är så svårt att min stackars hjärna istället helt har börjat fokusera på ett mycket mindre problem, nämligen vad jag ska ha på mig. Vad tusan ska man sätta på sig om man vill verka professionell men inte tråkig? Har ni något förslag? Jag känner mig helt vilse. Alla mina kjolar känns för korta och alla stövlar för höga. Men snälla, hjälp mig.

En effektiv dag så här långt. Tvättat, sytt om tre klänningar och jobbat ute i Skärholmen en timme. Nu ska jag ta det lite lugnt för ikväll ska jag träffa en gammal barndomskompis!

Så här ser klänningarna ut efter diverse justeringar.

 

 

 

Denna man (Claes Elfsberg) behövde idag rakhyvlar. Men inte vilka rakhyvlar som helst utan "de som heter något mer, de som vibrerar". Som tur var visste kassörskan på Hemköp precis vad han ville ha, en tjej med huvudet på skaft (är inte det ett väldigt konstigt uttryck förresten? Jag har mitt huvud som en avslutning på nacken och att ha det på skaft låter inte alls så kul. Ja ja.

Jag funderar på om detta ska bli en kändisspotting-blogg, vad tror ni om det?

Jag älskar kändisar, eller att se dem i alla fall. Jag vet att jag är töntig, men jag samlar på dem (kändisarna alltså). Något var jag ju tvungen att samla på när frimärkssamlingen inte var intressant längre. Och så vill man ju vara lite mer orginell. Jag menar, vem har inte samlat på frimärken som barn? På tal om det, hade allt man samlade på som barn med märken att göra? Jag samlade nämligen på frimärken, bokmärken, klistermärken (och en kort period på blåmärken).

Förrutom att gråta på dörrmattan så hann jag och min pojkvän dricka vin med K och M igår. Det var hur trevligt som helst, framför allt var det roligt att få chans att prata med K som jag bara träffat ett fåtal gånger. Otroligt gullig tjej.

Vad hann jag mer med? Jo, shoppa såklart. Alla dagar är shoppingdagar sa jag ju för ett par dagar sedan och det har jag levt upp till. I förrgår blev det en svart tröja som sagt, igår en grön klänning och väska, idag underkläder. Nu inser även jag att det är dags att hålla i slantarna. Jag är faktiskt rätt bra på det om jag vill. Jag lovar. Det är bara viljan det är fel på ibland.


I min nyinköpta väska ska jag ha mina anställningsansökningar (det blir roligare då). Varför jag står i sängen när jag fotar väskan? Fråga inte.

Jag är bra på att jaga upp mig. Mycket bra. Jag kan oroa mig för det mesta. Fantisera ihop hela scenarion. Detta utlöses framförallt när jag inte får tag på människor som står mig nära. Då blir jag vettskrämd. Paralyserad. I mitt huvud är personen stendöd. Minst.

Är jag kanske ett barn av min tid? Jag menar, inte började folk skaka av rädsla när man inte fick tag på någon innan mobilernas tid? Var personen hemma kunde man ringa på den fasta telefonen, men svarade ingen så var det inget konstigt med det. Personen var väl helt enkelt inte hemma. Och innan dess, förr i världen, så fick man snällt vänta på posten. Men nu kan man få tag på nästan alla i princip hela tiden.

Men vad händer när man inte gör det? När ingen svara, ringer upp eller skriver ett sms? Detta hände mig idag. Min pojkvän satt hemma och pluggade, jag begav mig ut här i Uppsala för att titta i affärer och handla mat. När jag hade strosat runt i en och en halv timme, ringde jag min pojkvän. Jag tänkte fråga honom var jag kunde köpa ett kuvert här i Uppsala. Men han svarade inte. Ja, ja han kanske är på toaletten. Men minuterna gick. Jag ringde igen. Inget svar. Och igen och igen och igen. Tillslut hade jag ringt mer eller mindre konstant i 30 minuter och var livrädd. Jag var helt övertygad om att han (som bäst) låg avsvimmad i lägenheten, men det var också mycket troligt att han var död. Jag skakade i mataffären, hörde inte vad kassörskan sa. Sprang i högklackat men två kassar och en väska till min pojkväns lägenhet. Knackade på dörren, tog i handtaget. Började gråta för att dörren var låst (hur skulle jag kunna komma in och göra första hjälpen?). Så öppnade han förvånat dörren. Jag sjönk ihop på dörrmattan och började storgråta. Av lättnad.

Han hade helt enkelt glömt att ta bort 'ljudlös' på mobilen efter sitt seminarium.

Annars har det varit en fin dag här i Uppsala.

Jag tittar på tv. Just nu är det reklam. De vill att man ska köpa en kräm mot rynkor och fina linjer. Men vänta, tänker jag. MOT fina linjer? FINA linjer låter ju som något väldigt eftersträvansvärt. Jag har hellre fina linjer än fula linjer. Nä, hörni, det gäller att ha huvudet med sig, annars kan man gå på vad som helst.

Nu sitter jag i soffan i min pojkväns lägenhet i Uppsala. Bara slappar. Han pluggar. Jag har ledigt. Imorgon ska jag dra igång veckans jobbsökande. Jag tycker liksom att jag är värd en dag utan jobbsökarstress. Jag söker så mycket jobb jag kan, men det får inte knäcka mig. För det är en inte helt kul situation. För varje nej (om man ens får ett sådant) sjunker självkänslan och man tappar energi. Och om det är något man behöver när man söker jobb så är det energi. Och gott humör. Och en övertygelse om att det löser sig. Så då och då måste jag vara ledig från jobbsökandet för att ladda upp. För att tränga undan alla nekande svar och negativa tankar. Sen är det bara att sätta igång igen.

Imorse åkte min pojkvän till Uppsala. Utan nycklarna till sin lägenhet. Stackarn. Så istället för att han ska behöva åka sträckan sthlm-uppsala tre gånger idag, så åker jag dit efter jobbet istället. En fiffig lösning som gör att jag får se honom lite mer den här veckan. Bra.

Jag och min syster har precis varit och härjat på Myrorna i Skärholmen, vilket paradis! Jag hittade en jättesnygg svart tröja (bild kommer) och bara gudarna vet hur många kassar min syster kommer därifrån med, hon är nämligen fortfarande kvar... Äsch, lite ångest får jag ju eftersom jag snart är arbetslös. Men då tänker jag så här: 1) handlar man på Myrorna så bedriver man välgörenhet (och det ska man ju inte ha ångest över), 2) Visst ska vi konsumera oss ur lågkonjukturen? Det är samhällsfrämjande med andra ord.


På väg ut till Skärholmen jämförde jag och min syster nyckelknippor. Jag vann.

Så här kul kan man ha på söndagsmiddag hos pappa. När min syster fick nys på att det fanns två nästintill identiska ryska pälsmössor i hemmet fanns det inget som kunde stoppa oss.  

Middagen igår var förresten jättetrevlig och mysig (som vanligt med den familjen). Jag tror dessutom att jag fick ett bra uppslag till Alla hjärtans dag-aktivitet. Ska kolla upp lite detaljer och sen berätta för er.
Ikväll blir det söndagsmiddag hos pappa med pojkvän och syster. Härligt.
Nu ska jag äta ett grönt äpple.

I förmiddags kom jag, pappa och min pojkvän äntligen iväg till Liljevachs vårsalong med det obligatoriska besöket på Blå Porten efteråt. Det är alltid kul att gå på vårsalongen, en tradition som jag aldrig tänker sluta med. Här kommer mina favoriter från årets upplaga.










"Message to God"




"Disconnected street" av David Molander.









 
"Den tredje" av Annette Folkedotter.




Tetrisvägg


"Artrik vägkant"












Tomtar och knull"

Idag firade jag och min pojkvän helgens ledighet med en sen frukost, promenad i de olika antikaffärerna runt Odenplan och sen lunch på Bonniers konsthalls café. Perfekt. Nu ska jag låta mig själv ta det lugnt och sen bär det av hem till min pojkväns morbror med familj.

På lördag är det Alla hjärtans dag, ett kommersiellt jippo men en bra anledning att få umgås med den/de man älskar. Kanske göra något man sällan unnar sig själv i vanliga fall. Lyxa till det lite. Jag behöver ingen present, jag vill bara umgås med min pojkvän.

Nu har jag klurat länge på vad jag har lust att göra på Alla hjärtans dag och kommit fram till att jag vill gå på zoo. En massa vilda och levande djur är ju hur romaniskt som helst. Och kul. Och spännande. Och intressant. Men alternativet i Stockholm är då Skansen. Och jag har varit på Skansen så här års och det finns inget mer deprimerande. Inga djur är ute, inga andra besökare. Det är grått och trist och känns igenbommat. Nästan så man undrar om tanten i kassan tagit fel när hon släppte in en. De enda djur man ska se är sälarna som simmar runt i sin grumliga bassäng. Inte alls så romantiskt eller exotiskt eller något annat. Bara deprimerande. När jag var liten älskade jag Aquaria, men min pojkvän hävdar att jag kommer tycka att de är för litet och bli besviken om vi går dit nu. Så nu har jag ingen aning längre. Jag ville ju gå på ZOO. Tusan.

Mer och fler fester med blandade åldrar tycker jag! Finns det något bättre? Jag tycker det är så härligt när man kommit till den ålder då man inte beter sig annorlunda för att ens mamma är på samma fest. Igår hade min kompis C, hennes mamma och syster fest. Folk var mellan kanske 13 och 60 år. Det bjöds på drinkar, pizza och discokula och det var enormt trevligt.

Har ni sett filmen Funny games? Gör inte det. Eller gör det om ni har lust. Ikväll såg min pojkvän den amerikanska versionen och med honom har jag tidigare sett den tyska. Ingen film har före eller efter detta tillfälle äcklat mig så mycket. Och ingen film har någonsin gjort mig så arg. Arg för att den existerar. Arg för att det finns människor som vill se den. Arg för att det finns människor därute som vill göra den. Arg för att det kanske finns människor som måste se något så extremt för att ens bli berörda. Jag kan inte annat än ta det personligt att denna film gjorts och ses av människor, det känns som om man blev knuffad i skolkorridoren i 7:an (tror aldrig jag blev det, men jag kan föreställa mig känslan). Denna film består endast av onska och våld. ENDAST. Inget hopp (om mänskligheten), ingen sensmoral, inget som tillför mänskligheten vetskap om något viktigt. Den lämnar betraktaren bara med en känsla av att människan i grund och botten är ond, med en perversion för våld. Detta äcklar mig. Och jag tar fruktansvärt illa upp. Kalla mig småborgelig, reaktionär, töntig eller vad tusan som helst men jag blir faktiskt vansinnig. Och så upprörd att jag kan gråta när denna film kommer på tal. Är det detta filmarv vi ska lämna vidare till nästa generation? Bara en massa våld och onska utan mening? Våld för våldets skull? Våld och onska rättfärdigat med estetik? Är det så svårt att göra film utan dessa ingredienser?

Här kommer en bild på skinnkjolen jag köpte igår. Fin eller hur? Men nu till den stora frågan (ja, det är verkligen en av livets riktigt stora frågor), ska den vara kortare? Jag har redan lagt upp den rejält, men ska den vara ännu kortare? Jag gillar ju kort som ni vet vid det här laget.

 

Jag började dagen med att åka ut till min mammas jobb (Stockholms universitet) för att skriva ut cv o s v för att kunna intensifiera jobbsökandet. Sen gick jag och lämnade ansökningar på ett fåtal butiker runt Odenplan. Men sen var jag helt slut. Så nu ligger jag, sjuk och eländig, i sängen och kommer antagligen göra så resten av dagen. Jag som verkligen behövde utnyttja denna dag till max, jag behöver ett jobb desperat och det kommer inte bara dimpa ner framför mina fötter. Attans. Tur att jag har bloggen där jag kan gnälla av mig ordentligt.

Åh vilken bra shoppingdag! Som vanligt krävs lite justeringar men ikväll ska jag på middag hos mamma, så jag ska nog dra igång en syjunta efter det. Bilder kommer senare kväll, men jag kan berätta att det blev underkläder, en klänning och en kjol.

Okey att varken jag eller min pojkvän är några ess i köket, men varför ska det vara så satans svårt att poppa popcorn? Ju mer vi försöker desto mindre och segare blir de. Jag behöver tips (eller gå i popcorn-skola hos Benjamin som utan tvekan är ett riktigt proffs). Jag älskar ju popcorn.

Jag kunde inte sova inatt. Kunde knappt stänga ögonen trots att jag var dödstrött. Varför tar det här så hårt på mig? Varför känns det så sorgligt att packa ihop en butik, en arbetsplats som jag inte ens trivs så bra på? Kanske är det ovissheten som känns jobbig? Att inte längre veta hur dagarna kommer se ut. Att inte ha en fast arbetsplats utan hoppa in en dag här och en timme där.

Som idag till exempel. Jag hade fått veta att jag skulle städa butiken o s v i Skrapan. Det skulle vara allt. Så jag ställde in mig på ca två timmars jobb och en helt ledig eftermiddag. När jag sen ringer min chef och säger att jag är klar berättar han att jag nu ska åka till Souk och hämta post, sen till Slöjdgatan och hämta en kartong och sedan jobba två timmar i Gallerian. Det är fortfarande en kort dag, men det var inte det jag var inställd på. Jag är nu i en situation där jag inte kan säga nej till något. Han vill ha valuta för sina pengar och jag vill desperat ha lönen han lovat mig.

Okey nu ska jag berätta. Igår kväll fick jag reda på att butiken jag jobbar i ska stänga. Inte om en månad, inte om en vecka utan NU. NU. Jag blev chockad, orolig och ledsen. Hur ska jag hitta ett jobb till på måndag? Hur ska min ekonomi gå ihop? Varför berättar han detta för andra, men inte för mig som det berör mest? Det såg mörkt ut. Domedagskänsla. Imorse gick jag till jobbet som vanligt eftersom min chef inte sagt något om stängningen till mig. Han stormar in en minut innan öppning och och säger "Vi stänger idag!". Bara sådär. Men som tur var så kommer jag få lön för februari i alla fall (och få jobba knäppa tider i de andra butikerna, samt vara ständigt på standby om någon skulle bli sjuk). Så katastrofen var inte lika total som jag trodde när jag skrev föregående inlägg. Men faktum kvarstår att jag helt plötsligt inte har ett jobb i mars.

Idag har jag plockat ihop en butik.

Det finns egentligen en hel del att berätta om gårdagskvällen. Bland annat fick jag veta en sak som kommer förändra min vardag, men jag väntar med att berätta detta tills jag har fått mer information. Nyheten gjorde mig i alla fall inte direkt glad och det färgade resten av kvällen, tyvärr.

Hur som helst så började kvällen med en trevlig middag hos mamma där vi samlades för att fira att Kajsa är tillbaka från London. Sen hastade jag iväg till K och där fick jag chansen att uppdatera mig på K:s, L:s och V:s liv. Det är alltid mysigt att träffa de där tjejerna. Efter inte ens två timmar hos  K var det dags att möta upp min pojkvän (samt A och E) för att dra vidare till Oxid på Birger Jarlsgatan där J och B hade en hejdå-sammankomst. Det var trevligt, men vid det här laget så hade den dåliga nyheten berört mig så mycket att jag inte kunde slappna av och ha särskilt kul.

Det känns jättetöntigt att inte skriva vad den dåliga nyheten handlar om, men jag lovar att ni ska få veta allt senare idag.