allteanna

Nu har jag sålt rigg, segel, centerbord och roder till en Optimistjolle. Men det var inte helt lätt kan jag säga. För det första så kom köparen för tidigt så jag var tvungen att stressa till pappas lägenhet där riggen fanns. När vi behövde komma ner i källaren för att visa köparen resten av grejerna så passade ingen nyckel i låset. Okey, jag får väl gå upp till lägenhet och ringa pappa och fråga var nyckeln finns tänker jag. Lättare sagt än gjort, vi hade nämligen lyckats låsa in oss på innergården. När köparen med hjälp av kniv (!?) lyckades dyrka upp låset och jag kunde ringa pappa visade det sig att han hade källarnyckeln med sig till jobbet. Men jag kom på en briljant idé. Jag hade ju precis hälsat på grannen i lägenheten brevid. Hon var alltså hemma och känner mig så pass bra att det inte blir något problem att låna källarnyckel. Så jag knackar på. Ingen reaktion. Jag knackar igen. Ingenting. Jag börjar ringa på de andra dörrarna i trappuppgången. Ingen är hemma. Min pojkvän och köparen börjar se otåliga ut. Tillslut springer jag till den andra trappuppgången och får tillslut tag på en kvinna som öppnar dörren åt oss. Så efter lite om och men sålde jag grejerna och blev avsevärt rikare. Slutet gott, allting gott. Fast jag kände en otippad separationsångest när sakerna väl var borta. Nu är fotografierna på min älskade båt (vid namn Ior) det enda som finns kvar. Inte en enda pinal finns kvar som styrker hans (ja, det var en han) existens.

Nu åker jag hem till Tove och dränker mina sorger i té. Det ni.