allteanna

Igår frågade min kompis C om jag ville gå på Cheap Mondays visning ikväll. Klart jag vill! Men jag kan inte. Har redan bestämt att jag ska åka till Uppsala för att umgås med min pojkvän. Mitt schema vill tydligen inte att jag ska gå på någon visning. Tråkigt. Så är det ibland, eller vad man nu säger för att muntra upp sig själv.

Men hur som helst så ska det bli skönt att vara i Uppsala och inte ensam i min kalla lägenhet. Ska försöka få min pojkvän att slita sig från böckerna och umgås lite med mig också. Tror ni jag lyckas? Oavsett om jag lyckas eller inte så är det skönt att befinna sig i samma stad och lägenhet. Jag är så fruktansvärt trött på vår boendesituation. Jag bor och jobbar i Stockholm och han bor och pluggar i Uppsala. Det är visserligen inte långt emellan, men ständiga 'hejdå' tär på mig. Jag vet inte när han åker eller när han kommer tillbaka. Jag vet inte när jag kan komma dit. Antingen går man och bävar att han inte är här, eller att han snart ska åka. Alldrig kan man riktigt slappna av och känna att han kommer vara i närheten en längre tid. Ett par dagar här och där är allt man har. Och eftersom vi bodde precis har bott ihop i över sju månader (över sommaren i Stockholm och under hösten i Kairo) så blir det en drastiskt förändring som inte direkt är till det bättre. Så här har vi haft det i över tre år och så här kan vi inte ha det mycket längre. Om jag får bestämma alltså. Men sen är det ju så att man säljer inte två lägenheter och köper en ny i en handvändning. Kan inte livet vara lite lättare och smidigare då och då? Ja, då och då är allt jag begär. Inte hela tiden men då och då. Som omväxling.

Usch vad jag gnäller. Får man det?