allteanna

Trött och mätt, proppmätt faktiskt. Glöggkalaset bjöd på ett överdåd av snittar, godsaker, ja nästan allt fanns. Men det är väl så när ena halvan av värdparet är kock. Tack J och S för förstklassig julstämning!

Sedan bar det raka vägen hem för att hinna till middagen som vi bjudit min pappa på. Som tur var hade jag tagit mig samman och gjort en paj innan vi gick till glöggkalaset. Vuxet att förbereda middagen redan vid lunchtid va? I alla fall så föll pajen i god jord, vilket kändes skönt eftersom jag av någon anledning alltid är så nervös för reaktionerna när jag lagar nya maträtter. Eller alltså, jag har lagat paj förrut, bara inte till min pappa eller pojkvän. Faktum är att när jag stod och tryckte ut degen i formen så kände jag min väldigt arbetslös. När jag för kanske sex år sedan var arbetslös i över en månad bakade jag nämligen en massa pajer för att inte bli galen av rastlöshet och en känsla av inte vara behövd eller till nytta. Så jag lagade en massa pajer som jag frös in i portinsbitar till mig och mina room mates. Jag har inte gjort paj sen dess och därför kände jag min arbetslös när jag nu gjorde det. Så var det med det.