allteanna

Min pojkvän sitter och skriver hemtenta as we speak. Kanske hans näst sista tenta någonsin. En tenta till och sen kanske han aldrig skriver en till tenta i hela sitt liv. Om vi inte börjar på någon härlig franskkurs när vi blir pensionärer vill säga.

Jag är både nervös och lugn på samma gång. Nervös för att jag vet precis hur det känns att sitta och skriva en hemtenta, att på kort tid försöka få ur sig de rätta tankegångarna. Det är stressigt, börjar man i fel ände kan flera timmars arbete vara förgäves. Man måste ge sig tid att förstå vad läraren vill ha för typ av svar och klura ut en lämplig disposition. Jag bli ofta så stressad att jag skriver en massa först och tänker på de där viktiga grejerna sen. Vilket leder till ytterligare stress för någonstans i bakhuvudet gnager en känsla att jag gör fel, att jag stressar in i uppgiften utan att göra det viktigaste först. Det har jag gjort många gånger och jag blir så arg på mig själv varje gång.

Därför är jag nervös, för jag vet hur det känns när man måste prestera på kort tid. Och jag vet att det känns som om hela världen ligger på ens axlar, man vill inte göra sig själv besviken och man tror att alla i ens omgivning blir besvikna om man inte får högsta betyg. Man vet att man kommer skämmas och hur man kommer hata alla medlidsamma blickar om man inte lyckas... Märker ni hur min gamla prestationsångest kommer upp till ytan av att skriva om detta? 

Men å andra sidan är det inte jag som skriver tentan, det är världens mest strukurerade, diciplinerade och universitetsvana människa jag stött på. Och jag VET att det kommer gå bra. Dels av erfarenhet, dels för att jag vet att han kan allt.