På jobbet


Igår kom Sofi Farhman in i butiken. Modejournalist och modebloggare. Vi gillar inte jämt samma saker, men hon verkar vara en väldigt driven och kunnig tjej. Jag respekterar henne. Men dunderkoll har hon inte. Jag fick till exempel upplysa henne om att French Connection har slagit igen alla butiker i Stockholm för säkert över en månad sedan. Och hon kom flera veckor försent för den underbara gröna paljettklänningen som vi har i sortimentet just nu. Jag trodde liksom man hade stenkoll på ALLT när man jobbar på heltid med mode med konsumentinformationsfokus. Men hon är väl bara människa.

 

Vi blev av med en skinnjacka på jobbet i fredags. Jag blev så arg att jag skakade. Folk är så jäkla fräcka. Precis när jag kom tillbaka från lunchen så piper larmbågarna. I 99,9 % av fallen beror detta på att någon kommer in i butiken med ett kvarglömt klisterlarm på en nyinköpt vara. Så när det piper går man till ingången och hjälper personen i fråga att hitta larmet så att de slipper pipandet i varje butik. Nu pep det medan det 30-åriga paret var på väg ut och två unga tjejer var på väg in. Jag började gå mot ingången för att hjälpa tjejerna att hitta larmet. Men jag noterar på en gång att paret fortsätter gå fast det pep (de allra flesta stannar till åtminstone några sekunder) om det börjar pipa. Och jag märker hur de går ganska fort mot rulltrappan på andra sidan mittgången. Så min uppmärksamhet riktas mot paret stället för de unga tjejerna. En bit upp i rulltrappan väder sig mannen i paret om och våra blickar möts i vad som känns som en evighet. Samtidigt förstår jag att han tagit något och han förstår att jag har förstått. Han börjar springa i rulltrappan och är på någon sekund uppe på Brunkebergstorg. Och jag är fly förbannad. På honom (och hans kumpan) för deras fräckhet och på mig själv som gav dem möjligheten. När jag beskrev paret för min chef visade det sig att de hade varit där tidigare under dagen, antagligen hade de rekat läget eller helt enkelt inte fått en bra chans. För det här var erfarna snattare. När det pep ilarmbågarna hade jag precis kommit tillbak från lunchen och var längst in i butiken, min kollega var på lagret och butikschefen stod i telefon. De fick ju flera meters försprång. Jag blir så förbannad. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0