allteanna

Idag hade jag en mamma och dotter som kunder. En mamma och hennes vuxna dotter ska tilläggas. Och jag reagerade på hur mamman talade om för dottern vad som var fint och vad som inte var det. Dottern verkade inte ha någon egen åsikt. Det fick mig att fundera. Kommer jag bli en stilfascist mot mina framtida barn? Risken finns. Men jag hoppas att jag kommer bli som min mamma (och pappa). Jag och min syster fick ha på oss vad som helst. På riktigt vad som helst. Min syster utnyttjade det mest. Hon har gått till dagis i både pyjamas (hon hade inget snyggt att sätta på sig) och iklädd en platt badring som kjol (hon ville ha en ballerinakjol men hade ingen). Vi fick färga håret, ha superkorta kjolar och höga klackar (trots att jag minns att pappa hade vissa invändningar någon gång) om vi ville det. Vi fick ha svart hår och nitar. Vi fick ha Buffalo-kängor. Eller köpa skyhöga vita platåskor till avslutningen (fast mamma inte gillar vita skor). Allt detta gjorde vi också. Vi fick helt enkelt bestämma själva (även när det fortfarande var de som betalade). Och det är jag tacksam över. Att inte ha en mamma med huvudet långt in i provrummet och med åsikter om allt. Att göra sina egna shoppingmisstag och att själv välja ut älsklingsplaggen. Att inte bära på ett stilhämmande bagage kan man säga.