allteanna

Jag är som min kära mormor, en riktigt oroare (tror jag precis skapade ett nytt ord). Jag oroar mig oproportionerligt mycket så fort någon i min familj inte t ex svarar i telefonen eller kommer hem tjugo minuter senare än väntat. I mitt huvud utspelar sig en handfull otäcka scenarion, jag blir handlingsförlamad och förutsätter det värsta. Detta leder bland annat till att jag kan bli sur om min pojkvän inte har haft koll på sin mobil, eftersom jag tycker det är så jobbigt att tro att han är död hela tiden.