Ett fint minne
Fick precis en så härlig kommentar av Kricken under inlägget om 50-öringens pensionering. Så här skrev hon;
"anna, kommer du ihåg när vi va små o letade 10-öringar på golvet på vivo?? jag har starka minnen från det faktiskt, hur vi kröp omkring vid kassörskornas fötter haha. eller var det vivo förresten, kanske alltid hetat norrtullshallen??"
Och såklart jag kommer ihåg det! Det är verkligen ett sånt där tydligt och detaljerat minne. Vi var väl fem år kanske. Kricken var min absolut bästa vän. Vi gick på dagis ihop. Hon var roligast av alla (säkert fortfarande men vi ses så sällan tyvärr). Och varje gång vi var på Vivo (hörnan Vanadisvägen/ Nortullsgatan) satte vi oss på huk eller la oss på mage vid kassorna och letade småmynt. Våra små händer kom ju lång in under kassorna dit vuxenhänder inte kunde eller brydde sig om att sträcka in handen för en ynka krona eller några ören. Som jag minns det var springan mellan golvet och kassan en riktig guldgruva. Man hann liksom inte få tag på alla mynt innan min eller Krickens mamma sa att det var dags att gå hem. Och kom man tillbaka två dagar senare så fanns det en massa nya mynt att lägga vantarna på. Jag kunde inte förstå hur folk kunde tappa så mycket pengar utan att ta upp dem, för mig låg det verkligen en hel förmögenhet där runt kassorna på Vivo.
Men varför gjorde vi det? Fick vi ingen veckopeng? Jo, jag har ett minne av att jag fick en femma i veckan (åh herregud, times they are changing..). Eller var det kanske så att det var som en lek, mynten lekte kurragömma med oss och det var vår roll i leken att hitta dem? Nått sådant kanske.
Nu blev jag på bra humör. Tack för att du påminde mig Kricken.
"anna, kommer du ihåg när vi va små o letade 10-öringar på golvet på vivo?? jag har starka minnen från det faktiskt, hur vi kröp omkring vid kassörskornas fötter haha. eller var det vivo förresten, kanske alltid hetat norrtullshallen??"
Och såklart jag kommer ihåg det! Det är verkligen ett sånt där tydligt och detaljerat minne. Vi var väl fem år kanske. Kricken var min absolut bästa vän. Vi gick på dagis ihop. Hon var roligast av alla (säkert fortfarande men vi ses så sällan tyvärr). Och varje gång vi var på Vivo (hörnan Vanadisvägen/ Nortullsgatan) satte vi oss på huk eller la oss på mage vid kassorna och letade småmynt. Våra små händer kom ju lång in under kassorna dit vuxenhänder inte kunde eller brydde sig om att sträcka in handen för en ynka krona eller några ören. Som jag minns det var springan mellan golvet och kassan en riktig guldgruva. Man hann liksom inte få tag på alla mynt innan min eller Krickens mamma sa att det var dags att gå hem. Och kom man tillbaka två dagar senare så fanns det en massa nya mynt att lägga vantarna på. Jag kunde inte förstå hur folk kunde tappa så mycket pengar utan att ta upp dem, för mig låg det verkligen en hel förmögenhet där runt kassorna på Vivo.
Men varför gjorde vi det? Fick vi ingen veckopeng? Jo, jag har ett minne av att jag fick en femma i veckan (åh herregud, times they are changing..). Eller var det kanske så att det var som en lek, mynten lekte kurragömma med oss och det var vår roll i leken att hitta dem? Nått sådant kanske.
Nu blev jag på bra humör. Tack för att du påminde mig Kricken.
Kommentarer
Trackback
